De omfattande och för många överraskande gatuprotesterna i Iran är ett hoppfullt tecken i början av det nya året. Den brutala diktaturen i Iran bygger sin makt på ett systematiskt undertryckande av mänskliga rättigheter, som yttrandefriheten, mötesfriheten och religionsfriheten. Regimen är ökänd för tortyr av fångar i fängelserna, piskstraff och amputationer och hundratals (kända) avrättningar varje år. Kvinnoförtryck är legio.
De rivaliserande regionala stormakterna - det shiadominerade Iran och den sunnidominerade Saudiarabien - går hand i hand när det gäller förtryck av egna medborgarna och brott mot de mänskliga rättigheterna. Få saker skulle glädja mig mer än om dessa repressiva regimer under fredliga former kunde omvandlas till demokratiska republiker.
Det är alldeles för tidigt att spekulera i vart protesterna i Iran kan komma att leda. Protesterna skiljer sig i flera relevanta avseenden från de gatumanifestationer vi såg i Iran år 2009. Då utlöstes proteserna av anklagelser om valfusk i samband med presidentvalet, och demonstranterna fick stöd av presidentkandidater som Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi.
Dagens protester förefaller vara mer spontant organiserade med oklara och skiftande krav. Irankännare - såväl inom som utanför landet - togs med överraskning. De så kallade reformistiska krafterna i Iran har inte spelat någon avgörande roll i processen. Demonstrationerna tycks i stället ha sin grund i ett missnöje mot att president Hassan Rouhani inte genomfört de ekonomiska och politiska reformer många hoppats på efter att han omvalts till president i maj 2017.
Det är viktigt att omvärlden markerar sitt stöd för fredliga manifestationer och klargör för den iranska regimen att våldsanvändning inte på något sätt är acceptabelt. Jag förutsätter att Sverige fortsätter att med full kraft värna den dödsdömde KI-forskaren Ahmadreza Djalals intressen.
Demonstrationerna i Iran visar att förtrycket aldrig kan känna sig säkert. Den arabiska våren var inte slutet på utan i stället en försmak av den demokratiseringsprocess som förr eller senare kommer att störta de repressiva regimerna även i denna del av världen. Ju förr desto bättre.
4 kommentarer:
De två huvudorsakerna till protesterna till protesterna är enligt utländska medier missnöje med uteblivna ekonomiska reformer (som Ulf skriver) och missnöje med Irans proxykrig i mellanöstern. Iran är ju en islamsk republik (vars lagar är grundade på Koranen och sharia) där den yttersta makten ligger hos statschefen Ali Khamenei och hans mullor, inte hos presidenten. Med de repressiva krafter som staten har till sitt förfogande, bl a revolutionsgardet, har jag svårt att se optimistiskt på framtiden, åtminstone under de närmaste åren. Någon stark samlad opposition har inte tillåtits växa fram. I bästa fall kan protesterna leda till att Irans inblandning i omvärlden minskar, t ex stödet till Asad, Hisbollah och Hamas.
När muren föll och kommunistregimerna klappade ihop 1989 trodde många - inkl jag - på en ljus framtid för demokratin i världen. Tyvärr har det inte infriats. Putins Ryssland är inte mycket bättre än Gorbatjovs Sovjet, Ungern och Polen blir alltmer auktoritära och diktaturen Kina växer sig allt starkare. Ulf skriver: " Den arabiska våren var inte slutet på utan i stället en försmak av den demokratiseringsprocess som förr eller senare kommer att störta de repressiva regimerna även i denna del av världen." Den arabiska våren i Egypten slutade med en militärkupp som förhindrade att muslimska brödraskapet, som vann de allmänna valen under förespegling att de var sekulära, började planera att införa sharialagar. Knappast ett förstasteg mot demokrati och religionsfrihet.
Klas Bengtsson
Det är för tidigt att bedöma vad protesterna i Iran kan leda till. En person som man bör lyssna på är Trita Parsi i National Iranian American Council, NIAC, svensktalande, verksam i USA, kunnig och informerad.
Risken är stor att det kan gå mycket illa.
"Det är viktigt att omvärlden markerar sitt stöd för fredliga manifestationer."
Japp, helt rätt. När skall Sveriges (S) regering börja markera? Och Ulf, vad planerar Socialdemokrater för tro och solidaritet? Här finns ju verkligen en möjlighet för din organisation att profilera sig och ta ledningen svensk opinionsbildning och stöda protesterna.
Vad skulle ytterligare en sekulär republik åstadkomma? Östeuropa efter andra världskriget har varit en katastrof. Irak, Libyen och Afghanistan är tydligen inte några direkta paradis trots att sekulära republiker införts istället för att återupprätta de lagliga monarkierna där. Speciellt med tanke på att demonstranterna i Iran ropar efter monarkins återkomst så är väl det ett betydligt lämpligare alternativ. Konstitutionella monarkier som Sverige, Nederländerna, Storbritannien, Norge och Danmark måste väl vara bra föredömen eller finns det ingen tilltro till dessa rikens politiska system?
Skicka en kommentar