2015-11-15

Om meningslösa frågor, kampen mot IS och fördomar mot Islam

Görs det för lite för att stoppa radikaliseringen bland unga? Så löd första frågan till panelen i Godmorgon, världen! i P1 i morse. Frågan är tillsynes oskyldig, men i praktiken är den meningslös då den inte går att svara "nej" på. Motsvarande frågor skulle kunna vara "Görs det för lite för att bekämpa mäns våld mot kvinnor?", "Görs det för lite för att bekämpa ungdomsbrottsligheten?" eller "Görs det för lite för att bekämpa cancern?"

Så länge vi har ett olöst samhällsproblem blir det omöjligt att hävda att vi gör tillräckligt mycket för att lösa problemet. Vi kan alltid göra mera. Formuleringen "Görs det för lite för att stoppa..." är således förledande oförarglig, men riskerar att utmynna i alarmism och moralism. En bättre fråga hade varit "Vad kan vi göra för att mer framgångsrikt bekämpa radikaliseringen/mäns våld mot kvinnor/ungdomsbrottsligheten/cancern?" Men det är klart, en sådan fråga hade inte kunnat besvaras med "ja" eller "nej".

I samma inslag påstod skribenten i Sydsvenskan Carl Rudbeck att terrordåden i Paris hade sin grund i Islam som religion. "Vi måste se Islam, faktiskt, som ett problem", påstod han. Rudbeck fortsatte: "Om du läser Koranen ser du att de handlingar som sker i Paris har stöd." Han fortsatte "Det har funnits en konflikt mellan kristendom och Islam i 1 400 år." Programledaren frågade lite försynt om Rudbeck inte gjorde sig skyldig till en grov generalisering med tanke på att det finns ca 1.5 miljarder muslimer i världen. Rudbeck svarade då att om bara någon procent av alla muslimer blev jihadister så skulle dessa uppgå till 1.5 miljoner.

Genom att utmåla terrordådet i Paris som en konsekvens av Islam som religion och som ett led i en 1 400 år gammal konflikt mellan kristendom och Islam gör Carl Rudbeck IS (Islamiska staten) en stor tjänst. Rudbeck bekräftar IS bild av konflikten och han går IS ärenden genom att skapa motsättningar mellan kristna och muslimer. Det finns mängder av tolkningar av Islam i den muslimska världen. Carl Rudebeck väljer att bara låtsas om de mest konservativa och fundamentalistiska tolkningarna.

IS får näring i sönderfallande stater som Irak, Libyen och Syrien och i den arabiska vårens misslyckande. För att varaktigt bekämpa IS måste omvärlden - vid sidan av de militära insatserna - verka för att stärka de existerande statsbildningarna (med reservation för kurdernas kvar på autonomi/självständighet och att varaktig fred i Syrien knappast är möjlig med Assad som ledare).

För att skapa en sådan ordning, så att människor inte längre ska behöva fly från sina hem måste fler stater beredas plats och/eller övertalas att spela en roll. Jag syftar på Ryssland och Iran, på Turkiet och inte minst på arabiska sunnimuslimska stater som Saudiarabien. Här krävs politisk och diplomatisk skicklighet. För att medvetet travestera bloggpostens inledningsfråga: Görs det för lite för att med politiska och diplomatiska medel stoppa våldet i Mellanöstern? Svaret är - naturligtvis - ja.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Eftersom några av historiens värsta terrorattentaten utfördes långt innan arabiska våren och sönderfallet i de arabiska nationalstaterna startade, så kan dessa faktorer inte ha någonting med terrorn att göra. Jämför 9-11 år 2001, Madrid 2004 och Mumbai 2008. Dessutom kan noteras att 9-11 mördarna var från Saudi-Arabien, ett land som varken karakteriseras av södnerfall eller arabisk vår.

Ulf Bjereld sa...

Anonym 8:36 Som du ser i texten talar jag om IS framväxt och IS framgångar, inte om enskilda terrorattentat. Det är IS som finner näring i nationalstaternas sönderfall och den arabiska vårens misslyckande.

Anonym sa...

Bra med lite språkliga preciseringar - det kan politiken gott behöva, komma tillbaka till ett verklighetsbaserat språk, som speglar förutsättningarna, vare vi gillar de eller inte, går det inte att lösa något som inte är preciserat.

Den sista versionen av frågan längst ner innehåller trots allt ett svårfångat värderande adjektiv, nästan lika svårfångad som den inledande klargörande (bedrägliga) frågan.

"Vad kan vi göra (konkret) för att mer framgångsrikt bekämpa radikaliseringen..."
(av vissa grupper inom samfundet/samhället?)

Det var en bra fråga - den kräver som sagt ett konkret svar.

Radikalisering = oönskad extrem åsikt som omsätts i praktik

"bekämpa" är en slags kamp, kan kanske alternativt bytas ut mot:
i) förebygga
ii) förhindra
iii) hantera
iv) bemästra
v) mildra etc

"Vi" bör bytas ut mot F(x) eller något annan predikatlogisk funktion som innehåller minst en agent/operatör/subjekt.

Vi är sas redan en retorisk klyscha, vem är vi? Sverigedemokraterna, socialdemokraterna, vi svenskar eller vi krstina eller vi Europeer eller någon slags samhällsorganism? Vi är inkluderar några, och exkluderar i vart fall de som radikaliseras.


Frågan skulle kunna ställas på följande vis (lite mer analytiskt/akademiskt:
(om den ambiitionen finns kvar inom rörelsen, och det borde det, eftersom det som gav rörelsen framgång var just förnuft och klarsyn)

1. VEM

1.1 Vem - från vem är frågan riktad?

Tex Mps senaste artikel om segregation och arbete på DN-debatt skriver konskekvent
"vi" när de menar miljöpartiets syn på arbetsrätt inom regeringen. Den som är avändare till en fråga, får finna sig att bli analyserad utifrån frågeställarens eget intresseperspektiv, varför ställs frågan, i vilken kontext ställs frågan, vilket forum, och på vilket sätt formuleras frågan.


1.2 Vem - till vem är frågan riktad?

Detta är det mest centrala delen, Från x tiktas en fråga med en förhoppning om att få svar - dvs till vem riktas ansvaret? Att ge ett klokt svar. För svaret ges ju av vad mottagaren har för intresse. Ställs frågan:

Från -> Till
VU?
Regeringen?
En myndighet?
En professor?
En journalist?
En Sverigedemokrat?
En Folkpartist?
En vänsterpartist?
En representant från en intresseorganisation
eller rent av frångemene man, eller varför inte till
regeringens expertorgan, tex
universiteten
Säpo
Statskontoret
FOI
Must
Socialstyrelsen (om man befara att det är fråga om psykisk ohälsa)
(vilket det delvis är)

1.3 Vem är objektet, mot vad är frågan riktad?

vem är det som radikaliseras mer specifikt?

Individ eller grupp

Grupp, kön, ålder, socioekonomiska förhållanden, föräldrarelation, utbildningsnivå, framtidsprognos. Religion:

Kristna
Sunniter
Shiiter
Hinduer
Budister
Asatroende Jo, det kan förekomma :-)

1.4 Mot vem är radikaliseringen riktad - vem är föremål för angrepp?
demokratier
etniska grupper
nationer
allmänhet
myndigheter

1.5 Vem är det som är beställare av radikaliseringen,
vem kan vara bakomliggande agent och i vilket syfte?


2. Var - var pågår radikaliseringen?

byggnadstyp verksamhetstyp ansvarig organisationstyp
Plats
Land
Region
Specifik ort
Ort (storlek)
belägenhet (tex förort)

S.W

Anonym sa...

Östra Smålands nyheter hade för övrigt en begåvad analys på samma tema,
angående hur mp, som sas tydligast driver på om att upplösa ansvar, faktiskt själva
inte har några svar, symptomatiskt.

http://www.ostrasmaland.se/ledare/mps-illa-underbyggda-forslag/

S.W

Karl Persson sa...

@Anonym 8:36 fm:
Det har bedrivits krig om oljan i Mellanöstern sedan första världskriget. Några exempel: Gulfkriget 1990, Afghansk-sovjetiska kriget 1979-89, Statskupp i Iran 1953 som sponsrades av USA och UK, osv, osv.

Islam är stort i andra delar av världen än Mellanöstern, och historiskt har islam funnits länge. Den här välorganiserade terrorn är ett nytt fenomen.

Att påstå att detta är ett problem med Islam är i min mening lika befängt som att säga att IRA och konflikterna på Nord-Irland är ett problem med katolicismen.

Anonym sa...

Karl Persson

Islam ar en religion som inte tolererar andra religioner. Deras har ratt och alla andra har fel, vilket leder till konflikter. Men valdsamma konflikter existerar aven inom Islam.
Det finns moderata muslimer och det finns radikala muslimer. Carl Rudbeck har ratt,
de radikala hamtar sin naring fran Koranen. Det finns muslimer som skulle vilja se en reform av Islam men den lar vi inte fa se i var livstid.

Ulrika

Anonym sa...

Ulrika
Det samma kan sägas om Kristendomen och Judendomen. Monoteismen tillåter bara en gud och varnar för falska profeter.

Anonym sa...

Anonym 1:44
Var snäll och räkna upp de judiska och kristna rörelser och grupper som idag begår terrordåd.

Anonym sa...

Westerholm gör några intressanta reflektioner

Frankrike utlöser paragraf 42:7 i Lissabonfördraget.
Dvs nu är det inte fråga om ord, utan handling.


Vi har ändringar av lagar och författningar, ändring av EU (Schenegen) ökade resurser för polis och militär. Enligt Hollande befinner sig Frankrike i krig och går in i beredskapsläge.

Samtidigt begär Frankrike assistans från medlemsländerna. Nu börjar detta med flyktingströmmar och dess orsak (krig och pengar) framgå tydligare, och detta utnyttjas så klart i stormaktspolitiken. Frankrikes regering fick genom terrordådet ett uppenbart skäl att ändra inställning om EU, varpå det kommer att hända grejor i Tyskland, och naturligtvis ska 80 000 engelsmän sjunga för full hals på Wembley - inte blir det EU-hymnen inte. Tysk inrikespolitik kommer helt säkert att ritas om, inte minst när Putin sluter upp på Frankrikes sida.

Samtidigt pågår G20-mötet (som borde handla om EUs krisande ekonomi men nu handlar om terrorism och paragraf 42:7.

Hur kan man förhindra/möta
finansiering och stöd
Logistik och vapenleveranser (inte har de några vapenfabriker inte)
propagandan från islamisterna
Rekryteringen
till Islamisterna i Levanten?

Det är egentligen osannolikt att detta inte varit möjligt tidigare.
Paralellt med hotet från IS pågår alltså kaos med flyktingströmmar till EU, som ingen tycks förstå eller kan bemöta, varför det eskalerar just nu.

G20-mötets värd är Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan.
Han vill inte uppmuntra Kurdernas sak, och kan ganska enkelt förhindra
/minska flyktingkoset, samt naturligtvis sätta hårt mot hårt (som natoland) mot
Islamisterna. Här ska inte heller glömmas konflikten med Armenierna och Rysslands och Irns stöd för deras sak. Turkiet är någon slags nyckel.

EU, utvecklas i en repressiv riktning (eftersom EU i praktiken förklarat IS krig.
Hur ska Sverige (och regeringen) ställa sig till detta?
EU-kommissionen vill klassa Turkiet som ett ”säkert” land – dvs invånare kan inte söka asyl för skydd från förföljelse / krig.

Regeringen är emot en sådan klassificering. Frågan är varför. Turkiet befinner sig knappast i krig, i synnerhet inte som det är ett natoland.

Om Turkiet ska stödja EU med att förhindra flyktningströmmarna och därtill vara med väst i kampen mot terrorism, så vill de ha ngt i gengäld. Flyktingar har blivit ett mycket effektivt utrikespolitiskt vapen.

Om Sverige (mer sannolikt mp) fortsätter att vara motvalls (av inrikespolitiska skäl) mot en adekvat klassificering (Turkiets krav) för att vilja samarbeta, blir Sverige ensam i sin uppfattning, (att vi inte ska få bukt med de flyktingsträmmar som övriga EU nu vara ett hot mot hela stabiliteten). HÄr skulle man vilja höra lite mer från mp, menar de med "vi måste" att hela EU ska agera som mp vill, eller tror man att man via regeringen i längden har veto med EU, Sverige är med i en union numera, inte en gemenskap, och kansle bör man acceptera det, (även om man inte gillar alliansen EU) PÅ något sätt går det inte krypa indan frågan om solidaritet, med vem är mans solidariskt, sin allians, eller de uppfattning som gagnar den egna nyttan?

Turkiet agerar för att bli erkända som medlem av EU, och kommer att bli det, i sinom tid. Det är nog bra. Utspädningen av EU försvagar Bryssel och genom Frankrikes agerande, så kommer det att blir ordning på gränskontroller igen, varför det finns en liten skral mäjlighet att behölla en del av det Svenska samhällssystem som byggts upp sedan 1809, ett system man bara inte kan lämna över en natt. G20 kommer att hålla Turkiet på gott humör, men vad säger Kaplan? Nä, lösningen avs Islam, går via Turkarnas sunnivariant, och Alis parti (Shia), så då är det dags att mäkla ordentligt med Ryssland och Iran, bara att hålla tummarna, att Sverige agerar utrikespolitiskt klokt, och inte leker med de stora grabbarna och tjejerna, med några slags inrikespolitiska motiv. Jösses Amalia. S.W

Anonym sa...

Nu stämmer inget längre.
Den traditionella svenska politiska självbilden är på något sätt inte längre relevant. Man kan kanske säga att Sverige nu inte riktigt är kompatibelt med vare sig omvärlden eller med hur svenskarna upplever konsekvensen av politikens beslut. Detta är allvarligt. Tyvärr tycks inte svensk politik klara av att förhålla sig till den snabba förändring som nu sker. Frågan är om svenskarna accepterar en vardag med konsekvensen av massiva flyktingströmmar, ökad närvaro av islam, rädsla för terror, brist på poliser, massor av människor som lever i ett totalt utanförskap, brist på boende, en mycket ansträngd välfärdssektor, etc. Besluten som nu tas av svensk politik bäddar för problem. Alla vet dessutom vilket svenskt parti som tyvärr vinner stora framsteg på allt detta. Det är bråttom..!