På kvällen den 17 juni 2015 gick den 21-årige Dylann Roof in i en metodistkyrka i centrala Charleston, South Carolina och sköt ihjäl nio människor, samtliga afroamerikaner. Dylann Roof greps dagen därpå och har erkänt att det var han som sköt.
Kort efter massakern utbröt en mediedebatt i USA huruvida dådet skulle betecknas som terrorism. Även i Sverige tvekade tidningarna inledningsvis. Vi ska alltid vara restriktiva i ett inledande skede med att benämna en
viss handling för ett terrordåd. Det är bättre för oss att invänta mer
information och se vad som slås fast från officiellt håll gällande
exempelvis en gärningsmans motiv, sa till exempel Olle Zachrison, redaktionschef
på SvD.
Det är bra att medierna är restriktiva med att stämpla våldshandlingar som terrorism. Själv var jag också inledningsvis osäker på vad som var den adekvata benämningen. Begreppet terrorism är notoriskt svårdefinierat, och det ligger mycket i den gamla aforismen One man's terrorist is another man's freedom fighter. Så var t ex Nelson Mandela under många år stämplad som terrorist av USA.
I den politiska propagandan används termen "terrorist" ofta för att stigmatisera sin motståndare. Ingen förespråkar "terrorism", och kan du få din motståndare stämplad som terrorist blir det också lättare att mobilisera stöd i sin kamp mot denne motståndare. George Bush visste vad han gjorde när han deklarerade sitt War on Terrorism.
Det finns ingen allmänt vedertagen definition av terrorism. Den jag använder, och vilken jag tycker ändå sammanfattar det centrala i de centrala definitioner som finns, lyder ungefär så här: en handling som genomförs i syfte att uppnå
vissa politiska, religiösa eller ideologiska mål och där förövaren
använder sig av våld mot oskyldiga för att skapa skräck och
uppmärksamhet.
Med den definitionen är det inte så svårt - när vi nu känner till mer om bakgrunden - att beteckna Dylann Roofs dåd som en terrorhandling. Dylann Roof tycks ha författat ett rasistiskt manifest och velat uppmana till raskrig. Om dessa uppgifter stämmer fanns här ett politiskt motiv i kombination med en vilja att skapa skräck och eller uppmärksamhet.
Jag tror också att om det varit en arabisk muslim som rusat in i en kyrka, ropat Allahu Akbar och börjat skjuta omkring sig så hade dådet av många stämplats som ett terrordåd redan från början.
Jag kommenterar dådet i Charleston och problematiserar begreppet terrorism för Svenska Dagbladet.
11 kommentarer:
Det finns absolut vedertagna definitioner på terrorism. Eftersom "terrorism" är en försäkringbar typ av händelse så finns det tämligen väldefinierade och juridiskt prövade definitioner som liknar den du själv använder och upprepar.
Sedan är det givetvis så att benägenheten att stämpla ett dåd som terrorism är olika beroende på omständigheterna. Av samtida erfarenhet vet vi att dåd där förövaren ropar "Allahu Akbar" såsom du exempelvis anför ofta stämmer in på den definition som du och försäkringsindustrin använder.
Emedan unga män som skjuter vilt omkring sig i shoppingcentrum sällan gör det.
På samma sätt som man med stor sannolikhet hade kallat det terrorism omgående om en bomb sprängdes i Belfast 1988 emedan man reagerat med förvirring och avvaktan om samma bomb sprängdes i Arjeplog. Således var det fullt rimligt att avvakta med utsagan i Charleston emedan det knappt fanns någon tvekan under hotellattacken mot Marriott i Islamabad? Den senare var nästintill säkert ett terrordåd redan medan det pågick emedan den förra eventuellt var det men det krävdes viss utredning (och nu vet vi att så var fallet).
Denna typ av sannolikhetskalkyler gör människan och media hela tiden och det är väl inget fel i det?
Således är det helt rimligt att utmåla vissa dåd som terrordåd omedelbart och vänta lite med andra.
Vad som inte alls har med saken att göra är hur hemskt dådet är.
Om du inte redan läst, ett litet lästips
https://firstlook.org/theintercept/2015/06/19/refusal-call-charleston-shootings-terrorism-shows-meaningless-propaganda-term/
Ett viktigt mål med terror är publicitet och debatt. Massmord och sprängda byggnader ändrar knappast "fakta på marken", men det matar media och politiker med uppslag som skapar uppmärksamhet. Avsikten är att bli del av den politiska agendan, att sätta skräck, att sätta sig i respekt... och få förståelse för sin sak.
Att inte kommentera, att inte reagera, att inte debattera är kanske ett klokt beslut.
Det är bra att redaktionerna försäkrar sig om att de har ett bra faktaunderlag innan de går ut och påstår vare sig det ena eller det andra, det som är beklämmande är att det ställs olika krav på vad som krävs när det gäller terrorbrott av t.ex. nordbor eller någon med t.ex. ursprung från Mellanöstern.
Det är rätt att man är försiktig med sanningen, men det är ju snarare extra illa om man bara är det i vissa fall, när det faller en i smaken.
Re Anonym 9.41 em: Varför är det orimligt att det ställs olika krav på faktaunderlag beroende på omständigheterna? Menar du att man skulle ha väntat lite med att kalla gårdagens bilbombning av parlamentet i Kabul för terrordåd - trots att det bara är ett av många dylika terrordåd som utförts av samma terrorgrupp (talibanerna) gång efter annan i landet?
Det är klart som korvspad att man ska vara olika försiktig med dylika utlåtanden beroende på hur sannolikt det är att det faktiskt är ett terrordåd?
I många fall finns ingen som helst tvekan och då kan man lika gärna kalla det för en spade från minut ett. En stor del av de fall (men inte alla) där det inte finns någon tvekan om att det handlar om terrordåd är islamistisk terror - och då finns det ingen som helst anledning att vänta med stämpeln. Precis som det inte fanns något skäl att vänta i Belfast under 1980-talet.
Vad gäller sk. "lone wolf"-terrordåd ffa i västvärlden (såsom nämnde Roof eller Breivik) så är det helt enkelt svårt att ha en klar uppfattning direkt om det rör sig om ett terrordåd (det kan lika gärna vara en skolskjutningsliknande händelse) och därför bör man i dessa fall vänta med att applicera epitetet till dess man fastslagit en politisk/religiös motivation.
Någon annan ordning är ju orimlig. Att gå och låtsas som en bombning av parlamentet i Kabul eventuellt skulle kunna vara något annat än ett terrordåd är ju löjeväckande.
Det heter ju att ett språk är en dialekt med en armé. På samma sätt kan man väl säga att ett rättssystem är en arméförsedd uppfattning om vad som är rätt och fel. Om man har en avvikande rättsuppfattning är det väl totalt likgiltigt på ett principiellt plan vad den som inte delar min uppfattning sätter för etiketter på en viss handling
Bjereld pekar ju själv på komplexiteten i frågan när han nämner att Mandela var terrorist i USA:s rättssystem.
Och ännu mer komplext blir det ju med Bjerelds definition av terrorism. Han pratar där om oskyldiga! När regimen i Irak störtades – vilka irakier var skyldiga och vilka var oskyldiga? Och drabbades bara de skyldiga? Om oskyldiga drabbades – var de då utsatta för terrorism enligt Bjereld?
Lyssnar mycket på amerikansk radio och debatten efter varje skjutning handlar om tillgång på vapen. Det märkliga som skett senaste året är att vänstern där borta svängt i frågan. Numer är retoriken jag hör att ”the new world order” dvs Bildenbergare etc med sina mäktiga lobbyister vill ha bort vapen från folket för att lättare kunna ta över och och genomföra sin onskefulla plan där hela planeten tillsist ingår.
USA hade säkert sina randiga skäl till att stämpla Mandela som terrorist. Mandela var ingen Gandhi. Ledsamt att se hur korruption och våldsbrott frodas i dagens Sydafrika.
Re Anonym 8:30 fm:
Jag minns hur det lät efter bomben i Oslo exempelvis. Innan man visste vem som låg bakom hade man experter på islamistisk terrorism som uttalade sig på flera redaktioner som sände live, men de skickades snabbt hem när man fick reda på att det var en blond och blåögd norrman som var misstänkt. Trots att Breivik bombade regeringsbyggnader, sköt barn tillhörande politiska "motståndare" och att han skrivit ett manifest så tog det flera veckor innan media kallade honom terrorist.
Re Anonym 12:02: Det tog inte veckor. Däremot tog det dagar eftersom man i likhet med dådet i Charlseston ville fastslå att det förelåg en politiskt eller religiöst motiv bakom. Annars är det inte terrorism.
Att anta att det handlade om islamistisk terrorism var ett rimligt antagande som var inkorrekt den gången. Sådana antaganden görs i nyhetsvärdering hela tiden och det måsta man göra om nyheterna inte ska bli helt absurda.
De som tvärsäkert uttalade sig i Breivik-fallet fick ju dessutom äta upp det senare. Men jag ser fortafarande inte vari problemet ligger. Man gör rimliga antaganden gällande motivation och annat och rapporterar utifrån det. Oftast får man rätt och ibland får man fel och rättar sig. Precis som det ska fungera.
Re Anonym 3:56 em: Jag mins det som att det tog längre tid innan man började benämna det som ett terrordåd/terrorism i det fallet, men det var ett tag sedan nu så kan ha fel. Men om det visat sig vara en mörkhyad gärningsman hade man inte väntat ens dagar för att säkerställa motivet då man redan hade terror-experter på redaktionerna tydligen.
Vad som är rimliga antagande kan man ju diskutera, jag tycker inte det är rimligt att utgå från att terrordåd begås av islamister, världen är mer komplex än så, och speciellt här i norden där det historiskt sett är andra grupper som begår terrordåd. Att utgå ifrån att det var någon högerextrem hade varit en mer logisk gissning utifrån empiri och den hade dessutom varit korrekt som vi nu vet. Det är förstås lätt att vara efterklok, men när felet upprepar sig så är det inte längre ett misstag utan ett mönster som tyder på att något är fel.
Skicka en kommentar