Nato och Nebukadnessar

Dagens säkerhetspolitiska debatt i riksdagen satte återigen Sveriges militära alliansfrihet och frågan om Nato-medlemskap i fokus. Sent omsider har det uppmärksammats att Stefan Löfven i sin regeringsförklaring i höstas förstärkte formuleringen om den svenska militära alliansfriheten, genom att säga att den tjänar alltjämt vårt land väl. Vid tidigare tillfällen under senare år har Sverige i officiella sammanhang - i den mån den kommenterats alls - använt formuleringen att den militära alliansfriheten har tjänat oss väl. Genom att nu betona att den inte bara tidigare har tjänat oss väl utan att den fortfarande tjänar oss väl stärker regeringen den militära alliansfrihetens ställning i svensk säkerhetspolitik och höjer tröskeln till svensk Nato-medlemskap.

Förstärkningen är naturligtvis medveten. Djävulen gömmer sig i detaljerna, och den här typen av formuleringar ändras inte i onödan. Att förändringen inte uppmärksammades mera i samband med regeringsförklaringen i höstas beror på att det vid samma tillfälle tillkännagavs att Sverige avsåg att inom en nära framtid erkänna Palestina, vilket utlöste en inrikespolitisk träta mellan regeringen och allianspartierna.

Helt klart är att den rödgröna regeringen avser att föra en mer oberoende svensk utrikespolitik, och inte slaviskt anpassa sig till övriga EU-stater. Det tycker jag är utmärkt. Visst, det är bra att EU-staterna strävar efter att föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Men den strävan får inte leda till att de enskilda medlemsstaterna avsäger sig möjligheten att självständigt profilera sig i enskilda frågor.

EU-staterna regeras av högerregeringar, mittenregeringar och vänsterregeringar. Om alla dessa regeringar - med skilda ideologiska värderingar - skall enas i alla utrikesfrågor leder det till så urvattnade kompromisser att EU-staterna riskerar att marginaliseras i världssamfundet. Bättre att enas om det man kan enas om och därutöver synliggöra de skiljelinjer som existerar.

Jag minns att Lars Ohly en gång uttryckte det ungefär så här: Många menar att det är viktigt med en gemensam EU-kör i utrikespolitiken. Men den viktiga frågan måste väl vara om kören skall sjunga Internationalen eller om den framför "Fångarnas kör" ur Nebukadnessar.

För övrigt minns jag den klassiska formuleringen alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig som användes under stora delar av kalla kriget och som började avvecklas 1992. Jag undrar hur stort stödet för denna formulering skulle vara i en opinionsundersökning, där den ställdes mot ett svenskt Nato-medlemskap. Ganska så stort, tror jag.