Dagens väljarbarometer från Sifo bekräftar bilden av stabilitet och ett fortsatt överläge för de rödgröna partierna i den svenska opinionen. I denna mätning var det rödgröna försteget tolv procentenheter, 50.9 procent mot 38.9 procent.
Håller tiden på att rinna ut för regeringsalliansen? Nej, absolut inte om vi ser till rörligheten i väljarkåren. Det är viktigt att komma ihåg att i Sifos väljarbarometrar i december 2009 och i januari 2010 - det vill säga närmare valet än vad vi är nu - var de rödgrönas försprång 11.4 respektive 10.3 procentenheter. Vi vet hur det gick den gången.
Uppförsbacken är svårare för Alliansen denna gången. För det första eftersom det sliter på att regera - det är i Europa i dag utomordentligt ovanligt att en regering med samma partier väljs om för en tredje mandatperiod. För det andra är det svårt att se de sakpolitiska förutsättningar som skall kunna vända vinden för Alliansen. Arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå, särskilt bland ungdomar. Folkpartiet har tappat skolfrågan, och kommer knappast att kunna ta ett framgångsrikt omtag på den. I frågor kring vård och omsorg har Socialdemokraterna sedan länge störst förtroende. Vilka är de sakfrågor som Alliansen skall kunna lägga till grund för en nytändning? Jag tar gärna emot tips i frågan.
Kanske att Alliansen också känner de sakpolitiska svårigheterna. I vilket fall är det två argument som Alliansen och Fredrik Reinfeldt nu fokuserar sig på. Det första är regeringsfrågan. Helt klart är regeringsfrågan en svag punkt för Socialdemokraterna och de rödgröna, men som jag tidigare klargjort tror jag inte den är tillräcklig för att avgöra på valdagen. Jag rekommenderar också Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahls sympatiska text i frågan.
För det andra betonar Fredrik Reinfeldt ständigt att de rödgrönas försprång har sin grund i att oppositionen brukar ligga högt i opinionen under mellanvalsperioder - när valet närmar sig jämnas skillnaderna ut. Reinfeldts resonemang ger kanske tröst för moderata tigerhjärtan. Problemet med hans resonemang är bara att det inte stämmer. Som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson visat så "finns inga belägg för att det skulle vara jämnare mellan blocken under valår jämfört med icke valår". Ser man till Sifos undersökningar är blockskillnaderna i stället "faktiskt mindre under
icke-valår (snitt 6,5 procentenheter) än vad de är under valårens nio
första månader (snitt 7,6 procentenheter). Skillnaden är statistiskt
signifikant."
Nej, loppet är absolut inte kört för Alliansen. Men jag väntar fortfarande på en begåvad analys som visar hur Alliansen skall gå till väga för att bryta sin onda cirkel och vinna valet 2014.
7 kommentarer:
I Agenda i kväll, 17/11, uttalade Petter Thorwaldsson sitt gillande över att Stefan Löfven öppnar för en samverkan över blockgränsen. De tänkbara samarbetspartierna, FP och C, är de som tydligast uttalat sig om Las och lägre ingångslöner. Vad LO tycker om detta är välbekant.
Ett blocköverskridande skulle innebära att SD tappar sitt inflytande, menar även LO-basen Thorwaldsson. Frågan är hur ett parti utanför blocken kan vara bestämmande för en skrotning av blockpolitiken och en samverkan mellan S och utmanarna av arbetsrätten... Utan att det ses som ett bestämmande inflytande över svensk politik.
Till syvende och sist är det svenska folket som avgör hur stor representation partierna får i riksdagen efter valet. Detta gäller förstås även SD. Jag tycker blockpolitiken borde läggas åt sidan. Fokusera på sakfrågorna och inte höger-vänster aspekten. Moderaterna är ju tom det nya arbetarpartiet, och de nya moderaterna gar gått åt vänster.Stefan Löfvens utspel om att s går till val på eget program, men samtidigt, efter valet, när väljarna sagt sitt, öppna för samarbete med tex c och fp.... Det tycker jag inte är skicklig politik. Det blir svår att gå till val på ett program, och sedan efter valet tala om i vilka frågor som programmet inte gäller. Alliansen har ju i alla fall deklarerat ett gemensamt program. Får s över 50% är det förstås inga problem. Men det är knappast något som är ens i närheten av att vara realistiskt.
Kjell Eriksson
Ingen kan ta ifrån Stefan Löfven hans förmåga som samordnare och problemlösare.
Att fokusera på sakfrågorna låter bra och ligger kanske i linje med hur Löfven fungerar. Baksidan av myntet är risken för att vi inte får en sammanhållen politik med en genomtänkt inriktning.
Hans G Eriksson har ju tidigare erinrat om Stefan Löfvens förmåga som problemlösare, när han ledde Metall. Hans politiska utspel ska nog ses mot den bakgrunden.
Och nu kommer en "bomb": Förre M-ledaren, den nyligen avgångne Riksgäldsdirektören Bo Lundgren, pekar på den lösning som ligger nära till hands efter ett oklart maktläge efter valet 2014, en regering S+M. Står i Aftonbladet idaag. Exakt vad jag har föreslagit här tidigare. Åkesson får sitta på avbytarbänken tills vidare.
Kanske Bo Lundgren läser Ulf Bjerelds blogg?
Talmannens roll när det gäller regeringsbildningen är välbekant.
Hur många tänker på att SD ligger före talmannen när det gäller ett bestämmande inflytande över regeringsbildningen?
Särskilt intressant är det - och här gör jag mig skyldig till en upprepning - att det som grundar SD:s makt över regeringsbildningen är den av samtliga andra partier uttalade beslutsamheten att inte låta SD påverka.
Ibland är verkligheten mer underhållande än komiken.
Just det, genom de stora partiernas taktiserande kan resultatet bli precis det som man ville undvika.
Folkpartiet lanserar nog något som skall ge sken av att de vill strama upp invandringspolitiken. Språkkrav, samhällskunskap, föräldraransvar för våra förortsgangsters? De vet var rösterna finns att hämta. Men trots att vattnet är grumligt nappar det dåligt när betet har dålig trovärdighet.
Skicka en kommentar