2012-07-08

Äntligen en borgerlig idédebatt?

Börjar vi äntligen få en borgerlig idédebatt med identifierbara skiljelinjer? För oss som på lite avstånd följt verksamheterna inom tankesmedjor och tidskrifter som Timbro, Axess och Neo har debatter och åsiktsskillnader oftast dolts av ryggdunkningar och ömsesidiga hejarop på till exempel Twitter.

Tidskriften Neo meddelade för några dagar sedan att man inte längre tänkte kalla sig "liberal" utan i stället "borgerlig". Djävulen gömmer sig i detaljerna. Förändringen från "liberal" till "borgerlig" orsakade turbulens bland liberala/borgerliga profiler och debattörer. Neos grundare och förra chefredaktör Sofia Nerbrand förklarade på Twitter att hon var "djupt besviken" på ompositioneringen av tidskriften. Neos nuvarande chefredaktör Paulina Neuding motiverade beslutet med att tidskriften numera inrymmer även nyliberala och konservativa perspektiv. Olika liberala och/eller borgerliga debattörer har med eftertryck tagit ställning i denna strid.

Redan före Neos ompositionering hade Paulina Neuding och Axess chefredaktör Johan Lundberg kritiserats hårt på DN Debatt av de liberala profilerna Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten. Kritiken gick ut på att Neuding och Lundberg framställde invandring som ett problem i sig och därigenom fjärmade sig från liberala kärnvärlden. Neuding kritiserades också för att kollektivt skuldbelägga muslimer.

Är dessa strider bara ett plaskande i ankdammen eller är de ett uttryck för något större? Jag vet inte, men efter Göran Hägglunds anförande i dag i Almedalen tror jag att de kan placeras in i ett mönster. I sitt anförande - och i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet - gick Hägglund till storms mot den så kallade statsindividualismen, vilken han menar förminskar de gemenskapsband mellan människor som sträcker sig bortom statens domäner. Måltavla för Göran Hägglunds attack var utan tvekan moderaternas valstrateg Per Schlingmann. Det var Schlingmann som i en artikel i Expressen för några veckor sedan sjöng individualismens och den starka statens lov. Schlingmann är i sin tur inspirerad av de tankegångar som Henrik Berggren och Lars Trägårdh formulerat i sin bok "Är svensken människa" (Norstedts, 2006), där individens autonomi och frihetslängtan möjliggörs just genom en stark stat - en statsindividualism.

Göran Hägglunds tal var en socialkonservativ krigsförklaring mot moderaternas liberala statsindividualism. Kanske kan striderna kring Neos positionsförändring från "liberal" till "borgerlig" och kritiken mot Johan Lundberg och Paulina Neuding för att svika liberala kärnvärlden också ses som uttryck för en växande och mer synlig skiljelinje mellan socialkonservatism och liberalism i svensk politik? I så fall går vi en spännande tid till mötes.

4 kommentarer:

sven sa...

En stor likhet mellan nyliberaler och liberalkonservativa i Sverige har ju varit kritiken mot välfärdsstaten och statsindividualismen.
Så det kan ju inte gärna vara en splittrande fråga mellan dom.
Per schlingman bör ju då vara en gemensam fiende för dom.

De som är kritiska till statsindividualismen kunde ju då hämta ideer från invandrarna.Vi har ju många sådana i Sverige nu för tiden.T.ex somalier kunde de väl hämta inspiration ifrån.
De lever ju extremt lite statsindividualistiskt

sakine sa...

Intressant! Tycker samtidigt att man ska vara försiktig med att överföra konflikten i invandringsfrågan till en konflikt mellan konservativa och liberaler. Det stämmer i stort, men ser man till partipolitiken måste det sägas att KD som parti har och har haft en tolerant linje. (På gott och ont säger jag som ogillar religiösa friskolor).

Anonym sa...

Bara en fråga: var någonstans tillkännagav P Neuding förändringen? Neo har väl inte kommit ut med ett nytt nummer mitt i juli-semestern?//

David

Andreas sa...

När jag umgicks med nyliberaler noterade jag att påfallande många var starkt socialkonservativa. Staten ska vara liten och neutral, och privatlivet konservativt.

Jag tror därför inte att en tydligare skiljelinje mellan liberalt och socialkonservativt är möjligt.

Mer spännande än att tolka Hägglunds uttalande som socialkonservativt vore att se det som en kommunitarisk tanke, d.v.s. en filosofisk ideströmning som kritiserar libealismens brister (t.ex. atomär människosyn) och betonar behovet av sociala relationer, kulturella värden och det civila samhället (vilket ju också socialister betonar) utan att nödvändigtvis vara varken socialkonservativ eller förestråpare av den starka nationalstaten ..