En uppdatering återfinns längst ned i posten!
Demokratirevolterna i Nordafrika har utlöst en märklig kulturdebatt. Etablerade vänsterskribenter som Andreas Malm och Åsa Linderborg känner sig manade att betona att det inte är sociala media (som t ex Facebook, SMS eller Twitter) utan "de arabiska massorna" eller "arbetare och andra obemedlade" som utlöst upproren.
Så skriver Andreas Malm i Aftonbladet (1/2): Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en twitter- eller facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik. (...) I verkliga livet handlar det alltså om något från västerländska medier så bannlyst som arbetarkamp, antänd av privatiseringar och flexibiliseringar, först i den kvinnodominerade textilarbetarsektorn och sedan i allt fler delar av ekonomin. (...) De arabiska massorna visar vägen.
Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fyller på: ...berömmer väst sig själv för revolutionen: Det är tack vare twitter och facebook som allt blev möjligt! (...) Demonstrationerna i Kairo och överallt i landet är kulmen på arbetaruppror som dunkat i åratal, utan att vi i väst brytt oss ett vitten - det är klasskamp i dess renaste form, den som brukar avhånas som död och gammaldags. (...) Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring. Den arabiska revolution som nu rullar upp framför våra televiserade ögon är möjlig för att arbetare och andra obemedlade bildat en allians med medelklassen och de intellektuella.
Låt mig bortse från den lite påfrestande revolutionsromantiska jargongen ("De arabiska massorna visar vägen"). Men det förvånar mig att Andreas Malm och Åsa Linderborg som vänster inte förmår formulera en traditionell historiematerialistisk analys, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen omdanar de rådande produktionsförhållandena och därigenom förändrar spelplanen även för den revolutionära kampen.
Informationssamhället vilar visserligen på kapitalistisk grund, men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik. På samma sätt förändras förutsättningarna för den politiska kampen.
Det är därför absurt att diskutera demokratirevolten i Nordafrika i termer av om huruvida det är sociala medier eller arbetarklassen som orsakar upproren. Klasskampen påverkas alltid, för att hålla fast vid ett historiematerialistiskt perspektiv, av produktivkrafternas utveckling. Det ena är inte möjligt att förstå utan det andra. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ändrar betingelserna för demokratikampen genom att möjliggöra en mobilisering som i sin snabbhet och flexibilitet inte har någon motsvarighet tidigare i historien. Men medaljen har också en baksida. En mobilisering genom sociala medier riskerar att bli för spontanistisk och dölja oenigheter inom motståndet som kan uppenbara sig först i kritiska skeden av kampen.
Så låt oss inte spilla tid och kraft på en märklig debatt om det är folket eller de sociala medierna som skall hedras. Demokratikampen (eller klasskampen, om man så vill) i Nordafrika kan inte förstås utan att man ser både folket och de sociala medierna som en del av samma helhet.
Uppdatering 4/2 kl 17.40: Under eftermiddagen har jag fått många reaktioner på texten. Jag vill gärna föra debatten vidare genom att slå fast två saker. För det första: Ingen kan veta om demokratirevolten brutit ut om sociala medier inte hade funnits, eller hur den i så fall hade gestaltat sig. Historien är inte förutbestämd. Det vi vet är att sociala medier finns och att de spelade en central roll i mobiliseringen. För det andra: Kritiken mot Malm och Linderborg går inte ut på att de hävdat att sociala medier inte spelade någon roll alls. Kritiken går ut på att de reducerar sociala medier till ett kommunikationsmedel vilket som helst, och inte inser att den digitala revolutionen förändrat förutsättningarna för motstånd överhuvudtaget. Det vore illa om liberalerna bär denna insikt, medan vänstern förnekar den.
13 kommentarer:
Det verkliga skoskavet för Malm och Linderborg är att detta inte är en folklig revolution utan resultatet av medelklassens långa arbete. Det är ett demokratiskt genombrott som mera påminner om 1989 än 1917. Kritiken handlar alltså mera om att medelklassen inte får njuta av revolutionsromantik än om sociala mediers roll. Barnsligt.
Mycket bra. Men inte borde någon vara förvånad! Dessa två har kommit med mycket som är märkligt. Att de fått lyssnare under åren är också märkligt.
Ganska korkad text. Det skedde kring 600 strejker i Egypten förra året. Det är de som lagt grunden till revolutionen. Mobiliseringen har inte skapats av något "Twitter" som bara ett litet fåtal har konton på. Snarast ligger grunden i sig i kombinationen av höga bensin- och matpriser, ilska över Israels attacker i Gaza samt Al Jazeera-sändningar av skedena i Tunisien.
Internet var avstängt under de dagar de största mobiliseringarna skedde. Överhuvudtaget försöker Bjereld inte ens bemöta Linderborg och Malm utan hittar själv på vad de ska tycka för att de attackerat det. Att tala om sociala medier må vara trendigt, men ganska korkat att påstå att de skulle orsakat revolutionen.
Om jag har förstått rätt handlar det inte så mycket om medelklass hit eller dit, utan om att mat är dyrt. Arbete finns inte. Hopp om ett bättre liv är borta. När detta hopp inte längre finns, mat är dyrt osv förenar sig grupper som normalt i samtalar med varandra och gör gemensamsak dvs störtar tyrannen. Problemet kommer när tyrannen är borta. Då måste grupper börja samarbeta vilket kan var svårt då dem normalt inte kan prata med varandra. Vi får se hur det går. Men jag håller om att både Lindeborg och Malm pratar konstigt.
Henrik!
Stuart Schaar knyter an till Manuel Castells.
http://www.rooseveltinstitute.org/new-roosevelt/arab-dictatorships-under-fire-new-information-age
"He argued it is as powerful, if not more so, than the transformative power of the first industrial revolution that began in Great Britain in 1750 when the old agricultural economy gave way to industrialization. The digital age has democratized access to information and has empowered the formerly powerless. Masses of people now possess new technology, which even the most adroit censors cannot entirely control."
Människor och Tro från i eftermiddag rekommenderas. Om Muslimska brödraskapet och risken för en iransk utveckling.
"Låt mig bortse från den lite påfrestande revolutionsromantiska jargongen"
Ytterligare en omvänd 68 på hegemonernas sida ;-)
Tack för synpunkter! Och tack till Niclas för Castells-citat, i vilket jag instämmer. I övrigt hänvisar jag till uppdateringen längst ned i bloggposten, där jag bl a betonar att kritiken mot Malm och Linderborg inte går ut på att de hävdat att sociala medier inte spelade någon roll alls. Kritiken går ut på att de reducerar sociala medier till ett kommunikationsmedel vilket som helst, och inte inser att den digitala revolutionen förändrat förutsättningarna för motstånd överhuvudtaget. Det vore illa om liberalerna bär denna insikt, medan vänstern förnekar den.
Det vore illa om vänstern fick för sig att Twitter skulle vara viktigare än SMS. En vanlig mobil har de flesta egyptier. En som klarar Twitter bara ett fåtal. Twitter-konton tillhör den bemedlade klassen, de som inte revolterar.
Underskatta inte vanliga medier som mail, mobil och satellit-TV i motsats till klichéer om "sociala medier". Och organiseringen fungerade även då både mobil och internet låg nere. Ändrar sociala medier förutsättningarna? Jo, men betydligt mindre än mobiltelefonen.
"Historien är inte förutbestämd."
Hur kan du veta det?
Henrik Ravin: "Det är ett demokratiskt genombrott som mera påminner om 1989 än 1917."
Det påminner helt klart mest om 1848!
"Kritiken går ut på att de reducerar sociala medier till ett kommunikationsmedel vilket som helst, och inte inser att den digitala revolutionen förändrat förutsättningarna för motstånd överhuvudtaget." Men Malm och Linderborg kritiserar ju etablissemanget för att reducera makten hos folket till ingenting! Det är tryggare att förlägga makten att störta regimer hos sociala media (blogga på ni, så mycket ni orkar, våra tidningar har ändå makten över det offentliga samtalet) än till verkliga folkmassor som står enade.
Det som förvånar mig mest är att man inte ser kontinuiteten. Mellan 1975 och 2005 kallades den här sortens revolter, som utlöstes av snabbt ökande levnadsomkostnader, för IMF-uppror. Detta för att straffregler pådyvlade av IMF oftast var det utlösande. Sådana revolter var ibland övergående, men ingen kan förneka att de förändrade det politiska landskapet i Latinamerika högst avsevärt.
I Mellanöstern/Nordafrika blev det islamisterna som drog organisatorisk nytta av dem. De lämnade efterhand sitt fokus på rättvisa, som de haft i början, och blev under intryck av sina finansiärer i oljeländerna alltmer upptagna av patriarkal moral. Så de blev efterhand mindre relevanta och förmådde inte förändra på samma sätt som deras samtida indianrörelse i Latinamerika kunde.
Nu är det inte IMF som står i skottgluggen, nu är det de olika regeringarna själva som anklagas för att ha skyfflat vidare kostnaderna för spekulationsekonomin på vanligt folk samtidigt som de själva profiterar på den.
Att reducera detta till en fråga om verktyg verkar lite platt. Även om förstås verktygen är bra att ha. Alla frågeord måste besvaras - Vem? (alla som förlorade på åtstramningarna) Varför? (plötsligt försämrade levnadsomkostnader samt att de styrande ser svaga ut) När och Var? (mindre intressant) samt Hur? (och här kommer sms och sådant in).
Man får inte bli reduktionistisk.
Den elektroniska kommunikationen slår åt bägge hållen. Kommunikation på nätet kan också övervakas och de som organiserar motstånd mot den härskande regimen kan upptäckas tidigare.
Revolutionen hade nog kommit även utan twitter, den drivande kraften torde vara demografin. En stor mängd unga människor med bleka framtidsutsikter i det egna landet oavsett om de är utbildande eller inte. Det hjälper förstås att även folk med utbildning drabbats av de dystra framtidsutsikterna. Medelålders och gamla gör inte revolution, unga människor som har framtiden framför sig och vill göra något av den tar sådan här risker. De som har framtiden bakom sig gör inte revolution, därför blir det ingen revolution i äldreboendet EUropa.
Skicka en kommentar