Avrättningen av Saddam Hussein

Avrättningen av Saddam Hussein är lika motbjudande och vämjelig som andra avrättningar. I samband med att dödsdomen avkunnades hördes inte sällan omdömen som "visserligen är jag emot dödsstraff, men i just det här fallet tycker jag att det är befogat". Den typen av yttranden är naturligtvis nonsens. Antingen är man principiell motståndare till dödsstraffet och då gives inget undantag. Eller så kan man tänka sig dödsstraff i vissa fall, och då befinner man sig på ett sluttande plan.

Ett litet glädjetecken är att liberala ungdomsförbundets nyvalda ordförande Frida Johansson Metso i ett uttalande tagit bestämt avstånd från dödsstraffet: Dödsstraffet är aldrig acceptabelt. Ingen har rätt att ta någon annans liv. Det blir inte mer rätt för att många, en stat eller en domstol, beslutar att göra det. Det blir inte mer rätt för att mannen som ska dö är avskyvärd. Precis som vi kämpar för dödsdömda i diktaturer runt om i världen, precis som vi protesterar när USA och andra länder gör dödsstraffet till en del av sitt rättssystem, måste vi protestera nu. (Tipstack till Politikerbloggen.)

Har Sverige äntligen fått ett liberalt ungdomsförbund värt namnet?! Det vore inte en dag för tidigt. Den avgående förbundsledningens verksamhet liknade mest ett konstant knäfall för Bush-styrets syn på det politiska läget i Mellanöstern. Ett knäfall som innebar att det förbundet kraftigt marginaliserades i svensk politik.

Kriget i Somalia

Julfriden bröts brutalt genom den accelererande krigsutvecklingen i Somalia. Situationen är komplicerad, men Etiopiens intervention lär knappast bidra till att skapa en varaktig lösning på konflikten. Etiopiens ingripande ökar i stället risken för ett storkrig i regionen, med ökat mänskligt lidande som följd.

USA och Storbritannien stöder Etiopiens intervention. Carl Bildt uppmanade däremot redan på Juldagen Etiopien att omedelbart dra tillbaka sina stridande förband. Det är befriande med en svensk utrikesminister som törs formulera en hållning utan att först invänta övriga EU-stater och som inte heller nöjer sig med att placera sig någonstans i mitten för att betona vikten av en samfälld EU-politik.

Från socialdemokratiskt håll är det besvärande tyst. Visserligen formulerar riksdagsledamoten Carina Hägg kritik för att Bildt inte förstärker de personella resurserna i Nairobi och Addis Adeba (Sverige har ingen egen diplomatisk närvaro i Somalia), men inget har vad jag uppmärksammat sagts i själva sakfrågan. Tidigare har jag på denna blogg uttryckt oro över att socialdemokratin inte har tillräcklig tyngd bland sina utrikespolitiska företrädare för att kunna utgöra en motvikt till Carl Bildt. Oron kvarstår.

Julspel eller inte?

Nu är det bara en dag kvar - sedan får jag äntligen veta om Polismästaren i Valleby får ihop sitt julspel eller ej. Oddsen är onekligen något mörka, med tanke på att den kvinnliga prästen kidnappat honom och förvarar honom i en säck bara några timmar före premiären!

Årets Julkalender i SVT har helt klart varit en av de bättre. Trots 50-talspastischen och de karikerade karaktärerna har teamet bakom produktionen skickligt undvikit de värsta könsrollsfällorna. Bara det att Lasse och Maja kan jobba ihop utan nödvändigtvis bli förälskade känns befriande. Jag har inte läst de litterära förlagorna av Martin Widmark och Helena Willis (mina barn var för stora när böckerna slog igenom) - men det tycks som om regissören Henrik Georgsson handskats med materialet med varsamt känslig hand.

Låt oss hoppas att Polismästaren till sist får ihop sitt julspel och att hans rollgestaltning som Jesus inte blir en flopp. Trots allt är vi kanske inte så bra på att känna igen Jesus när vi väl möter honom. I dessa dagar tycks de flesta tro att han egentligen heter Christer Fuglesang. Och det är klart, vem vet...

I vilket fall - en riktigt God och Fridfull Jul önskar jag er alla!

Smålustigt, sa Fredrik Reinfeldt

I Bingolottos uppesittarkväll i TV 4 i morgon lördag benådar Fredrik Reinfeldt en gris. Inslaget är naturligtvis inspirerat av den amerikanska traditionen där presidenten inför Thanksgiving-helgen benådar en kalkon.

Inslaget är osmakligt. Då tänker jag inte främst på moderaternas allt mer oblyga strävan att imitera amerikansk politik (presidentparet Fredrik & Filippa, moderata partistämmor som härmar amerikanska partikonvent etc). Inte heller tänker jag främst på det enfaldiga i parallellen. USA tillämpar dödsstraff (mer än 1 000 avrättade människor sedan 1976) och det amerikanska presidentskapet associeras historiskt till benådningsmöjligheter.

Nej, det mest osmakliga här är att allvarliga saker som slakt och människans förhållande till djurens liv och död görs till ett jippo i TV 4 och att landets statsminister väljer att spela med. I dagens Aftonbladet kommenterar Reinfeldt sitt deltagande med att han tyckte det verkade ”smålustigt”.

Nej, jag är inte vegetarian (även om jag kanske borde vara det…). Men om vi nu väljer att döda och äta djur så låt oss i alla fall inte göra jippo av det hela. Heder i stället åt de kristna vegetarianer från djurrättsgruppen Älska din nästa som nyligen demonstrerade utanför Swedish Meats slakteri i Skara för att be för alla djur som far illa och dödas i den svenska köttindustrin.

Hellre samlingsregering än nyval i Palestina

Den palestinske presidenten Abbas spelar högt när han återigen hotar med att utlysa nyval. För det första skulle ett sådant nyval innebära ett trixande med den palestinska konstitutionen och vallagarna. Inget av dessa dokument (här och här) ger presidenten befogenhet att upplösa parlamentet och utlysa nyval. För det andra är det svårt att se hur ett nyval skulle kunna förbättra den politiska situationen. Antingen vinner Hamas återigen valet och går då stärkta ur processen. Eller så vinner Al Fatah och då kommer Hamas och dess många anhängare att uppfatta det som att de kuppats bort från den regeringsmakt de erövrade i de kanske mest demokratiska val som någonsin genomförts i arabvärlden. (Lyssna gärna på Viola Furubjelkes kloka kommentarer i ämnet från P1 Morgon i morse.)

Tony Blair har redan välkomnat Abbas utspel. Från svensk socialdemokrati har jag inte uppfattat något alls. Visst är värdegemenskapen mycket större mellan Al Fatah och (s) än mellan Hamas och (s). Men en klok socialdemokratisk politik riktar in sig på att stödja arbetet med en palestinsk samlingsregering, inte att stödja utspelet om nyval. Beslutet att isolera den folkvalda Hamas-regeringen framstår än en gång som en fundamental politisk felbedömning som orsakat stort mänskligt lidande och nu fört Palestina till inbördeskrigets rand.

Det är möjligt att Abbas inte menar allvar med sitt utspel, utan ser det som ett sätt att förbättra möjligheterna för att skapa en palestinsk samlingsregering. Låt oss hoppas att så är fallet.

Kd:s och fp:s svek i biståndspolitiken

I valrörelsen framställde sig folkpartiet och kristdemokraterna som garanter för att en moderatledd borgerlig regering inte skulle smita ifrån löftet om en svensk biståndsnivå på en procent av BNI. Till exempel lovade man att skuldavskrivningar inte skulle genomföras genom att pengar togs från andra biståndsinsatser, utan hållas utanför biståndsramen.

I dag antar riksdagen biståndsbudgeten och skuldavskrivningarna räknas - tvärtemot vad fp och kd lovade - in i biståndsramen. Ingvar Svensson (kd) konstaterar i DN en aning yrvaket att ”regeringen består av fyra partier och moderaterna var på en annan linje”. I samma artikel beskriver Birgitta Ohlsson (fp) beslutet som ”en engångshändelse”.

För oss som tidigt varnade för att en moderatledd borgerlig regering skulle innebära en mindre generös biståndspolitik känns situationen inte skadeglad utan bara trist. Särskilt kristdemokraterna som investerat så mycket av sitt förtroendekapital i denna fråga borde skämmas. Förhoppningsvis gör man det också. Ordentligt.

Israels varumärke flagnar

Förhandlingarna om en palestinsk samlingsregering går fortsatt trögt. President Abbas hotar med att utlysa nyval – men inte mycket talar för att sådana nyval skulle utmynna i något annat än en fortsatt Hamasmajoritet. Samtidigt är den sociala nöden på Gazaremsan fortsatt svår. Dagens upplaga av Uppdrag granskning i SVT visade skickligt på det kontraproduktiva i västvärldens isoleringsstrategi gentemot Hamas.

I dagens Aftonbladet skriver Susan Nathan om företaget The Nation Brand Index som regelbundet undersöker staters varumärke, genom intervjuer med över 25 000 konsumenter i 35 länder. Israel har för första gången inkluderats i undersökningen och landet hamnar i botten när det gäller såväl konsumenternas syn på såväl politiska som kulturella tillgångar. Till och med de amerikanska intervjupersonerna placerar Israel längst ned.

Israels ockupation av palestinska områden måste avbrytas – inte minst för Israels egen skull.

Fuglesang i rymden

Jag kan nu sluta som reporter. Det jag i natt fick uppleva kommer aldrig någonsin mer uppleva. Nu stänger jag ner för natten. Jag är fortfarande skakig. Hur jag ska kunna somna i natt är en gåta. Så skriver Expressens Johan T Lindwall på sin Discovery-blogg i Expressen i dag.

Själv tycker jag att Fuglesangs rymdresa är en mediehype av sällan skådat slag. Fuglesang är säkert en kompetent och jättehygglig kille. Men Discoveryfärden är bara en i en lång rad resor i det amerikanska rymdprogrammet och över 30 nationaliteter har varit i rymden innan det blev svenske Fuglesangs tur. Det känns faktiskt inte särskilt spännande.

Visst - rymden och oändligheten fascinerar och sätter våra vardagsföreställningar om tid och rum ur spel. Men problemet är att det finns en sådan oerhörd diskrepans mellan vad vi vet om rymden och vad vi kan göra. Vi kan uttala oss om planeter och solar och stjärnor på ljusårs avstånd. Men vi kan inte resa särskilt mycket längre än till månen. Vi är i sanning materiens fångar.

Det kommer säkert en dag då vi kan sända människor även till det vi nu uppfattar som universums gränser. Men Fuglesang och Discovery - det är som om Columbus aldrig skulle kommit utom synhåll från den spanska hamnstaden Palos 1492.

Borat

Jag har sett Borat. Ett sällskap bredvid mig skrattade högst och mest i hela salongen. Själv skrattade jag nästan inte alls – och då är jag ändå svag för lyteskomik och skämt som tänjer gränser. Men i biostolen kände jag mig obehaglig till mods mest hela tiden.

Filmen sägs driva med amerikanernas fördomar. Jag har inga illusioner om fördomsfullheten hos delar av den amerikanska befolkningen. Men i filmen såg jag mest hyggliga människor som efter förmåga försökte bära upp situationen, när Borat konsekvent bröt mot alla oskrivna regler som finns när det gäller sex, rasism och toalettbesök.

Filmen strök de flesta fördomar medhårs i stället för att avslöja dem. Den var feg och inställsam. Om man nu har en någorlunda distanserad inställning till de flesta former av mänskligt beteende (så länge ingen individ kommer till skada) är det svårt att förstå de upphetsade recensenter som geniförklarat filmen.

Dessutom var flertalet scener uppenbart regisserade – det syntes på fotot och på ständiga kameraplaceringar där man inte kunnat förutse att spontana händelser skulle uppstå.

Vill man se en djupt allvarlig och provocerande film om människor med lyten rekommenderar jag i stället Tod Brownings Freaks från 1932 som jag såg i förra veckan. Jag har blivit med TCM och är en lycklig människa.

Sverige och Nato

Om Sverige och Nato har jag skrivit i flera sammanhang - men inte på denna blogg. I går togs jag lite på sängen när TT ringde och ställde frågor om hur jag såg på Nato:s inbjudan till Sverige att medverka i alliansens nya utryckningsstyrka Nato Responce Force. Styrkan skall kunna rycka ut med kort varsel i frågor som kan röra allt från evakuering av civila till traditionellt försvar.

Frågan är komplicerad eftersom styrkan förväntas agera utifrån Nato-fördragets artikel V, d v s den artikel som innebär bindande försvarsgarantier medlemsstaterna emellan. Därigenom blir ett svenskt deltagande oförenligt med den militära alliansfriheten. Nu sägs det att Sverige skulle kunna få medverka på specialvillkor som innebar att vi kan behålla handlingsfriheten i varje enskild situation. I så fall är deltagandet förenligt med den militära alliansfriheten.

I TT-artikeln säger Urban Ahlin att han är försiktigt positiv, medan Ulrika Messing, ordförande i försvarsutskottet, säger att ett svenskt deltagande "inte är självklart".

Min position i fråga om Sverige och Nato är följande: Sverige skall inte gå med i Nato, eftersom ett deltagande inte stärker vår nationella säkerhet utan i stället innebär att vi avsäger oss handlingsfriheten i en krigsstiuation. Vi skulle dessutom bli en del av en militärorganisation som bygger sitt försvar på kärnvapen. Därtill är Nato dominerat av USA, som för en utrikespolitik som i flera avseenden strider mot de värderingar som präglar svensk utrikespolitik. Det finns också ett massivt svenskt motstånd mot Nato-medlemskap i folkopinionen.

Ett deltagande i den nya utryckningsstyrkan med specialvillkor för Sverige är förenligt med den militära alliansfriheten. Men samtidigt innebär det ytterligare ett närmande till Nato som på sikt bidrar till att sänka tröskeln till fullt medlemskap. Jag tycker inte att fördelarna med att delta i utryckningsstyrkan uppväger nackdelarna. Vi bör därför avstå.