Igår skrev jag om det engagemang och den värme som kännetecknade de många anti-nazistiska manifestationerna i Göteborg. Jag skrev också om nazisternas fiasko - att de inte ens lyckades ta sig till utgångspunkten för sin egen demonstration eftersom de kom i bråk med polisen och att de var väldigt få i förhållande till sina egna förväntningar. Eller som journalisten Niklas Orrenius formulerade det i Dagens Nyheter: Det som skulle bli en mäktig nationalsocialistisk styrkedemonstration
mitt i Göteborg blev i själva verket en lätt förnedrande promenad mellan
två Ica-butiker.
Hur ska vi då gå vidare i arbetet för att bekämpa nazismen? En sak är i alla fall säker. De som tidigare ansåg att en nazistisk demonstration i centrala Göteborg inte utgjorde något hot mot ordning och säkerhet har fått anledning att ompröva sina ståndpunkter. Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) har klargjort att de medvetet trotsade polisens instruktioner, eftersom de ansåg att polisen tänkte lura dem i en fälla. NMR har också sagt att de inte tänker söka tillstånd för sina demonstrationer framöver. Deltagare i NMR-demonstrationen attackerade journalister fysiskt, och använde stängerna till sina fanor som spjut i slagsmål med polisen. Det nazistiska våldet och vägran att följa polisens instruktioner är väldokumenterat genom alla de privattagna videofilmer som cirkulerar på nätet. Inget hot mot ordning och säkerhet? Jo tack.
(Ja, jag vet att en liten grupp motdemonstranter kastade sten och knallskott. Som jag skrev redan igår är det agerandet oacceptabelt.)
Det är bra att justitieminister Morgan Johansson bjudit in partiledarna för de demokratiska partierna till överläggningar och det vore värdefullt om det gick att nå en samsyn över partigränserna om hur nazistdemonstrationer bör hanteras. De senaste veckornas debatt har synliggjort en rad oklarheter kring hur gällande lagar och regelverk ska tolkas.
Behöver lagarna och regelverken ändras? Eller ska polis och åklagare givet gällande lagar och regelverk gå fram mer offensivt för att ge domstolarna möjlighet att utveckla en tydlig praxis?
Själv tycker jag att det borde tillsättas en parlamentarisk utredning med uppgift att ta ett helhetsgrepp på problematiken. Hur ska vi bäst värna den grundlagsskyddade demonstrationsfriheten utan att andra människors rättigheter åsidosätts? Ja, se det är en nätt liten fråga att ta tag i.
6 kommentarer:
Jag blev mest förvånad över att nazisterna använde sina flaggor som tillhyggen. Jag menar, de har ju gjort de i så gott som alla sina tidigare manifestationer också, men även den här gången blev jag helt tagen på sängen, så jag förstår verkligen att man inte kan beslagta dessa uppenbara tillhyggen.
Ett annat skäl till att man inte kan ingripa mot nazisterna på det sättet är att då skulle man ju behöva beslagta alla andra gruppers flaggor vid demonstrationer också, för man vet ju aldrig att de inte skulle använda sina flaggor som vapen, särskilt som det hittills enbart är nazister som gör det.
Det är viktigt att se nazisternas handlingar i ett historielöst vakuum för annars skulle man kunna råka lära sig något och inse att dessa våldsamheter är en del av ett systematiskt beteende som är unikt för den grupperingen. Det skulle ju vara väldigt synd om man insåg det, för det skulle lite ta musten ur kålsuparteorin.
Göran Rosenberg, välkänd antinazistkämpe, twittrade:
"Kan inte medierna bara ignorera nazistmarschen? Ge fan i den. Vända ryggen åt den. Måste alla direktsända stup-i-kvarten? Jag bara undrar. Fåfängt naturligtvis."
Och det var naturligtvis en fåfäng förhoppning. I stället dominerades svensk nyhetsrapportering av NMR:s aktiviteter under flera dagar. Själva demonstrationen blev ju ett fiasko i den meningen att den inte kunde genomföras som planerat eftersom NMR bröt den tillåtna marschvägen. Men jag tror ändå att NMR är mycket nöjda med den uppmärksamhet de fick.Inte minst därför att de värdiga motdemonstrationerna (för)stördes av den autonoma vänstern. Ulf gör naturligtvis rätt när han också tar avstånd från dessa. Ett mer kraftfullt avståndstagande gör denna kvinna.
https://twitter.com/twitter/statuses/914493334328107008
Klas Bengtsson
Som svar på rubrikens fråga: Om samma polisresurser sattes in mot jihadismen, då skulle Sverige komma en bra bit i sin kamp mot antisemitismen. Utan att förringa nazisterna som hot mot den svenska demokratin och mot oss judar, så är jihadisterna ett betydligt större hot (räknat i antal anhängare) och dessutom ett farligare hot.
Det talas för lite om varför Jeppe super, och varför allt fler väljer att som sista utväg ta till okonventionella medel, tex att heila, döda, hota eller att skjuta ihjäl skolkamrater. Programmet i P3 om skolskjutningarna i Finland var mycket bra, och man förstod själv, dvs man fick rökna ut det hela, att sökandet mot extrema rörelser, som i detta fall gick åt samma håll som heilarna, hade vissa orsaker, tragiska orsaker i ett barns miljö, och ser man bara denna tragik,, som är en del gener, som hamnar i helt fel m,miljö, så går det lite enklare att förstå, att det finns knasbollar, som kommer att utföra nidingsdåd, och med internet har detta blivit explosivt, och det är egentligen ingen skillnad alls på knasiga ideologier eller knasig religion, dvs det är och förblir vanföreställningar hos människor som inte står ut med verkligheten. och för egen del, anser jag att antirasisterna, som brände av knallskott, i grunden har samma diagnos som nazisterna, nationalsocialisterna, dvs man hittar på en förevändning, för att få djävlas, eftersom man i grunden inte är nöjd med livets lott. Att demonstrera är en rättighet, men dessa upplopp, gagnar ju bara motpols-maffian, som söker sig mot det extrema, för sin egen skull. Eftersom man inte står ut i den grå mitten. S.W
I mörkare stunder, inser man att livet är enklare, om man tex som Centerparetiet väljer en sidaav myntet, rättighetssidan, für alle,och kombinerar detta med samma rättigheter, att inte betala skatt, dvs negativ frihet, och filtrerar bort gråskalan, och löser problem med munvighet, karisma och "one-linders"
Väljarna vill ha ju enkla lösningar på svåra problem, i synnerhet unga storstadsväjare, då finns det alltid ledare som fyller den funktionen. Hade inte moderaterna, och delvis S, fallit för frestelsen, om den enda vägens politik, hade vi inte haft SD med att ro Riksdagbåten, och sannolikt inte heller så många desperata heilare, och definitivt inte så många människor i det nya trasproletariatet, som lever utanför samhället, på vad det nu är. Tänk att både S och M, som gillar ordning och reda, bägge skulle hemfalla åt frestelsen att i handling (och vaga ord) demontera nationalstaten, med sina fel och brister, utan att ha ett svar på vad som ska komma i dess ställe (demokratiskt) mer än EU-byråkratin, där människor på gatan, i för hög grad ser nackdelarna, men inte lika tydligt kan se fördelarna. Då går proppskåpet, och hos vissa individer, är det känsligare säkringar än hos andra. Heilarna har (tyvärr), vissa poänger, alltså detta att politiken ska avkrävas ansvar för medborgarnas framtid, och går det åt fel håll, så kommer det protester, i en eller annan form, och till slut står den statsbärande skattebärande medelklassen i sppagat, och vet varken in eller ut, och i slutändan gäller intresset lokalt, och denna vansinniga ide med att blanda samman ideologi med religion, som statsbärande tanke, och kalla det guds lag är nog inte mindre vansinnig än detta med raskrig, som bara kan sluta på ett vis, att någon som är "starkare" tvingas att ta i tu med någon svagare, precis som väst fick göra med nationalsocialismen och kommunismen, som bägge byggde på någon slags översinnlig idé, som bara tossebollar eller personer som sitter i skiten och inte har ngn annan utväg, faller för. S.W
Adolf var faktiskt osannolikt vansinnig, barockt vanföreställd verklighetsuppfattning - om världen som vilja och föreställning - där ingen annan tysk kommit i närheten av Adolf, av att i akt och mening försökt avskaffa den egna rasen, (alltså, det dog riktigt många tyskar, och sannolikt dog det fler "framstående" fysiska praktexemplar, i frontens slakt, just pga det oresonliga hatet, mot allt möjligt, Judar, Zigenare och inte minst kommunister, det var inte få stackars unga frontsoldater som gick till slaktfabriken under 2a VK. och Adolf tyckte på slutet synd om sig själv, som hade valt politikens bana, och så ansåg han ju att det var det tyska folkets fel, som inte hade varit honom värdig. Hade han följt sina militära rådgivares råd, hade jan knappast gått mot ost, eller försökt ta Stalingrad, eller satsat på att utrota andra folkslag, men nu gjorde han det, och alla förlorade, inte minst det tyska folket. Nationalsocialism, eller andra bisarra ideologier / religioner med undergångstema, är i grunden helt ofarliga, så länge politiken sköter uppdraget mot arbetar- och medelklass - och detta har socialdemokraterna, trots allt, skött med den äran, inte minst under 30-talet. Sverige förskonades från extremismen och man kan väl bara hoppas att dagens politiska klass, något studerar mästarna, som tidigt, (och inte för sent) förstod vart hän det barkade. Hela Folkhemsidén, ja tom folkpartiet, är i grunden uppriktiga och tydliga markeringar i fråga om att inom en demokratisk värdegemenskap, med olika nyanser av grått, få ordning på statskonsten. Till och med detta med alliansfrihet, är i grunden inte ideologisk, utan pragmatisk, att inse läget mellan andra intresse-sfärer, som av historiska och geo-politiska orsaker, givit Sverige (och Finland) knepiga avvägningsfrågor, om vilka ben man för tillfället ska stå på. Hade Sverige ställt sig på Västs sida tidigt, hade vi invaderats av tyskarna, likt Danmark och Finland, och Sovjet hade nypt Finland som en munsbit, eftersom Finland då inte hade fått bistånd av Sverige, dels vapen och frivilliga, men framför allt med förnödenheter för folket, kvinnor och barn, som i grunden var den orsak som orsakade freden i Versailles, rädslan hos politiken för revolution, den som faktiskt inträffade i oktober 1917 i Moskva. Finns det inte bröd på bordet och hopp om en acceptabel framtid (öde), så kommer vanföreställningarna som ett brev på posten, och Sverige klarade defacto 1a VK, tack vare Göta kanal och Mälaren, i vart fall klarade sig befolkningen i Stockholm, och det är flaggen i huvudstan som det handlar om, men inte bara, det handlar även om flaggen i landets alla kommuner. Det är det lokala perspektivet som i slutändan avgör hur människor röstar. S.W
Skicka en kommentar