I förrgår segrade Donald Trump i det amerikanska presidentvalet. I dag blev det känt att Leonard Cohen lämnat oss. En olycka kommer sällan ensam. Leonard Cohen var kanadensare, många goda människor tycks längta till Kanada just nu.
Den pågående diskussionen om konsekvenserna av Donald Trumps valseger präglas av stor osäkerhet. Vilken politik kommer Trump att genomföra? Det vet vi inte. Vi kan inte utgå från vad han säger eller vad han tidigare har sagt, eftersom han regelbundet ljuger. Vi vet heller inte vilket stöd han kommer att kunna få i kongressen från sitt eget parti Republikanerna. Många republikaner representerar till exempel en nyliberal strömning, och vill inte ha handelshinder.
Republikanerna är ett parti i kris. Vid en valförlust hade partiet haft att hantera svåra söndrande konflikter. Nu erövrade Republikanerna makten, men krisen är kvar. Hur kommer de att lyckas hantera den och samtidigt hantera en oberäknelig president? Ingen vet.
Vi vet inte hur USA:s agerande i den internationella politiken kommer att utvecklas. Vilka internationella samarbeten inom till exempel miljö och hållbar utveckling, handelsfrågor och Nato kommer Donald Trump att vilja tunna ut? I Baltikum och Ukraina är oron stor över vad ett närmande mellan Trumps USA och Vladimir Putins Ryssland skulle innebära. Den oron finns även inom EU. Ett närmande mellan USA och Ryssland där USA lättar på eller till och med avvecklar sanktionerna mot Ryssland utsätter enigheten inom EU för svåra påfrestningar.
Bygg en mur mot Mexico, förbjud abort, återinför tortyr vid förhör, sänk skatterna för de rika, släpp in Putin i den politiska värmen, dra in stödet till FN:s klimatprogram och överge Parisöverenskommelsen. Listan på förslag som för inte så länge sedan uppfattades som absurda riskerar nu att bli politisk verklighet.
Det finns förstås stoppklossar såväl inom den amerikanska rättsstaten som inom internationell rätt för vad Donald Trump kommer att kunna göra. Det gäller att efter förmåga stötta och stärka dessa stoppklossar och därigenom minska handlingsutrymmet för en oberäknelig president.
Vi vet heller inte vad Donald Trumps valseger betyder för svensk politik. Väntar det en Trump-effekt runt hörnet, där ett främlingsfientligt och populistiskt parti som Sverigedemokraterna skulle kunna växa ännu mer i opinionen inför valet 2018? Eller blir Donald Trumps valseger en tankeställare som får de sju demokratiska partierna i riksdagen att utveckla ett mer positivit samtalsklimat? Jag är trött på den stickighet som präglar delar av svensk politisk debatt idag. Det är som om partierna som bärare av konfliken mellan vänster och höger inte litar på att de politiska skillnaderna partierna emellan är tillräckligt stora, utan därför måste förstärka skillnaderna med en otrevlig samtalston och personpåhopp.
Det räcker heller inte om de rödgröna partierna och allianspartierna pratar om och påstår att de skiljer sig åt i viktiga vänster-högerfrågor. De måste visa att de skiljer sig åt genom skarpa reformförslag, förslag som på allvar gör skillnad mellan vänster och höger. Gärna med jämlikheten i fokus. Då minskar förutsättningarna för billig populism och falska föreställningar om ett "etablissemang" där alla håller varandra om ryggen.
"The frontiers are my prison", skrev Leonard Cohen, och tillade "Oh, the wind, the wind is blowing,
through the graves the wind is blowing, freedom soon will come; then we'll come from the shadows."
Må vi i dessa dagar samla mod och kraft för att ta oss ut ur skuggorna och möta mörket med ljus och öppenhet, inte med slutenhet och oro.
10 kommentarer:
Studerar man exit polls visar de ett annat resultat än de som dominerat, nämligen att det är lågutbildade vita män som avgjorde valet (vilket även jag trodde. Men jämfört med valet 2012 (Romney) blir bilden en annan. Trump får betydligt fler röster än Romney från "black, latino och Asian american", 7-8% än från "white", bara +1%. Därför tycker jag inte att man kan påstå att vita (lågutbildade) män som avgjorde valet. Det är ju snarare de som Clinton försökte locka med sina identitetspolitiska utspel. Krisen inom demokraterna är minst lika stor som inom republikanerna, om än av annat slag. Hur som helst är Trump jämfört med Clinton en olycka för Europa. Men inrikespolitiskt kommer han säkert att genomföra skattesänkningar för högavlönade och en kraftig sänkning av bolagsskatten, som iofs är hög internationellt sett, 35%, dock med många kryphål.
I Sverige lär vi få vänta på ett mer civiliserat samtalsklimat. Den vänster- högerkonflikt som Ulf efterlyser tror jag uteblir trots tappra försök som med vinster i välfärden. En typisk fråga för det uppskruvade tonläget: "våra barn är inte till salu" contra "fondsocialism"). Jag tror att vänstern gör misstaget att se SDs sympatisörer som främlingsfientliga rasister när de flesta varit kritiska till den migrationspolitik som inte längre gäller. Vänsterns vurm för identitetspolitik och normkritik är en minst lika viktig förklaring till att "vanligt folk" stöts bort av den nya vänster. De har svårt att förstå nyttan av genusanalyser av kroppar på en tågstation eller analys av kvinnligt och manligt trumpetspelande t ex, två avhandlingar från våra utbildningsanstalter. Men en sådan kritik hjälper naturligtvis inte mot de som skådat ljuset. Åsa Linderborg, Aftonbladets kulturchef, skulle jag inte rösta på som politiker, men jag tycker hon har helt rätt i sin kritik att vänstern har offrat klassperspektivet och gått vilse i postmoderna ideologier. Hennes analys av det amerikanska valet är en av de bästa jag läst i svensk press även om jag inte håller med om att Sanders politik är lösningen.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article23880724.ab
Klas Bengtsson
Ulf är så inne i etablissemanget så han inte ser att det är en subkultur med ganska udda värderingar i många fall.
Som Cohen skrev "There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in."
Höger-vänster är en anakronistisk skiljelinje, det är därför partierna inte profilerar sig kring den. Andra skiljelinjer som står högre upp på prioritetslistan har vuxit fram. Det är dessa nya skiljelinjer som Trump och SD har förstått att fånga upp. Det hjälper inte att försöka betona de gamla skiljelinjerna, eftersom de inte är relevanta för väljarna längre.
Om man ser det från ett marknadsföringsperspektiv så är det helt enkelt en ny produktkatergori som vuxit fram, och som tar maknadsandelar från två konkurrerande kategorier. Jämför tex cross-over bilar som tagit marknadsandelar från både kombi-bilar och renodlade SUVs, eller low-cost flygbolag som tagit marknadsandelar från reguljärt flyg och charter. För flygbolagen hjälper det inte att betona den goda maten på rutten Arlanda-Heathrow, eftersom det inte längre är relevant för resenärerna.
Vad gäller Leonard Cohen, så ser vi honom här i Israel som en stor hjälte. Han släppte allt och kom till Israel för en två månader lång turne för våra soldater under och efter Yom Kippur-kriget 1973.
G. Tikotzinsky
Tel Aviv
Leonard Cohen will be missed. His latest is special, Let it be darker, with the cantor and choir at his Montreal synagogue. Hineni. For me it's a broken Halleljah.
A-K Roth
Kanske kommer Donald Trump inte att kunna svära presidenteden i januari 2017; det finns redan krafter i rörelse (change.org) för att förmå tillräckligt många personer i elektorskollegiet att ändra sitt votum från Trump till Clinton. Sådant har inträffat tidigare.
Som ett apropå till Trumps överraskande valseger vill jag nämna Sinclair Lewis' roman från 1935, "It can't happen here", som Göran Rosenberg tipsade om i "God morgon Världen" för ett par veckor sedan. Sinclair Lewis är den förste författare från USA som fick Nobelpriset i litteratur (1930), mest känt i Sverige bland hans verk är kanske "Babbitt", en satirisk roman om amerikansk medelklass. Märkligt nog förefaller det som om just "It can't happen here" inte har utgivits på svenska.
Nu kommer relationern mellan USA och Israel att bli varmarae och kanske kulminera med en flytt av den amerikanska ambassaden till Israels huvudstad, Jerusalem.
Orion77. Dream on, :-)).
Anonym, tvivlar på att ambassaden kommer att flyttas, även om det vore det enda rätta. Man kan alltid hoppas. Omvärlden har sina egenheter, bl.a. den att ett land inte ska få bestämma valet av huvudstad. Jerusalem är självklart Israels huvudstad.
A-K Roth
@Anonym 10:01, som tror att jag drömmer (om Hillary?) Vad jag menar är att besvikelsen och frustrationen hos Huset Clinton under valvakan blev så enorm, att de är beredda att göra precis vad som helst för att "rädda situationen". Hillary skulle ju bli historisk, Bill skulle återigen få tillfälle att vänslas med Vita Husets praktikanter, och Chelsea skulle odlas upp inför nästa presidentval (2024, Hillary skulle förstås klara två mandatperioder). Detta scenario sprack, och därmed också möjligheterna att hålla tal inför bankerna på Wall Street till ett arvode om minst $200.000, kanske $300.000 per tal. Måste kännas tungt, minst sagt.
Elektorskollegiet fastställer presidentvalet i slutet av december. Det blir intressant.
Skicka en kommentar