I dag presenterar jag på SvD Brännpunkt resultaten från den nya SOM-undersökningen om svenska folkets syn på Nato-medlemskap och på Sveriges deltagande i internationella militära insatser, tillsammans med Joakim Berndtsson och Karl Ydén. Nedan följer ett utdrag ur artikeln. Hela texten kan läsas här.
Under de snart 20 år som
SOM-institutet studerat svenska folkets inställning till Nato-medlemskap har
opinionen varit stabil. Andelen personer som inte vill att Sverige söker
medlemskap i Nato har i allmänhet varit två till tre gånger fler än de som vill
att Sverige söker medlemskap. Möjligen är det två faktorer som nu skulle kunna
ha bidragit till att göra den svenska opinionen något mer positiv till
Nato-medlemskap. För det första råder det i princip politisk enighet om att
Sveriges militära insats i Afghanistan skall avvecklas till allra senast 2014.
Därigenom avdramatiseras Sveriges relationer till Nato ytterligare. För det
andra blev Sveriges deltagande i den av FN beslutade flygförbudszonen över
Libyen – som genomfördes i nära samarbete med Nato – en militär framgång.
Resultaten från den senaste
SOM-undersökningen, som inom kort presenteras i boken ”I framtidens skugga”
(red Lennart Weibull, Henrik Oscarsson & Annika Bergström) visar på fortsatt
dominans för Nato-motståndet. Andelen som anser att det är ett bra förslag att
Sverige söker medlemskap i Nato uppgår 2011 till 19 procent, mot 18 procent
2010 0ch 22 procent 2009. Andelen som anser att det är ett dåligt förslag att Sverige
söker medlemskap i Nato uppgår 2011 till 44 procent, mot 47 procent 2010 och 42
procent 2009. Andelen som anser att det är ett varken bra eller dåligt förslag
uppgår till 37 procent, ungefär lika många som tidigare år.
Nato-motståndet är störst
bland Vänsterpartister, följt av Miljöpartister, Socialdemokrater, Sverigedemokrater,
Kristdemokrater och Centerpartister. Moderater och Folkpartister bildar en egen
grupp som är betydligt mer positivt inställda till Nato-medlemskap än vad
övriga partisympatisörer är. Endast i Folkpartiet är Nato-anhängarna något fler
än Nato-motståndarna.
*
För första gången ställs
också frågan om ”De militära insatserna utomlands är värda risken att svenska
soldater skadas eller dödas”. Av de tillfrågade som uttrycker en uppfattning anser
34 procent att det är värt risken, medan 66 procent anser att det inte är värt
risken. Här finns signifikanta skillnader mellan de politiska partierna. Så
anser 60 procent av Folkpartiets sympatisörer, 44 procent av Moderaternas och
41 procent av Kristdemokraternas att det är värt risken. Motsvarande andel är för
Socialdemokraterna 26 procent, Centerpartiet och Sverigedemokraterna 24
procent, Miljöpartiet 23 procent och Vänsterpartiet 16 procent. Skillnaderna
mellan män och kvinnor är värd att uppmärksamma. Av männen anser 47 procent att
det är värt risken, medan endast 20 procent av kvinnorna anser det.
(Procentbasen inkluderar inte de som angett svarsalternativet ”ingen
uppfattning”. Totalt 28 procent av de svarande angav detta alternativ.)
Partiskillnaderna i synen
på Sveriges militära insatser utomlands antyder en potential för politiska
konflikter kring Sveriges deltagande i olika internationella interventioner,
oavsett om dessa sker under FN-flagg och/eller i samarbete med Nato. När det
gäller den svenska Nato-opinionen är det inte mycket som tyder på att den
kommer att genomgå några större förändringar de närmaste åren. Möjligen skulle
ett beslut från Finland om att söka medlemskap i Nato ge nya förutsättningar
för den svenska debatten. Så länge Folkpartiet och Moderaterna inte tycker att
frågan om svenskt Nato-medlemskap är tillräckligt viktig för att de skall driva
frågan och utmana opinionen är det svårt att se hur opinionen skulle kunna
förändras.
Joakim
Berndtsson, fil dr, institutionen för globala studier, Göteborgs universitet
Ulf
Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet
Karl
Ydén, fil
dr, centrum för studier av militär och samhälle, Göteborgs universitet
1 kommentar:
Ulf Bjereld skriver:
blev Sveriges deltagande i den av FN beslutade flygförbudszonen över Libyen – som genomfördes i nära samarbete med Nato – en militär framgång.
Jag minns en tid när Irakkriget också var en stor militär framgång, tror till och med att Afghanistan var det vid en tidpunkt. Så vad kommer man att säga om Libyen om några år?
Så här långt kan Libyen kanske ses som en militär framgång såtillvida som att man lyckades fånga in och lyncha Ghadafi. Men för de flesta libyer har den varit en humanitär, social, ekonomisk och pågående katastrof. Libyerna kommer troligen aldrig mer att kunna leva med så hög standard som de hade tidigare. Deras framtidsutsikter liknar irakiernas ganska mycket. Ingen slump att den regering vi var med och stödde där, nu har stiftat en lag om fängelsestraff för den som på något sätt "glorifierar Ghadafi och hans tid". En sådan lag behövs inte om man inte tom räknar med att det kommer att bli betydligt sämre för libyerna i framtiden.
Ingenting var mer främmande för svensk utrikespolitik, för inte så många årtionden sen, än att delta i den typen av aktioner och att ljuga så flagrant, framför allt via media, om både orsakerna till dem och följderna av dem. Det fanns en tid alltså när Sverige inte ansåg att de stater som "lyckades" på det här sättet, hade något att skryta med.
Skicka en kommentar