Yttrandefrihetens bekymmersamma gränsland

Utan undersökning ingen rätt att tala, hävdade ordförande Mao. Inte så sällan har jag nickat instämmande åt denna devis. Själv utmejslar jag först en genomtänkt ståndpunkt innan jag går in i en diskussion. Babbel stör min sinnesfrid. Jag tänker inte medan jag talar eller skriver - jag tänker först och talar eller skriver sedan. (Egenskapen är inte entydigt positiv. Den främjar t ex knappast spontanitet och kreativa infall.)

Nu skall förstås ordförande Maos devis inte tolkas som en lag, utan snarare som en rekommendation. Skulle vi i dag ställa frågan Är du för eller emot yttrandefrihet skulle naturligtvis nästan alla instinktivt svara ja, och snarast bli provocerade av frågan. Det finns väl ingen som är emot yttrandefrihet, eller?

Men det är alltid något märkligt med uttalanden som alla kan instämma i. Antingen är de så betydelselösa att de blir ointressanta. Eller så avses egentligen något annat än vad som faktiskt sägs. Yttrandefriheten stärks om vi problematiserar den och inte bara upprepar yttrandefrihetens värde som ett mantra.

Två ting som ofta blandas ihop i diskussionen är huruvida en person har rätt att yttra en sak och huruvida det är lämpligt att denne person verkligen yttrar den. Ett exempel på denna hopblandning återfinns i debatten om konstnären Lars Vilks och hans teckningar av profeten Muhammed som rondellhund. Teckningarna har väckt starka känslor och Lars Vilks har utsatts för både överfall och mordhot.

I debatten råder det enighet om att Lars Vilks har rätt att teckna vilka rondellhundar han vill. Däremot råder det oenighet om huruvida det var lämpligt av honom att teckna dem och att fortsätta teckna dem. Argumentet att Vilks borde avstå eftersom teckningarna kränker och förödmjukar många muslimer provocerar en del som uppfattar argumentet som ett ifrågasättande av Vilks yttrandefrihet.

Särskilt efter mordhoten mot Lars Vilks har det blivit kontroversiellt att ifrågasätta lämpligheten i hans teckningar, eftersom ifrågasättandet kan uppfattas som en eftergift åt dem som uttalat hot. Det ligger en del i den tolkningen. Men konsekvensen blir att debatten då lyfts till en ytterligare nivå, där de som är djupt kritiska till Vilks val att teckna rondellhundar uppfattar det som att det är deras yttrandefrihet som riskerar att sättas ur spel.

Yttrandefriheten är aldrig enkel. Den största björntjänsten vi kan göra yttrandefriheten är att låtsas som om den vore det.

*

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj "Skriv för frihet". Mer information om bloggstafetten, "Skriv för frihet" och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till statsvetaren Andreas Johansson Heinö som bloggar på adressen http://andreasjohanssonheino.blogspot.com/ i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december som är dagen för mänskliga rättigheter.