Några veckor före valet 2010 såg jag en TV-intervju med en kvinnlig Volvoarbetare. När hon fick frågan vilket parti hon skulle rösta på tvekade hon lite, sänkte blicken och formulerade sig ungefär så här: Jag och min man jobbar båda på Volvo och vi har alltid röstat på Socialdemokraterna. Men vi är friska och vet att vi får ha jobben kvar och vi märker ju att vi fått mer pengar under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. Så i år tänkte vi rösta på Moderaterna. Det lät som att hon skämdes lite.
Jag kommer att tänka på den här anekdoten när jag läser Sanna Raymans text på Svenska Dagbladets ledarsida denna Långfredag. Sanna Rayman är förtretad över att bl a jag, Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och journalisten och författaren Ann Charlott Alstadt kritiserat svenska medier för deras förminskande av regeringens vårbudget till att bara handla om privatekonomi samt politiska journalisters fastlåsning vid skattesatser, pensionsnivåer, och RUT-avdrag i stället för att granska de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Sanna Rayman tycker det är "stötande" av vi "degraderar människors högst legitima intresse för om de har råd att tanka bilen och betala hyran framöver till simpel girighet".
Sanna Rayman har rätt i en sak. Ett viktigt skäl till att politiska journalister gärna biter sig fast vid fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och RUT är att det är sakfrågor där det råder konflikt mellan de båda blocken. Det är utmärkt att medierna fokuserar konflikter. Det är, menar jag, just genom att studera och analysera konflikter vi bäst kan förstå samhället. Men när journalistiken stannar vid utanpåverket, när frågan reduceras till att vara "för eller emot RUT", eller "för eller emot fastighetsskatt, förmögenhetsskatt eller höjd bensinskatt" så blir resultatet att rapporteringen döljer mer än täcker av.
Den mest intressanta frågan är inte nödvändigtvis om ett parti är för eller emot förmögenhetsskatt utan varför partiet är för eller emot förmögenhetsskatt. Vilka mål vill partiet uppnå genom att använda eller inte använda det politiska medlet förmögenhetsskatt? Vilken typ av samhälle är det partiet vill bygga? Motsvarande resonemang kan föras om t ex RUT, fastighetsskatt eller nivån på bensinskatten. Visst, politiska medel är inte alltid värdeneutrala. Men det innebär inte att medlen är de samma som målen eller att debatten kring medlen får skymma de skillnader som finns mellan partierna med avseende på mål och på synen på det goda samhället.
Forskningen om val och väljarbeteende i Sverige har flera gånger visat att den s k plånboksröstningen – d v s att väljarna röstar på det parti som ger flest ekonomiska fördelar för dem själva – varit begränsad. Ideologi och funderingar på vad de olika politiska förslagen innebär för hela samhället har vägt tyngre eller åtminstone lika tungt. Men som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver så kan den situationen förändras: I en situation när partier eller hela regeringsalternativ uppfattas vara så lika varandra att värderingar, ideologiska övertygelser, kompetensbedömningar och grundläggande förtroende inte kan användas som effektiva redskap för ett partival måste väljarna istället använda andra kriterier som tie breaker: då kan saker som exempelvis partiledares personliga attribut och privatekonomiska effektanalyser av partiernas politik bli mer central för röstningskalkylen.
Är det i en sådan situation vi befinner oss i nu? En socialdemokrati som likt under valrörelsen ibland tycktes göra sitt bästa för att klä ut sig till de nya Moderaterna bidrar till att sudda ut de ideologiska skillnaderna mellan blocken. Kvar för väljaren att förhålla sig till blir partiledaregenskaper och vad som är bäst för den egna plånboken. Den kvinnliga Volvoarbetare som den inledande anekdoten kretsade kring grubblade inte så mycket över om hon skulle "ha råd att tanka bilen eller betala hyran". Hon och hennes man hade det ganska gott ställt. Men om de ideologiska skillnaderna mellan blocken döljs blir det bara partiledaregenskaper och egenintresse kvar.
Ett samhälle där politiken reduceras till partiledaregenskaper och egenintresse är inte mitt idealsamhälle. I min och Marie Demkers nyutkomna bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg) argumenterar vi för att dagens svenska samhälle kanske är det mest individualiserade som världen hittills har skådat. Individualisering är på gott och på ont. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och ”tänka-på-sig-själv-mentalitet” är negativ och bidrar till att luckra upp det kitt och de gemenskapsvärden som håller samhället samman. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv och kan ligga till grund för ett samhälle där individer lever i gemenskap och samverkan. De löpsedlar som förminskade regeringens vårbudget till plånboksfrågor vädjar enbart till den negativa sidan av individualiseringen. Det är trist att svenska medier väljer att gå den vägen och det är trist att högerdebattörer som Sanna Rayman väljer att heja på en sådan utveckling.
Boken "Den nödvändiga politiken" presenteras i Göteborg tisdag den 3 maj kl 18.00, Hörsal Dragonen, Sprängkullsgatan 19. Alla är hjärtligt välkomna att lyssna och diskutera.
Jag kommer att tänka på den här anekdoten när jag läser Sanna Raymans text på Svenska Dagbladets ledarsida denna Långfredag. Sanna Rayman är förtretad över att bl a jag, Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson och journalisten och författaren Ann Charlott Alstadt kritiserat svenska medier för deras förminskande av regeringens vårbudget till att bara handla om privatekonomi samt politiska journalisters fastlåsning vid skattesatser, pensionsnivåer, och RUT-avdrag i stället för att granska de ideologiska skillnaderna mellan partierna. Sanna Rayman tycker det är "stötande" av vi "degraderar människors högst legitima intresse för om de har råd att tanka bilen och betala hyran framöver till simpel girighet".
Sanna Rayman har rätt i en sak. Ett viktigt skäl till att politiska journalister gärna biter sig fast vid fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och RUT är att det är sakfrågor där det råder konflikt mellan de båda blocken. Det är utmärkt att medierna fokuserar konflikter. Det är, menar jag, just genom att studera och analysera konflikter vi bäst kan förstå samhället. Men när journalistiken stannar vid utanpåverket, när frågan reduceras till att vara "för eller emot RUT", eller "för eller emot fastighetsskatt, förmögenhetsskatt eller höjd bensinskatt" så blir resultatet att rapporteringen döljer mer än täcker av.
Den mest intressanta frågan är inte nödvändigtvis om ett parti är för eller emot förmögenhetsskatt utan varför partiet är för eller emot förmögenhetsskatt. Vilka mål vill partiet uppnå genom att använda eller inte använda det politiska medlet förmögenhetsskatt? Vilken typ av samhälle är det partiet vill bygga? Motsvarande resonemang kan föras om t ex RUT, fastighetsskatt eller nivån på bensinskatten. Visst, politiska medel är inte alltid värdeneutrala. Men det innebär inte att medlen är de samma som målen eller att debatten kring medlen får skymma de skillnader som finns mellan partierna med avseende på mål och på synen på det goda samhället.
Forskningen om val och väljarbeteende i Sverige har flera gånger visat att den s k plånboksröstningen – d v s att väljarna röstar på det parti som ger flest ekonomiska fördelar för dem själva – varit begränsad. Ideologi och funderingar på vad de olika politiska förslagen innebär för hela samhället har vägt tyngre eller åtminstone lika tungt. Men som statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver så kan den situationen förändras: I en situation när partier eller hela regeringsalternativ uppfattas vara så lika varandra att värderingar, ideologiska övertygelser, kompetensbedömningar och grundläggande förtroende inte kan användas som effektiva redskap för ett partival måste väljarna istället använda andra kriterier som tie breaker: då kan saker som exempelvis partiledares personliga attribut och privatekonomiska effektanalyser av partiernas politik bli mer central för röstningskalkylen.
Är det i en sådan situation vi befinner oss i nu? En socialdemokrati som likt under valrörelsen ibland tycktes göra sitt bästa för att klä ut sig till de nya Moderaterna bidrar till att sudda ut de ideologiska skillnaderna mellan blocken. Kvar för väljaren att förhålla sig till blir partiledaregenskaper och vad som är bäst för den egna plånboken. Den kvinnliga Volvoarbetare som den inledande anekdoten kretsade kring grubblade inte så mycket över om hon skulle "ha råd att tanka bilen eller betala hyran". Hon och hennes man hade det ganska gott ställt. Men om de ideologiska skillnaderna mellan blocken döljs blir det bara partiledaregenskaper och egenintresse kvar.
Ett samhälle där politiken reduceras till partiledaregenskaper och egenintresse är inte mitt idealsamhälle. I min och Marie Demkers nyutkomna bok Den nödvändiga politiken (Hjalmarson & Högberg) argumenterar vi för att dagens svenska samhälle kanske är det mest individualiserade som världen hittills har skådat. Individualisering är på gott och på ont. En individualisering som tar sig uttryck i egoism och ”tänka-på-sig-själv-mentalitet” är negativ och bidrar till att luckra upp det kitt och de gemenskapsvärden som håller samhället samman. En individualisering som tar sig uttryck i mänsklig frigörelse och växande är positiv och kan ligga till grund för ett samhälle där individer lever i gemenskap och samverkan. De löpsedlar som förminskade regeringens vårbudget till plånboksfrågor vädjar enbart till den negativa sidan av individualiseringen. Det är trist att svenska medier väljer att gå den vägen och det är trist att högerdebattörer som Sanna Rayman väljer att heja på en sådan utveckling.
Boken "Den nödvändiga politiken" presenteras i Göteborg tisdag den 3 maj kl 18.00, Hörsal Dragonen, Sprängkullsgatan 19. Alla är hjärtligt välkomna att lyssna och diskutera.
4 kommentarer:
Klockrent
Rayman skriver:
"Faktum är att mediernas behandling av budgetar är sig lik. Så här har det alltid sett ut, Bjereld, Altstadt och Pettersson. Ni har bara inte tänkt på det förut. Momsförändringar levereras omräknade i matkassar, skattesatser rapporteras i hundralappar kvar. Det är knappast nytt, men det är först nu, när vi har borgerlig majoritet som den samlade vänstern plötsligt anser att rapporteringen utifrån människors ”köksbord” och ”livspussel” är, med Bjerelds ord, ”ynklig”."
Finns någon forskning eller liknande som indikerar att hon har fel, d v s att det är mer plånboksfrågor nu (vilket är konsistent även med min subjektiva upplevelse)?
För övrigt håller jag med om att den politiska och ekonomiska journalistiken är undermålig i Sverige, men av flera skäl och sedan länge.
Denna studie visar hur löftet om maxtaxa i förskolan orsakade plånboksröstning i Sverige.
Att annonsera ut en bok är väl också en plånboksfråga, eller? Just kidding.
Skicka en kommentar