Under valrörelsen 2010 genomförde Kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund en så kallad köksbordsturné där han hälsade på hemma hos verklighetens folk runt om i landet. Göran Hägglund utnämnde sig själv till en politikens gränspolis och förespråkade ett systemskifte där makt skulle flyttas från politikernas sammanträdesbord till föräldrarnas köksbord, eftersom det var där som makten ”hörde hemma”.
Många andra politiker har också talat om vikten av att politiken begränsas eller velat prioritera den enskilde individens möjligheter att lägga sina ”livspussel”: butler i tunnelbanan, avdrag för datasupport och hundpassning och subventioner för att äta på restaurang. På DN Debatt (24/3) redovisade LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin en undersökning som påstods visa att LO:s medlemmar tappat tron på politikens möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.
Men många har också kritiserat vad man uppfattat som en urvattning av politiken och det politiska. Tidigare i år initierade till exempel Svenska Dagbladets politiske chefredaktör P J Anders Linder en ambitiös artikelserie om borgerlig idépolitik. Artikelserien kan betraktas som en stilla protest mot en regeringspolitik där en aldrig sinande ström av nya jobbskatteavdrag framställdes som politikens yttersta mål, som historiens slut och det goda samhällets fullbordan. Från olika politiska håll hörs nu röster om att avregleringen av järnvägstrafiken, elproduktionen och skolväsendet gått så långt att viktiga samhällsintressen sätts på spel.
Vi menar att politik är en livsnödvändighet för att hantera de motsättningar och skiljelinjer som präglar samhället. Dagens svenska samhälle är det kanske mest individualistiska samhälle som världen hittills har skådat. Problemet är inte för mycket politik utan i stället att individualiseringens negativa sidor riskerar att luckra upp det kitt som håller samman ett samhälle.
Politiken – i meningen dess institutioner som de politiska partierna och de valda församlingarna – har åtskilts från det politiska – i meningen medborgarnas aktiva samhällsengagemang – för att använda statsvetaren Chantal Mouffes termer. Medborgarna är minst lika politiskt intresserade och engagerade som tidigare. Men intresset och engagemanget tar sig andra vägar än genom de politiska partier som egentligen har till uppgift att artikulera och aggregera medborgarengagemanget till konkret politik. Men om inte de politiska partierna får eller förmår ta ansvar för helheten, vem skall då göra det?
9 kommentarer:
Bra sammanfattning av problemet i dagens samhälle.
Ett problem förutom individualism i samhället är att de politiska frågorna har blivit så mycket mer komplexa så att många orkar/vill/förmår inte sätta sig in i dem, bl a därför tror jag att SD vinner mark för de kommer med enkla lösningar (dock inte förankrade i verkligheten)
Håller absolut med om att människor är intresserade av politik i dag men att de etablerade partierna är dåliga på att fånga upp dem.
Gydvan
"Men om inte de politiska partierna får eller förmår ta ansvar för helheten, vem skall då göra det?"
Mitt svar på frågan är "samhället", men varken den territorialiserade (national)staten eller de institutioner som har till uppgift att exekvera staten. Snarare är det vi alla som människor, som vare sig vi vill eller inte, tar ansvar för att någon form av helhet kan tyckas finnas.
Detta om helheter... måste samhället vara en helhet? Jag kan tänka mig många situationer när delar faktiskt räcker. Jag är bara delvis människa. Mina vänner är bara delvis mina vänner, och samtidigt massa andra människors vänner. Det verkar som att mänskligheten överlever ganska bra genom att vara delar, inte helheter.
Nu vill jag verkligen inte argumentera längs kristemokraternas linje. Tanken om "verklighetens folk" är ju precis den att det existerar en helhet som ett fundament (familjen). En sådan liten helhet är dock ganska dysfunktionell när det gäller att ex. bygga ett välfärdssamhälle.
Nästa enhet är in-dividen, dvs. den odelbara kärna som vi tänker oss som "jaget". Jaget och Moderniteten. Detta jag. som utkristalliserar sig mot en abstrakt fond av modernitet. Det är en konstig helhet, som må vara en trehundraårig innovation. Men, denna lilla "helhet" är kanske än mera dysfunktionell än familjen, och, vid kritisk eftertanke, kan man ifrågasätta om individen överhuvudtaget någonsin har existerat. Som skärvor i sanden tänker vi alltid på krukan.
Jag tror inte att partierna kan rädda oss. Dagens partipolitik har förvandlats till att "tycka" saker utifrån en "ideologi". Det är väldigt fint, nästan sentimentalt. Men problemet uppstår när man zoomar in i faktiska händelser och livsformer. Då ter sig saker och ting slumpmässigt, nästan kaotiskt. Kanske till och med fraktalt.
Frågan är då om en programmatisk lösning kan återskapa samhället som helhet. Kanske... men det kräver en massa onödig energi. Istället verkar det som att de flesta löser det hela ad hoc. Kanske behöver vi en ad hoc-politik. där utgångspunkten är skärvornas många olika sammansättningsmöjligheter.
SUVERÄN debattartikel! Angeläget, förståndigt och väl framfört.
Vad som behöver diskuteras är gränsen mellan privat och offentligt, och därmed också vad som är privat och vad som är offentligt.
Det nuvarande förhållandena där makt över den samhälleliga produktionen och administrationen i huvudsak definieras som en privat angelägenhet bör vi ändra på.
Det att ekonomisk makt är något "privat" som medborgarna inte har ett piss att säga till om (nåja, sk. "konsumentmakt" men det är ju smulor) är inte bara fel utan dessutom onödigt. Vi har i dag förutsättningarna för att kunna erbjuda alla människor att ta ansvar för våra gemensamma angelägenheter.
Ni menar att Sverige är ett av världens mest individualistiska samhällen och att detta är något som politiken måste kompensera för. Samtidigt har ju Sverige en av världens mest utbyggda välfärdsapparater och de högsta skatterna. Är det inte därför troligare att politiken är en av orsakerna till individualismen snarare än vår räddning från den? Välfärdsapparaten lyfter ju av oss ansvaret för våra medmänniskor och våra höga skatter ger oss skäl att ignorera nödställda vi möter på gatan. Receptet för ett medmänskligare samhälle verkar därför innehålla mindre politik, inte mer.
Givetvis behövs politik, frågan är VAD för politik man vill ha: Politik som ökar indvidens möjligheter att leva det liv individen vill leva (liberalism) eller en stat som styr och ställer och beskattar för att göra det så svårt som möjligt för inviden att leva på andra sätt än det staten anser vara lämpligt (socialism).
"det kitt som håller samman ett samhälle" tolkar jag som det senare snarare än det förra. Finns det verkligen ETT kitt och ETT samhälle? Låter som socialismens gamla dröm om likformighet, en likformighet som är en förutsättning för att bedriva kollektivistisk politik, för om individer och grupper avviker i prefeerenser och värderingar (mångkulturalism, liberalism) så blir det svårt för staten att peka med hela handen och styra alla detaljer av våra liv.
Jag kommer från etn sådan miljö som ni drömmer om och som alltid varit sosseriets våta dröm: bruksorten, där ETT företag och EN kommun styrde allt och ALLA röstae på S och inordnade sig i det ENDA ledet, gick villigt till fabriken varje morgon, låt företaget bygga alla bostäder till arbetarna, planera deras liv, osv. Visst var det tryggt och bekvämt och det var absolut inte individualiserat med en massa fria val.
Men varför denna rädsla för individer, indivuduella val och indivuduella lösningar på våra högst olika preferenser om hur vi vill leva våra liv? Vad vinner vi på dessa försök att upplåna individ och istället inordna ett homogent kollektiv under en superstark välfärdsstat?
När du sen vill blanda in lite modern teknologi (för att vara samtida kanske?) i den kollektiva visionen så kanske vi har en sådan här vision om högteknologisk kollektivism ;-P http://en.wikipedia.org/wiki/Borg_(Star_Trek)
Andreas: Individen kan inte vara utgångspunkten då samhället alltid föregår individen. Den liberala drömmen om fria själar har sin begränsning i det faktum att vi alla är beroende kroppar, som inte skulle klara oss en vecka utanför samhället.
Nyliberalismens filosofi kan sammanfattas som "sköt dig själv och skit i alla andra" och detta är en falsk och destruktiv filosofi eftersom den förnekar att människor är ömsesidigt beroende till varandra.
Nyliberalismen åstadkommer visserligen en individualism, men inte en individualism som ger individen makt och myndighet. Syftet är tvärt om att härska genom att söndra. Individer som står utanför en kollektiv gemenskap är sårbara, osäkra och oerhört enkla att manipulera. (därmed inte sagt att alla kollektiv är bra, verkligen inte)
Kapitalismen gör allting till varor. I tidigare samhällen så förhöll människor sig till varandra direkt som människor, i dag så förmedlas mänskliga relationer genom varor. Även individen själv blir till en vara, och vi förväntas marknadsföra oss själva och sälja oss själva för att sedan kunna köpa oss själva vår livsstil.
Detta är individualism men inte en individualism som ger individen mer makt. Människor är tvärt om mer maktlösa och utsatta än någonsin, ta bara ungas situation på arbetsmarknaden t.ex.
Den individuella konkurrensen har här resulterat i despotiska förhållanden där arbetare behandlas som slit och släng-varor, men likväl förväntas sälja sina leenden.
Människor fostras i dag i i en kultur där de förväntas lyda och inte ifrågasätta. Vi ska vara tacksamma om vi alls får ett jobb (och om vi inte får det så har vi oss själva att skylla), och om då chefen säger att jorden är platt så är det ingenting att tjafsa om. Vi har ju trots allt skrivit på ett kontrakt och därmed gått med på att det är chefen som bestämmer.
Idén om det frivilliga kontraktet är en grundbult i den liberala världsbilden men hur fan kan man tala om "frivilliga kontrakt" när maktförhållandena ser ut som de gör? Man skriver ju inte på alla dessa kontrakt med företag och myndigheter för att man tycker att det är en bra deal utan för att man faktiskt inte har något val. Går vi inte med på att frivilligt behandlas som skit så förpassas vi till utanförskapet, skamvrån.
Forts...
Det här är diktatur och det är därför som liberaler är sådana hycklare. De talar om "individualism", "frihet" och "demokrati" men det gäller visst bara när vi ska konsumera varor (inkl. politiken som också blivit en vara). De vill inte att människor själva ska ha makt för det betyder att kapitalet inte kan ha makt, och i grund och botten så är liberalismen inte någonting annat än en ideologisk apologi för kapitalismen. Friheten och individen är inte utgångspunkten, utan en berättelse som ska legitimera kapitalisternas makt (kapitalmakten är okej, eftersom individen genom sina fria val gått med på den).
Alternativet till detta elände är inte något individens totala uppgående i kollektivet, må det vara Partiet, Staten, Klassen, Rasen, Nationen eller vad som helst (det vore bara en annan variant av individens totala uppgående i Varan och Kapitalet). Alternativet måste vara verklig folkmakt, åtminstone i ett första skede.
Det betyder inte att vi kollektivt ska besluta om allting. Naturligtvis ska inte kollektivet besluta om personliga saker som vad enskilda individer ska köpa för mat eller ha för sexualitet eller tycka och tänka. Däremot måste vi gemensamt på ett rationellt och demokratiskt sätt besluta om de grundläggande förhållandena i samhället - hur maktförhållandena ska se ut (är någon makt legitim?), vilka värden vi vill premiera i samhällsutvecklingen osv.
Detta har ingenting med staten att göra. Jag tror nästan lika lite på staten som jag tror på kapitalet, båda är för mig illegitima maktapparater som inte främjar vare sig individerna eller allmänintresset.
Etatismen är förhoppningsvis på väg till historiens sophög. Men kapitalismen är inte bättre den. Kapitalets makt är inte mer legitim än statens makt. Vi måste börja söka efter nya samhällsförhållanden, som stärker individerna men samtidigt stärker samhället.
Alex,
- min syn är att samhälle och individ växelverkar och påverkar varandra, föder varandra, medans din syn om att samhället alltid kommer först känns båda vetenskapligt felaktig och moralisk förkastlig (ideologisk(totalitarianism).
- Att du bara överlever en vecka utan samhället säger mer om dig än människans natur, med rätt uppväxt och träning så klarar man sig mkt bra i små grupper i den fria naturen t.ex.
- I övrigt en massa halmdockor och skriverier om nyliberalism, men jag är inte nyliberal, och min liberalism utgår inte från kapitalet, jag är snarare en individualistisk grön anarkist ...
Skicka en kommentar