Dan Berglund från Skymningens hopptorn

Dan Berglund släpper i dag sitt nya album Allt är idioternas fel. Varje nytt album av Dan Berglund tas emot med stor nyfikenhet, kultförklarad vispoet som han är. Många av hans fans har varit med från början, och kan alla texter från hans första plattor utantill. Visrader som Mina herrar som räknar profiter, parasiter som styr detta land. Ni skall få sopa i våra fabriker, ert förbannade rövarband eller Det var en slashas ur societeten, som tog studenten med fem i snitt. Om kvällen bodde han på "Kometen" där han drack rödvin och rökte kitt har satt outplånliga spår i minne och känsloliv hos många av oss som var när det begav sig på 1970-talet.

Men Dan Berglund lämnade den yttersta vänstern och gick under några år in i den stora tystnaden. Hans första återkomst till det offentliga livet var albumet "Vildmarken" (1987), som fick ett artigt mottagande. Hans gamla vänner saknade hans politiska texter och så många nya vänner fick han inte genom den tungsinta och något ojämna skivan. Nästa album dröjde 20 år till, först 2007 släpptes Såna som vi..., extremt välproducerad på Amigo Musik och med gästspel av Sofia Karlsson. Under 2000-talet uppträdde Dan Berglund av och till och 2009 tilldelades han Birger Sjöberg-priset för sitt artisteri med bildrika verser i omsorgsfullt snidad meter, melodier och harmonier med skönhet och tyngd, ett innehåll som rymmer både satir och drabbande känsla.

Man blir aldrig kvitt sitt förflutna, och Dan Berglund kommer alltid att förknippas med sina kommunistiska slagdängor från 1970-talet. Sedan de åren har han förstärkt och vidareutvecklat den melodiösa känslan, allvaret har mognat och melankolin tilltagit. Men det personliga tilltalet finns kvar, och den naturligt självklara solidariteten med alla dem som inte gynnas av Anders Borgs jobbskatteavdrag eller får plats hos Göran Hägglunds Verklighetens folk.

"Allt är idioternas fel" påminner en hel del om den förra "Såna som vi...", men är ännu något mörkare i konturerna. Döden är otäckt ofta närvarande, antingen som ett hot eller som en befrielse: Denna vinande vind - och han vadade ut i dom gröna vågorna, fri. Barnbarn förekommer i textraderna, tillbakablickandet är legio. En och annan pliktskyldig satir glimtar förbi, men är inte i närheten av den lätthet som kännetecknade t ex "En visa om vårt bristande samhällsansvar" (Den stora maskeraden, 1979) eller "Lilla villastad" (Vildmarken, 1987).

Men vackert är det mitt i alltihop, så Gud mig förbarme. Här finns inga sneglingar efter popularitet eller bekräftelse, estetiken bygger på en skönhet som är på riktigt och därför också oftast svart i kanterna. Det falska och förljugna har ingen plats hos Dan Berglund, och i "Alla ler" (Alla ler, alla jublar och dom har så vita tänder...) fungerar också satiren.

Sämst tycker jag om titelspåret, "Allt är idioternas fel", som jag aldrig blir riktigt klok på. Uppdatering: Har nu insett att spåret inspirerats av Bob Dylans ”Rainy Day Women #12 & 35″.

Allra vackrast är det avslutande, tio minuter långa spåret "Skymningen", ett fiktivt barndomsminne om en åttaårig pojke som flyr hemmets strider och finner friden nedanför det höga hopptornet vid Skymningens badplats. För att sprida lite ljus och glädje fabulerar han inför föräldrarna fram en historia om hur han själv hoppat från tornet och t o m slagit en volt i luften på vägen mot vattnet. En bitterljuv lögn, med fatala konsekvenser. Men jag håller i hand denna lögn på min färd. Och jag häver mig alltid på tå ifrån Skymningens hopptorn mot en bättre värld. Det hoppet lever jag på. Mio, min Mio, Hans Fader Konungen och Skymningslandet känns plötsligt väldigt nära.

Dan Berglund är en unik röst i svenskt kulturliv. Den rösten skall vi vara rädda om.