En uppmärksammad Sifo-undersökning, beställd av SVT Rapport, visar att fler svenskar säger sig stå till höger än till vänster i politiken. Av de tillfrågade anser 35 procent att de befinner sig mer till höger än till vänster, medan 24 procent anser att de befinner sig mer till vänster än till höger. Var tredje väljare -33 procent - definierar sig i den politiska mitten.
Resultaten är förstås mer till glädje för den borgerliga alliansregeringen än för den rödgröna oppositionen. Valforskningen har visat att det bland svenska väljare finns ett starkt samband mellan ideologisk hållning och partival. (Se t ex kapitel 6 i Henrik Oscarssons & Sören Holmbergs bok Regeringsskifte (Norstedts Juridik, 2008).
Mittenväljarna skulle enligt denna undersökning få ett avgörande inflytande. De rödgröna tvingas i så fall vinna en betydligt större andel av dessa mittenväljare eftersom det finns fler renodlade vänstersympatisörer än högersympatisörer i opinionen.
Men låt oss åtminstone något problematisera bilden. Sifo använder sig av en skala mellan 1-10, där 1-4 definieras vänster, 5-6 mitten och 7-10 höger. Om nu mittenväljarena kommer att få en så avgörande betydelse hade det varit intressant att veta hur många som definierar sig som 5 (svagt vänster) respektive 6 (svagt höger). Jag hittar inte Sifo:s rapport på nätet, och vet därför heller inte om dessa uppgifter finns redoviasade någonstans.
Än mer intressant är att jämföra Sifo-underökningen med de senste årens SOM-undersökningar. I den just utkomna boken Nordiskt ljus (red. Sören Holmberg & Lennart Weibull) redovisas hur svenska folket placerat in sig på en ideologisk vänster-högerskala sedan 1986. Trots enskilda avvikelser är stabiliteten iögonfallande. År 1986 ansåg sig 34 procent stå till vänster i politiken och år 2009 var andelen exakt lika stor. År 1986 ansåg sig 33 procent stå till höger i politiken, år 2009 var andelen 36 procent. (SOM-institutet ställer frågan: Man talar ibland om att politiska åsikter kan placeras in på en vänster-högerskala. Var någonstans skulle du placera dig själv på en sådan skala? Fem svarsalternativ: klart till vänster, något till vänster, varken till vänster eller till höger, något till höger, klart till höger.)
De tre senaste åren (2007-2009) har andelen vänsterpersoner i SOM-undersökningarna varierat mellan 34 och 35 procent. Andelen högerpersoner har har under samma år varierat mellan 34 och 36 procent. Är det verkligen rimligt att tro att denna stabilitet hastigt rubbats just våren 2010? Kanske det, men i så fall behövs en trovärdig argumentation.
En annan fråga är vad som är orsak och verkan. Intuitivt bör det vara så att personer med högerideologi finner det rimligt att stödja partier inom den borgerliga alliansen. Men det kan också vara så att personer som sympatiserar med ett borgerligt parti finner det rimligt att i en opinionsundersökning svara att man befinner sig till höger i politiken. I det senare fallet skulle högervinden i Sifo-mätningen kanske mer vara en konsekvens av Moderaternas starka ställning i väljaropinionen än ett tecken på ideologisk förändring i väljarkåren.
Vi kan förstås också problematisera vilken innebörd väljarna över tid lägger i begreppen "vänster" och "höger". Har t ex Moderaternas förflyttning mot mitten på vänster-högerskalan gjort det lättare för väljare att definiera sig själva som höger (eftersom man nu associerar "höger" till något som ligger närmare mitten än vad som var fallet under t ex Bo Lundgrens tid som moderat partiledare).
Det är också noterbart att ordet "vänster" fortfarande har en positiv klang på så sätt att såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet inte har några problem med att definiera sig som vänsterpartier. Däremot får man vrida om armarna ganska så hårt på partiledarna inom alliansen för att någon av dem offentligt skall välja att definiera sitt parti som ett "högerparti".
Synen på jämlikhet är en av de centrala skiljelinjerna mellan vänster och höger. Det är därför Mona Sahlin och Socialdemokraterna så ofta citerar Richard Wilkinson och Kate Picketts uppmärksammade bok Jämlikhetsanden (Karneval förlag, 2010), som visar att samhällen med stora inkomstskillnader har sämre folkhälsa och fler sociala problem än vad samhällen med små inkomstskillnader har.
Jag noterar också att Mona Sahlin allt oftare citerar Karl Marx devis Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
Vänster och höger lever i svensk politik och de flesta partiledartalen i Almedalen hade en klar ideologisk riktning. Det blir en intressant och spännande valrörelse.
8 kommentarer:
För att vara djävulens advokat här då ;)
Jag själv skulle tycka det var intressant att se var de som inte känner sig hemma i höger-vänsterdimensionen befinner sig. Alltså mer sakfrågestudier, mer frågor efter andra konfliktlinjer. Centralisering - decentralisering är bara ett av många exempel. Fast de behöver kanske andra ord för att folk ska hitta dem.
För jag tror lite att systemet så att säga cementerar sig själv.
Nu definierar nog många mig som vänster trots att jag har rätt mycket marknadsliberala värderingar. Jag tror det är delvis på grund av min retorik men framför allt på min människosyn. Samma typ av människosyn syns även hos t ex opassande :)
Det slog mig nu att det skulle vara spännande med en recension från dig och Marie av vårt valmanifest när det kommer ut:)Jag kan hojta till på twitter :)
Angående Marx citat, som inte är Marx':
1. Jag hade bestämt för mig att Louis Blanc var upphovsman till citatet, och inte Marx.
2. Märkligt att en socialdemokrat använder citatet. Inte ens de sovietiska kommunisterna ansåg sig ha uppnått ett tillräckligt högt stadium av kommunism, och använde en parafras: AV var och en enligt förmåga, åt var och en enligt hans arbete.
3. Överhuvudtaget, så skrev Marx att endast i det sista och högsta stadiet av kommunism skulle samhället uppnå det produktionsöverskott som kräves för att den egalitära utopin som citatet beskriver skall inträffa.
4. Kibbutzerna, världens hittills mest egalitära experiment, har helt elakt gjort om frasen sedan de upptäckte att människan är girig: Från var och en enligt behov, åt var och en enligt förmåga. Även ideologiskt drivna kibbutznikar maskade sig undan arbete och roffade åt sig av fria (i.e. gratis) varor.
5. Jag har ännu inte stött på någon marxist som kan förklara vad som händer (hur varorna skall fördelas) när de samlade behoven är större än den totala produktionsförmågan.
GT
Klara: Tack för synpunkter. Henrik Oscarsson är den som har forskat mest om andra konfliktdimensioner än vänster-höger i svensk politik. Han berör bl a dimensioner kring miljö-tillväxt, moral, materialism-postmaterialism men också en del kring just cenralisering-decentralisering. Jag försöker hitta och sända dig en länk lite senare.
Jag och/eller Marie skriver säkert gärna något kring ert valmanifest när det kommer. :)
GT: Angående citatets ursprung ger engelska Wikipedia viss vägledning: http://en.wikipedia.org/wiki/From_each_according_to_his_ability,_to_each_according_to_his_need
Ulf:
Jag undrar varför alla är så rörande överens om att Moderaterna har dragit sig åt mitten.
Vad exakt i deras praktiska politik använder du som kriterier på denna förändring (åt-mitten-dragningen)?
Kerstin: Mycket beror förstås på vilken innebörd man lägger i begreppen "vänster" och "höger", samt om man väljer att fokusera på partiernas politiska retorik eller på den politik partierna faktiskt för när de hamnar i regeringställning. För att komplicera det hela ytterligare kan man förstås också påstå att Moderaterna legat stilla, medan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gått åt höger, vilket i så fall innebär att politikens relativa mittpunkt förskjutits åt höger.
När det gäller retoriken är det inte särskilt svårt att argumentera för att Moderaterna gått åt mitten. Förr talade Moderaterna ofta och gärna om systemskifte, nu framställer partiet sig i stället som den svenska välfärdsstatens bäste vän. T o m de tidigare så förhatliga LAS-reglerna vill Moderaterna nu behålla.
Det är svårare att besvara frågan om Moderaternas faktiska politik också gått mot mitten. De rödgröna har otvivelaktigt haft svårt att på ett slagkraftigt sätt visa väljarna vari de mest disitinkta politiska skillnaderna mellan de båda blocken består. Så jag tycker det är ett mindre politiskt avstånd mellan Moderaterna och Socialdemokraterna/Vänsterpartiet i dag än vad som varit fallet tidigare. Men det kan som sagt bero på att de rödgröna gått åt höger.
Jag rekommenderar Anders Lindboms uppsats om Moderaterna i Statsvetenskapoig Tidskrifts senaste temanummer "Partier i förändring?". Lindbom driver tesen att Moderaterna har kvar sitt långsiktiga mål om systemskifte. Men Moderaterna vet att de svenska väljarna önskar annorlunda, och har därför skjutit målet om systemskifte på framtiden.
Ulf:
Då är vi kanske överens. Men jag vill gå ett steg längre och hävda att moderaterna idag, i sin praktiska politik (som var den jag frågade efter), står längre till höger än partiet gjorde exempelvis under 70-talet. Då satt de också i en regering, men i en som inte förändrade så värst mycket i Sverige, medan de nu har rivit en hel del av våra trygghetssystem exempelvis, tom mer än den förra borgerliga regeringen.
Hela höger-vänsterfältet har förskjutits åt höger de senaste 20-25 åren och just socialdemokraterna är nog det parti som ändrat sig mest under den tiden, och tagit rejäla skutt åt höger, ja gjort en 180 graders helomvändning, både i praktisk politik och i retoriken, mer i praktiken än i retoriken dock.
Moderaterna däremot har bara ändrat sin retorik åt vänster medan de ändrat sin praktiska politik - åt höger. Jag menar att detta ska säga och att man inte ska hålla på att inbilla väljarna att moderaterna numer är så mycket mer av ett mittenparti vilket de flesta (i varje fall de som är äldre än 40, vilket ganska många väljare är) nog uppfattar som att de blivit mer socialdemokratiska, mer inriktade på att skapa eller bibehålla ett välfärdssamhälle för alla.
Detta förenklade konstaterande, att M gått mer mot mitten, bidrar dessutom till att unga människor får en helfalsk bild av våra moderna historia och precis den bild som högern arbetar för att ge dem och vill att de ska få.
Det finns förstås inte så stor anledning för M att kräva systemskifte när det redan är genomfört.
Om dom hade frågat mig hade jag nog svarat vet inte.
Jag vill ha mer jämlikhet i samhället, jag anser att kapitalismen som system är mer destruktivt än konstruktivt, jag misstror i hög grad marknaden som styrmekanism när det gäller t.ex. sjukvård och infrastruktur.
Samtidigt är jag mycket osäker på vad "vänster" står för idag. De rödgröna har inga lösningar (det har inte alliansen heller, men det är en annan sak). Ytterst lite skiljer de politiska blocken åt i den praktiska politiken; som Johan Ehrenberg sa före förra valet har s-regeringar sen 1980 rustat ner långsamt medan borgerliga regeringar har rustat ner snabbt - varefter de socialdemokratiska har bevarat de borgerligas försämringar. De rödgröna vill inte vara lika brutala mot de långtidssjuka som alliansen, och det får man väl vara tacksam för. Men i övrigt?
Finns det över huvud taget någon politik som kan karakteriseras som "vänster" idag, och om inte, är det relevant att placera sig själv där?
Skicka en kommentar