Jag vet nu vad som gör mig så upprörd med Borelius, Stegös och Billströms fuskande. Det är inte handlingen i sig. Det är mänskligt att fela, och om den som är utan synd skall kasta första stenen blir det aldrig några stenar kastade (vilket i och för sig kanske vore positivt). Delvis är det förstås Borelius falska argumentation, att hon inte hade råd. Men den positionen har hon ju nu övergivit.
Nej, det som upprör mig mest är att människor som valt att exkludera sig själva från samhällsgemenskapen och de gemensamma plikterna nu träder fram med anspråk på att representera just det samhälle de tidigare tagit avstånd ifrån. Däri ryms ett hyckleri av oanade mått.
Många människor skattefuskar och avgiftsskolkar med gott samvete eftersom de upplever sig stå utanför samhället. När det rör sig om människor som befinner sig i ett marginaliserat utanförskap som arbetslösa, sjukpensionärer, utslagna etc så har jag inte så svårt att överse med det olagliga handlandet. Men när det rör sig om högavlönade människor från samhällets toppskikt som frivilligt väljer att ställa sig utanför, men som raskt hoppar in i leken när taburetterna kallar - då är jag inte med, som Karlsson på Taket skulle ha uttryckt det.
12 kommentarer:
Så kan man ju fråga sig om de här personerna betalade full lön (eller 80% av sådan) till barnflickorna om de blev sjuka en period och inte kunde jobba?
Och om de varit beredda att betala kostnader för vård efter eventuella olyckor som kunde ha drabbat dem under barnpassningen? Eller om de här flickorna var så värdelösa att de inte var värda några försäkringar mot sådana olyckor.
Om inte så är det upprörande den människosyn som ligger till grund för användande av svarta barnflickor och/eller svart arbetskraft.
Att barnflickorna inte ansågs värda pension kan vi kanske utgå ifrån.
Ulf,
Med all rätt kan man uppröras av hycklarna på taburetterna. Men jag undrar ändå om inte dina bevekelsegrunder för detta är tvivelaktiga.
Du skriver att journalistministrarna tidigare valt att exkludera sig från samhällsgemenskapen och nu glatt säger sig företräda densamma när det plötsligt kan gynna dem, ungefär.
Men har de verkligen valt att exkludera sig? Kan det inte vara så att de känner sig förtryckta av den tidigare majoriteten, och aktivt handlat mot detta förtryck, som civil olydnad, men ändå känt sig som del i samhället?
Vi kan ju tänka tanken att efter nästa val Miljöpartiet förhandlar till sig försvarsministerposten (hemskt, jag vet, men som tankeexperiment duger det), och det avslöjas att ministern de tillsätter är pacifist och har vägrat militärtjänst. Skulle vi säga att pacifisten utdefinierat sig ur samhällsgemenskapen, eller skulle vi säga att denne agerat samvetsgrant efter sina egna ädla principer, principer som straffats av den tidigare majoriteten?
Nä, bättre resonemang klarar du av, det vet jag. Ser fram emot den reviderade tanken!
Vänligen,
Per Gudmundson
Marcus,
Du talar om en snudd på utopisk variant av civil olydnad, som vi sett i undantagsfall, som hos plogbillarna.
I normalfallet ser nog olydnaden inte ut så. Själv fejkade jag mig till min frisedel när jag var ung kommunist.
Men för att återgå till ursprungsresonemanget. Varför är det stötande som statsråden gjort.
I mina ögon är det äckligt att se att ministrarna inte rakryggat står upp och försvarar sina handlingar, och säger att de nu ska göra allt för att ändra det orättfärdiga systemet, eller nåt. Att de betalat svarta löner därför att de tycker att det är rätt. Att de skolkat från licensen för att licensen är fel. Och, som sagt, att de nu ska ta politisk strid för att ändra reglerna.
Ja, de ljuger, helt enkelt.
Det är trevligt att se att borgerskapet har fått en mer pragmatisk syn på brott och straff, nu när deras egna ministrar är i skottgluggen. Uppenbarligen ska inte alla fuskare jagas med blåslampa.
Jag drar mig till minnes ett stycke ur moderaternas bok, Det här vill moderaterna, när jag läser alla ursäktande kommentarer på borgerliga sidor:
"Att skapa tillit till lagarna och till polisen är av högsta vikt för att skapa ett tryggt och säkert samhälle. Alla ska vara lika inför lagen. Brott ska beivras och straffskalorna ska utnyttjas i hela sin bredd,"
Hela historien är ju väldigt ironisk då det är regeringsalternativet som har raljerat mest över brottslighet och fusk som nu har trampat ordentligt i klaveret.
Spännande diskussion det här...
Jag håller på att avsluta min avhandling (vid Lunds universitet) på ämnet politiska skandaler och kan inte annat än förvånas över den indignation som du publicerar på din blogg och även ger uttryck för i dagens DN.
Ditt bärande argument i flera av dina blogposter är att det är hyckleri att människor som ogillar samhället vill styra det. Det är en spännande argumentation som säkert fungerar för den politiskt s-trogne statsvetaren (vilket väl i stora drag innebär samtliga statsvetare i Sverige bortsett från Rothstein...) men frågan är om du inte missar några väsentliga poänger.
1. Civil olydnad. Inom demokratiteorin brukar vi påpeka att det utifrån ganska bred politisk-teoretisk front kan anses vara berättigat med civil olydnad. Värdenihilism och rättspositivism är inte rimligt i alla samhällsaspekter. Många partiers företrädare använder/har använt sig av detta. Vänsterpartiet har haft en partistyrelsemedlem som vandaliserat H&M-affischer. Joschka Fischer kastade sten på polis i sin ungdom, flera av socialdemokraternas ledande figurer har FNL-bakgrund där de deltagit i våldsamma upplopp osv osv. Av någon outgrundlig anledning är det först ett problem när borgerliga politiker bedriver civil olydnad - vilket ju Billström faktiskt tillstått varit skälet till hans licens-skolk.
2. Människor som alienerats i ett samhälle måste inkluderas. Hur många gånger har inte statsvetare påpekat detta? När frågan om kvinnors eller invandrares underordning i demokratisynpunkt framförs så är det alltid ett problem att dessa grupper inte representeras fullt ut i valda församlingar. Men när människor med stora inkomster, som är avogt inställda till skattesystemet, plötsligt vill förändra samhället då är det ett problem? Hur får du ihop det utan att bli politiskt tendentiös?
Jag har själv inga direkta åsikter rörande de tre statsråden som licensskolkat, annat än att jag kan konstatera att det förmodligen rör sig om en form av civil olydnad. Detsamma kan säkert sägas vara fallet rörande deras svarta hemhjälp. Därmed inte sagt att jag anser att de gjort rätt. Men jag förbluffas ständigt över hur villigt svenska statsvetare bistår med politisk kritik så fort det finns en borgerlig regering.
/Joakim
Doktorand, Statsvetenskap
Lunds universitet
www.mediamarket.blogspot.com
Det blir en smula patetiskt när Gudmundson talar om att Stegö och Borelius kanske känt sig "förtryckta" och att de därför skattefuskat och licensskolkat. Ord som "förtryck" skall man inte urholka - det blir ett hån mot människor som lider och plågas av diktatur och fattigdom.
Borelius sätt att skattefuska och hantera sin ekonomi påminner mera om en egotripp och en bristande omsorg om det gemensamma bästa än om en medveten form av civil olydnad. Och om Stegö varit så stark i sin tro på licenssystemets avskyvärdhet så att hon under 16 år bryta mot lagen för den sakens skull, så blir det just hyckleri när hon utan att tveka sätter sig i en regering som inte har för ambition att avskaffa licenssystemet.
Minns inte var jag läste om saken, men det var en bra distinktion:
Civil olydnad kräver att man dels klargör, offentligt, att man bryter mot lagen och tar det straff som detta ger. Då agerar man för att få andra människor med sig.
När man underlåter att fullgöra sina i demokratisk ordning beslutade skyldigheter och inte går ut offentligt med det, utan bara tjänar pengar på det själv, så uppvisar man inte "civil olydnad", eller "civilkurage". Då är man bara en egoistisk fuskare, och sådant är inte beundransvärt på något sätt, vilket verklig civil olydnad kan vara - nämligen om den sker för en god sak, som ex för att hjälpa människor i nöd eller för att verka för någon annan viktig princip som gäller andra människors välfärd.
Bjereld valde att inte svara på mitt inlägg men gav ändå ett tydligt svar genom kommentaren till Gudmundson: "Ord som "förtryck" skall man inte urholka - det blir ett hån mot människor som lider och plågas av diktatur och fattigdom."
Det finns mao bara vissa kategorier människor som får lov att kallas förtryckta. Bra, då vet vi. Frågan om huruvida Bjereld kan rättfärdiga sin indignation utan att bli politiskt tendentiös är således besvarad. ;)
/Joakim
jn: Du tycker inte själv att ord som "enpartistat" och "förtryck" urlakas när man svänger sig med dem för lättvindigt?
Har det fallit dig in, Ulf, att det under maktpartiets långvariga prenumeration på taburetterna funnits en knapp majoritet av befolkningen som inte känt sig representerade av det statsbärande partiet?
Missbruket av beskattningsmakten, demoniseringen av företagarna och (s)tatens instituionerade, hatet mot de skapande människorna. Ser du inte att ditt parti har bidragit till att riva sönder den sköra samhällsväven och lagt grunden till vårt lands rekordstora svarta sektor genom straffbeskattningen på arbete?
Anonymous:
Och nu har vi en regering med en minoritet av väljarna bakom sig, men med majoritet i riksdagen, som bestämmer över oss, alltså en minoritet som bestämmer över majoriteten.
Bäste "olydig". Nu var det inte jag som anklagade folk för att urholka begrepp, utan Bjereld. Därför känns ditt lilla semantiska angrepp ganska missriktat.
Nej, jag tycker inte att uttryck urholkas om de appliceras på ett stringent sätt och tillämpas konsekvent i en debatt. Detta är ofta den genuina skillnaden mellan en instrumentell/normativ och en subjektivistisk analys. Att bara basera sina argument på förutbestämda subjektiva kritierier leder ingenstans - om nu inte alla redan håller med varandra. Men om man från början antar att utanförskap exempelvis betyder "frånvaror av makt" då måste man också vara beredd på att detta kan innebära något annat än vad ens egna ideologiska förespeglingar dikterar.
Skicka en kommentar