Den som följt denna blogg vet att jag ömsom förundrats och ömsom förtjusats över Carl Bildts ställningstaganden i olika utrikespolitiska frågor. Till min glädje och förskräckelse har han allt oftare hamnat i bedömningar som överensstämmer med mina egna. Inte minst gäller det frågor kring händelseutvecklingen i Mellanöstern. Hur kan det komma sig? Ur ett vänsterperspektiv är jag helt trygg i mina uppfattningar i den israelisk-palestinska konflikten. Men hur kan Carl Bildt utifrån sina utgångspunkter till höger hamna på samma position?
En kär vän och aktad kollega hävdade i kväll att det beror på att Carl Bildt inte prioriterar arbetet med att värna de mänskliga rättigheterna, vilket i sin tur bottnar i att han agerar utifrån en utilitaristisk värdegrund. Med utilitaristisk värdegrund menas ungefär att han strävar efter att maximera nyttan eller den samlade lyckan för kollektivet, oavsett vilka principer eller mänskliga rättigheter som kanske kränks på vägen.
Utilitarismen är så långt från en vänsterfilosofi som det går att komma. Ingenting är heligt, inga principer är intressanta, mer än att slutresultatet skall gynna majoritetens intressen. Jesuitmoralen och utilitarismen är samma andas barn. Inom den internationalpolitiska forskningen motsvaras detta tänkesätt snarast av den s k maktpolitiska realismen, även om det där är den enskilda statens och inte det universella kollektivets intressen som står i förgrunden.
Carl Bildts ovilja att kritisera brotten mot de mänskliga rättigheterna i Ryssland ger stöd för en sådan tolkning.
Carl Bildt – Sveriges svar på Henry Kissinger?
14 kommentarer:
Hmm,
jag undrar varför det finns så många människor som känner ett behov av att distansiera sig offentligt från utilitarismen.
Varför upplevs denna moralfilosofi som så mycket mer avskyvärd än andra moralfilosofier, som även de i många avseenden medför kontraintuitiva moraliska slutsatser?
Därtill bör det påpekas att utilitarismen går utmärkt att kombinera med en "vänsterfilosofi". Det finns och har funnits många exempel på detta. Ett är den kände utilitaristen Tännsjö som bland annat varit med och författat vänsterns partiprogram en gång i tiden.
Samtidigt går det självklart lika bra att vara "höger" och utilitarist, vilket historien ger många exempel på.
I den mån du vill göra gällande att utilitarismen inte är förenlig med dina filosofiska ståndpunkter får du nog definiera dessa något mer i detalj för att ditt budskap ska gå hem.
Vad sedan realismen (i IP-forskningen) skulle ha med utilitarismen att göra har jag ytterst svårt att se. Realismen är väl i första hand en teori om hur verkligheten ser ut och inte hur den bör vara. Och de realister som faktiskt kommer med normativa förslag brukar ju som du själv skriver inte se till allas bästa, utan till ett enskilt lands intressen.
Att hävda att en sådan syn är analog med utilitarismen är väl ungefär detsamma som att hävda att sydafrikas apartheidsystem är en god liknelese av ett rättighetsteoretiskt ideal, med den lilla skillnaden att det endast var vita människor som hade rättigheter under apartheid.
Huruvida Bildt är utilitarist eller inte är en annan fråga. Det kan dick konstateras att många av utilitarismens värsta fiender står att finna i de nyliberala strömningar som Bildt stammar ur. Nozick, Ayn Rand och andra nyliberala gurus var ju inte direkt utilitarister.
Jag har egentligen svårt att förstå de påståenden som nu florerar, senast hos PM Nilsson, om att Bildt skulle ha svajat i MR-frågan. Det hävdas att regeringen under hans tid som statsminister inte tog strid för mänskliga rättigheter.
Men om man studerar Bildtregeringens utrikespolitik har i alla fall jag svårt att se prov på detta svajande. Det var snarare "den enda vägens politik" också när det gällde MR. Visserligen kan agerandet i förhållande till Bosnienkriget diskuteras men det får snarast sägas vara ett undantag sett till de grundläggande mål som regeringen deklarerade.
Hans agerande efter regeringstiden är däremot mer komplex. Kanske var det den institutionella påverkan från FN-systemet som påverkade Bildt.
Så hittar bara Bildt tillbaka till den kompass som styrde hans regering så kan du Ulf nog vara lugn över att er konflikt lever kvar.. ;)
Hmm,
mitt intryck är nog att den gode Bildt frångått sitt svartvita MR-tänkande (som han kan beskyllas för att ha haft under sin regeringsperioden) efter hans tid i Bosnien.
Idag tycks han snarare inta en konservativ ståndpunkt som erkänner svårigheterna med att sprida demokrati och MR med vapen såsom PM Nilsson, Ahlmark och Syskonskap brukar hävda att man ska göra!
Intressant att notera är att även delar av denna bombglada höger tycks ha fått nog, vilket dagens ledare i Expressen skvallrar om:
http://expressen.se/index.jsp?a=727991
Jag har stor förståelse för din oro över att en person som du menar saknar principer gång efter annan delar dina synpunkter. Om detta säger något om dina principer eller Bildts cynism är jag inte mannen att avgöra. Men kanske kan jag lugna dig något när det gäller Bildts relation till Ryssland. Bildt var för cirka två år sedan med och undertecknade en artikel som i skarpa ordalag kritiserade Putin och utvecklingen i Ryssland. Tro det eller ej men de tar upp aspekter som demokrati och mskl. rättigheter.
Hälsar
Patrik
Ur artikeln:
"All too often in the past, the West has remained silent and restrained its criticism in the belief that President Putin's steps in the wrong direction were temporary and the hope that Russia would soon return to a democratic and pro-Western path. Western leaders continue to embrace President Putin in the face of growing evidence that the country is moving in the wrong direction and that his strategy for fighting terrorism is producing less and less freedom. We firmly believe dictatorship will not and cannot be the answer to Russia's problems and the very real threats it faces.
"
Och:
" it is imperative that we do not look the other way in assessing Moscow's behaviour or create a double standard for democracy in the countries which lie to Europe's East. We must speak the truth about what is happening in Russia. We owe it to the victims of Beslan and the tens of thousands of Russian democrats who are still fighting to preserve democracy and human freedom in their country."
http://fpc.org.uk/articles/293
Jaa, Ulf, jag kan bara instämma i vår anonyme väns kommentar. Nu får du nog förklara (1) varför utilitarism är oförenligt med att vara vänster; (2) på vilket sätt realismen bygger på utilitarism.
Jag finner båda teserna mycket spännande, eftersom de innebär -- ehum -- en radikal omtolkning av det mesta jag har lärt mig om både utilitarism och IP-teori under mina elva år på universitetet. Och då har jag ändå lärt, som du ju vet, av de bästa.
Jag vill först säga att jämförelsen med Henry Kissinger var orättvis i ett väsentligt avseende. Carl Bildt har de senaste åren allt oftare ifrågasatt användandet av militärt våld som ett ändamåsenligt utrikespolitiskt medel. Dit kom aldrig Kissinger.
Rysslandsfrågan pressar nu Bildt från många håll. Sveriges Televisions Aktuellt utnämnde just Bildt till regeringens nye problemminister. Vi får väl se hur han hanterar detta.
Jag skulle aldrig drömma om att ifrågasätta Halsnalles skickliga lärare. Men jag menar att det som förenar realismen med utilitarismen är avsaknaden av rättighetstänkande, samt en kombination av ändamålsetik och konsekvensetik. Där utilitarismen låter maximeringen av "nytta" eller "lycka" utgöra den yttersta ekvivalenten, så finns samma logik inom realismen, men där tolkas lyckan eller nyttan i termer av makt och/eller säkerhet.
Vänstern har i sin praktik alltför ofta låtit sig styras av en utilitaristisk filosofi. Med förskräckande resultat. Men i vänsterns syn på jämlikhet och människovärde ser åtminstne jag en ideologisk utspärrning av utilitarismen.
Onekligen intressanta kommentarer om utilitarism-realism.
Men en annan sak; Anonym påstår att jag vill bomba fram demokrati och MR. Märkligt, jag trodde anonym visste att min bombiver inskränker sig till att bomba fram den rätta tron.
Hej Ulf, för mig låter det fortfarande märkligt på flera punkter.
1. "Utilitarismen saknar rättighetstänkande."
Nja, det finns ju rätt många utilitarister som menar att mänskliga rättigheter visst kan försvaras utifrån utilitaristiska principer. Att rättigheterna sedan på ett eller annat sätt görs beroende av hur gott de gör är en annan femma (det delar de ju med en hel del andra rättighetstänkare som inte är utilitarister men som likväl rättfärdigar MR instrumentellt). Att säga att utilitarismen saknar rättighetstänk är helt enkelt fel.
http://en.wikipedia.org/wiki/Utilitarism#Human_rights
2. "Realismen syftar till att maximera makt eller säkerhet."
Jag tror att få realister skulle uttrycka sig så. Neo-realister brukar ju anta att varje aktör strävar efter att maximera sin egen-nytta (alltså inte den samlade nytta som utilitarister har för ögonen), men det är ju ett inte ett antagande om vad som är gott eller rätt, utan ett antagande om staters drivkrafter. Nytta för stater, antar neo-realisterna, är ytterst att bevara sin egen säkerhet och överlevnad, och makt är ett medel till det målet. Det enda som räknas är relativa fördelar, inte "absolute gains" (en motsvarande hedonist skulle alltså drivas av skadeglädje: Andras olycka är min lycka).
Kan det vara sammanblandningar av allmän ratchoice och utilitarism som ligger begraven här? Eller av doktrin och teori? Eller har helt enkelt något fallit bort? "Realismen [är en teori om att stater strävar efter] att maximera..." låter förstås mycket rimligare.
3. "Utilitarism och realism förenas av en kombination av ändamålsetik och konsekvensetik."
För det första brukar man väl säga att ändamålsetik och konsekvensetik är en och samma sak: En etik enligt vilken handlingars moraliska riktighet ska bedömas enbart efter deras ändamål eller konsekvenser. För det andra har jag svårt att se en sådan etik i realismen, som Anonym redan påpekat. Tvärtom brukar man ju förknippa realismen med -- och anklaga den för -- etisk skepticism: Att politik -- eller åtminstone utrikespolitik -- inte har något med etik att göra alls.
4. "Vänsterns jämlikhet och människovärde är oförenligt med utilitarismen."
Tja, just jämlikhetstanken och människovärdet -- "each is to count for one, and no-one for more than one" -- har ju attraherat mången vänstermänniska i utilitarismen.
Från Bentham till Singer har det i 200 år inneburit ett radikalt ifrågasättande av tanken om att människor bara har ett moraliskt ansvar gentemot människor som ingår i deras egen familj, vänkrets eller stat. Nationsgränser och andra gemenskaper är berättigade endast om de leder till bästa möjliga utfall enligt lyckoprincipen.
Utilitaristerna hävdar istället att vi har icke-triviala moraliska förpliktelser mot varje enskild kännande varelse (hör ni hur realisten fnyser i kulissen?). Mycket kan man hålla emot utilitarismen, men inte att den skulle vara oförenlig med tanken att alla människor är varandras jämlikar.
(Sorry för en gräsligt lång kommentar, men jag håller på att värma upp inför mina föreläsningar i realism och normativ IR-teori i december...)
1. Utilitarismen relativiserar rättigheterna genom att legitimera dem enbart utifrån nyttoaspekter. I samma stund som rättigheten inte är "nyttig" kan den avskaffas. Det är den relativiseringen jag syftar på när jag skriver att utilitarismen saknar rättighetstänkande.
2. Utilitarismen vill maximera nyttan eller den samlade lyckan för kollektivet, oavsett vilka principer eller mänskliga rättigheter som kanske kränks på vägen. Realismen menar att stater strävar efter att maximera sin makt för att därigenom öka den samlade säkerheten för staten, oavsett vilka principer eller mänskliga rättigheter som kanske kränks på vägen. Politiska ledare som ansluter sig till den realistiska teoribildningen tenderar att uppfatta en sådan politik som den enda moraliskt riktiga politiken (eftersom en annan politik skulle göra mera skada än nytta).
3. Jag skiljer mellan ändmålsetik och konsekvensetik. Men där finns det förstås inget som är rätt eller fel. I övrigt hänvisar jag till min punkt 2 ovan.
4. Det beror ju förstås på hur man definierar jämlikhet och rättighetstänkande. Som jag antydde i mitt första svar har vänstern av och till definierat jämlikhet och människovärde på ett sätt som öppnat dörren för utilitarism och jesutimoral - med förskräckande konsekvenser. Den innebörd jag lägger i begreppen stänger den dörren.
(Vi kanske skulle genomföra de föreläsningar du nämner i dialogform?!) :-)
Hmm,
jag tycker debatten skulle göras mer klar om ni skilde på akt- och regelutilitarism. Endast i den förstnämnda versionen tillåts övertramp mot MR i enskilda fall. Den andra tillåter inte sådana övertramp alls. Den senare ståndpunkten bygger självklart på att upprätthållandet av MR leder till största möjliga lycka för alla!
Sedan har jag fortfarande svårt att se de principiella likheterna mellan utilitarism och realism i någon teoretiska intressant mening.
Realismen uttalar sig ju i första hand om hur stater agerar, medan utilitarismen inte har några sådana anspråk alls. Vilka politiska och etiska konsekver maakthavare sedan drar av trosföreställningen att realismen är sann är väl helt irrelevant för hur utilitarismen ska tolkas teoretiskt.
Och även om man skulle välja att tolka realismen i normativa teorier har jag svårt att se vad en jämförelse egentligen skulle ge utöver det simpla konstaterandet att båda teorierna är intresserade av att maximera olika värden.
Rational choice, utilitarism och realism för ju med sig helt olika teoretiska och praktiska konsekvenser - inte sant. Känns som om du är ute efter att göra med "guilt by association" argument knyta samman allt du ogillar. Är inte det lite ohederligt?
För att illustrera det olämpliga i dina jämföreler skulle lika gärna jag kunna stä'lla dig frågan vilken sorts rättighetsteorier du förespråkar: De som tillskriver "raser" och "nationer" rätten till egna rasligt och nationellt homogena stater? Eller kommunistiska rättighetssystem som tillerkänner all rätten till arbete och bostad, men inte yttrandefrihet och rättssäkerhet? Eller kanske rentav FN:s deklaration om MR. Alla dessa teorier är ju i någon mening "rättighetsteorier", men att säga att de därför rör sig om ungefär samma teorier är väl både aningen löjeväckande och ointressant!
Nej, precisera istället din egen inställning till vilka MR du vill se - och angrip sedan de specifika ståndpunkter dina motståndare bekänner sig till, istället för att på lösa grunder associera dem med teorier som de med största sannolikhet inte bekänner sig till!
Ulf, du bad om ett svar, men jag kan bara instämma med vår anonyme vän: Du får nog lägga dina egna kort på bordet för att hjälpa den här diskussionen vidare.
Jag har bara två frågor: Om konsekvensetik och ändamålsetik inte är i stort sett samma sak, vad är i så fall ändamålsetik och på vilket sätt är utilitarismen då en ändamålsetik?
Vidare, när vänstern har hamnat snett, har det inte snarare berott på att de har anammat någon form av moralisk skepticism än utilitarism? Du kan väl din Lenin, till exempel, han är väl mer nihilist, änna?
Och som en parentes, det där med jesuitmoralen... Papisterna bland dina läsare är nog mer lämpade att ta dem i försvar, men vad jag kunnat läsa mig till är ryktet om jesuiternas moral aningen överdrivet. Däremot anklagas de tydligen inom katolska kyrkan för att vara "overly liberal and deviating substantially from official Church teaching and papal directives, especially on such issues as abortion, priestly celibacy, homosexuality, and liberation theology."
Tecken på hyperindividualism och normupplösning, månne?
Det svar jag bad om syftade egentligen bara på min propå om dialogföreläsning... Men OK, jag tar det ett varv till.
1. Ändamålsetik och konsekvensetik är inte samma sak. Ändamålsetiken (eller sinnelagsetiken, som den ofta benämns) innebär att en handlings moraliska värde avgörs av vilken avsikt eller intention en handling har. Konsekvensetiken innebär i stället att en handlings moraliska värde avgörs av vilka konsekvenser den får. Utilitarismen som ändamålsetik innebär att maximen om lycko- eller nyuttomaximering blir intention för handling.
2. Lenin som utiltiarist eller nihilist? Intressant fråga - den skall jag fundera vidare på.
3. Du har rätt om jesuitmoralen. De stackars jesuiterna har delvis oförskyllt fått ge namn åt en obehaglig företeelse.
Hej igen Ulf, här får du medhåll, kind of, om Bildt och Kissinger:
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_14051998.asp
Skicka en kommentar