Tidöavtalet stadgar att en "fristående expertkommittéer" ska tillsättas i syfte att ta fram förslag på en svensk kulturkanon. Men ingenstans i avtalstexten står det vad vi ska ha en sådan kulturkanon till.
I en intervju med SVT Kulturnyheterna säger nytillträdda kulturministern Parisa Liljestrand att en svensk kulturkanon skulle kunna vara "en enande kraft" i samhället. Där tror jag kulturministern har fel. Ytterst handlar upprättandet av en kanon om kampen om historieskrivningen - att definiera vilka vi är och vilka vi inte är. Om vi inte inser det riskerar vi att upprätta en slags konstlad konsensus om "Sverige".
En levande kultur ska dessutom utmana gränser - inte vara "enande". August Strindberg skulle vrida sig i sin grav om han fick veta att han skulle användas i ett projekt som syftade till att utgöra "en enande kraft" i samhället. Och hur "enande" är Lars Vilks eller Lars Norén, som Eric Rosén klokt skriver i Aftonbladet.
I en intervju i SVT:s Morgonstudio kallar kulturminister Parisa Liljestrand den världskände och dubbelt Guldpalmen-prisade svenske filmskaparen Ruben Östlund för en "fantastisk författare" som hon tror skrivit boken "Triangle of Sadness". Det är lätt att skratta åt en sådan bristande bildning hos en kulturminister. Men jag skrattar inte. Jag har själv mina kunskapslakuner som jag hoppa slippa visa upp inför offentligheten.
Bekymret är inte Parisa Liljestrands bristande kunskaper. Bekymret är att Parisa Liljestrand inte utesluter att kunskap om kulturkanon ska användas i medborgarskapstest - dvs skilja "oss" från "dom". Det gör mig orolig på allvar. Parisa Liljestrand kan gå vidare i livet med sina bristande kunskaper om världskända svenska filmregissörer. Men en annan person skulle kunna förvägras medborgarskap på grund av samma bristande kunskaper.
Visst kan vi diskutera en svensk kulturkanon - det bidrar till debatten om vilka vi är och vilka vi vill vara. Men att på fullt allvar upprätta - skapa, konstruera - en sådan kanon bidrar bara till att dölja de skiljelinjer och konflikter som en nödvändig beståndsdel i alla samhällen och samhällsbyggen. En kulturkanon skapar en falsk bild av nationell homogenitet och ett monolitiskt folk - fjärran från det verkliga Sverige som jag och så många med mig verkligen älskar.
2 kommentarer:
Mycket bra och välformulerat
Suck, dags att inte vara insnöad, är inte detta det centrala - metafrågan.
"Det var en afton i början av maj.
Den lilla trädgården på Mosebacke hade
ännu icke blivit öppnad för allmänheten och
rabatterna voro ej uppgrävda."
Sverige har sedan länge en osynligt rättesnöre, läroplanen,
som bara inte är så tydligt beskriven.
Så länge "listan" eller urvalet inte är specat, blir frågan förbehållen de som vet,
och de som inte vet, de vet inte, och kommer aldrig in i matchen.
Detta med kulturellt och symboliskt kapital, markörer som skiljer ut måste blottläggas, brukar vara något vänsterintellektuella och t.o.m socialkonstruktivister brukar framhålla, i vart fall sedan Bourdieus dagar. Nog finns redan Kanans land.
Problemet är några andra, vems urval? En annan klassiker. Fråga Nationalsocialisterna. Just därför är frågan viktig att debattera, eftersom det nog ändå inte är fråga om kanans vara, den finns ju defacto, utan hur den paketeras och presenteras?
Ett urval, som läroplanen obehörligen tvingar fram,
innebär att någon måste blottlägga ett helt "centralt" problem,
- att det är den enskilda läraren som gör urvalet
- att det finns viss vägledning i läroböcker, (om de ännu finns kvar)
- att de som inte hamnar på listan, exkluderas, och därmed reduceras till
att inte vara "upphöjda".
Det finns helt enkelt inte tid, resurser och utrymme att inkludera allt som anses vara god litteratur, då duckar man frågan för att slippa kritik, men riskerar
samtidigt att hamna bortitok, dvs den viktiga frågan skyms av de oviktiga, och så blir
det pannkaka och inget rättesnöre alls.
Läroplanen i Svenska för gymnasiet om specifikt delämnet litteratur:
- Kunskaper om centrala svenska och internationella skönlitterära verk och författarskap
samt förmåga att sätta in dessa i ett sammanhang.
- Kunskaper om genrer samt berättartekniska och stilistiska drag,
dels i skönlitteratur från olika tider, dels i film och andra medier.
- Förmåga att läsa, arbeta med och reflektera över skönlitteratur
från olika tider och kulturer författade av såväl kvinnor som män
samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa.
Källa: skolverket
https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/laroplan-program-och-amnen-i-gymnasieskolan/gymnasieprogrammen/amne?url=-996270488%2Fsyllabuscw%2Fjsp%2Fsubject.htm%3FsubjectCode%3DSVE%26courseCode%3DSVELIT0%26version%3D8%26tos%3Dgy&sv.url=12.5dfee44715d35a5cdfa92a3#anchor_SVELIT0
S.W
Skicka en kommentar