2021-03-22

Bulletins uppgång och fall. Vad kan vi lära oss?

I dag gick den liberalkonservativa nättidningen och nyhetssajten Bulletin i sin nuvarande form i graven. Flera av tidningens mest framträdande namn - chefredaktör Ivar Arpi, politisk chefredaktör Alice Teodorescu Måwe och kulturchef Fredrik Ekelund/Marisol M - meddelar att de hoppar av. Sedan tidigare har två av Bulletins grundare, Thomas Gür och Paulina Neuding, lämnat tidningen. 

Konflikten mellan Bulletins ägare - med Pontus Tholin och Tino Sanandaji i spetsen - och de anställda medarbetarna har utspelat sig inför öppen ridå. Om saken inte varit så allvarlig - främst principiellt men även för enskilda individer - hade det varit lätt att dra på munnen. I dagens Studio Ett i P1 säger Ivar Arpi i direktsändning att tidningen står på konkursens brant och att ägarna borde inte "driva någon form av tidning överhuvudtaget". "Vi har att göra med ett gäng syndikalister", svarar Pontus Tholin i samma inslag.

För en utomstående betraktare förefaller det uppenbart att ägarna inte respekterar publicistiska och journalistiska idéer om redaktionell integritet och oberoende. Som kollegan och statsvetetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skrev på twitter i dag: Note to self: Om starta propagandacentral —> anställ propagandister. Om starta nyhetsredaktion —> anställ journalister. Till det kan läggas att flera av de profilerade medarbetarna på Bulletin inte heller var nyhetsjournalister, utan i stället ledarskribenter och opinionsbildare.

Jag trodde aldrig på Bulletin - varken som medieplattform eller som politiskt projekt. Affärsidén tycktes vara att rekrytera tio personer som säger ungefär samma sak från varsin plattform och låta dem säga samma sak igen men från samma plattform. Och detta under högt ställda målsättningar, där tidningens första chefredaktör Paulina Neuding i samverkan med "Handelskillarna Tino och Pontus" framför sig ser "en svensk tidning som inspireras av Storbritanniens quality press eller deras amerikanska motsvarigheter – som Times of London, New York Times eller Wall Street Journal. Som skiljer på news och views."

Det är möjligt att Bulletin kan överleva till namnet och bli just den propagandablogg som ägarna egentligen tycks ha velat ha. Men det är svårt att se någon seriös journalist med självaktning söka sig till Bulletin under överskådlig tid. 

Kanske är Bulletins fiasko också ett tecken på att ledarskribenternas starka och polariserande ställning i svensk offentlig debatt på väg att urholkas? "Åsikter om politik kan numera återfinnas var som helst i tidningen", skriver statsvetaren och förläggaren vid Timbro förlag Andreas Johansson Heinö i senaste numret av Liberal Debatt (2021:1). Dessa tankar avser jag att utveckla i ett senare sammanhang.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Absolut ingenting.
Gladaihågen-tjommar.
Människan är obetalbar, och det är
väl i och för sig inte dåligt att
folk, tex glada amatörer, gör sina
försök. I detta fall var det högmod.
Spelar ingen roll om man har en examen
i ditten eller datten i finanssektorn.
Minns en gång den saligen nedlagda tidsskriften
BANG, detta var nog några år efter att blaskan startat,
av någon outgrundlig anledning blev undertecknad
inbjuden till styrelsen, för att förklara det självklara....?

Om man tex jobbar i byggbranchen och ska bygga en bro.
Så finns det lite olika roller, det är i grunden samma
inom film, detta med producent och regissör. I vart fall,
en bro, som håller, måste ha en konstruktör, ofta även
en arkitekt. FÖr att få ihop detta måste man ha en
roll som heter "projekteringsledare" - det är inte
samma sak, inte i närheten, som en projektledare.

Projektledaren
håller i tidplanen och budgeten, men ofta inte i finannsieringen,
för det gör den externa projektledaren. Dvs det finns egentligen
två projektledare:
1. Beställaren, den som initierar projektet vid start,
vid sidan av den ordinarie verksamheten, som sedan tar emot
det färdiga projektet för produktionssättning och drift.
2. En annan projektledare under själva projektets realisering, som håller ihop allt, inkl då den som är ansvarig för projekteringen.
Har man inte detta klart för sig, går det åt helvete med bron, både dess hållbarhet budget och tidplan tenderar att braka.

Så detta fick förklaras för BANGs styrelse, att styrelsen uppdrag var att vara beställare, att sätta upp ramar, staka ut en riktning och skapa finansiella förutsättningar, och naturligtvis ta ansvar för långsiktigheten, eftersom det hela inte håller, tänk bro, om det inte är ett stabilt bygge som är till gagn och nytta för de som ska nyttja bron. Det var nog vad jag minns inga invändningar alls, brudarna förstod, vikten av att hålla isär rollerna. Att de som skulle göra det roliga, dvs skriva i blaskan, skulle hålla sig i ramen som styrelsen skapade. Kan tyckas vara lite trist att sitta i en styrelse och skapa förutsättningar för andra. Men det finns inga genvägar.
Sedan finns det amerikanskt management, där en företagsledning ofta är det samma som styrelse, men det är en annan femma. BANG gick till slut i graven, men sannolikt skötte de sina roller. Bulletin har helt enkelt haft Ägare/Finansiärer/Styrelse, som inte riktigt förstått vikten av att hålla rågången. Man kan så klart förstå detta, rent egoistiskt, att man borde få göra som man vill, med det man äger, men det brukar inte
bli så bra, för man får väl inga som vill ställa upp, och skriva på diktat. Hur som helst, är det ingen idé att vara skadeglad. Man kan mest bara bli förvånad. Att de inte
klarade av att sköta den professionella uppdelningen, eftersom det trots allt slutade med en präktigt magplask. Sanslöst. S.W

Anonym sa...

Bulletins vara eller inte vara är ingen stor fråga. Ambitionen att skapa en svensk motsvarighet till NYT och WSJ var naturligtvis ett utslag av hybris. Jag skulle också gärna vilja se affärsplanen som rimligen visar hur Bulletin skulle kunna täcka sina utgifter med intäkter utan ett ständigt inflöde av ägartillskott. Samtidigt lyckades Bulletin locka en imponerande samling medarbetare, t ex Brinkemo och Rochas, två opinionsbildare som fick vänta i 10 år på att deras analyser skulle bli politiskt allmängods. Dessa två är exempel på vad Johansson Heinö skriver " I en tid när alla har åsikter om allt och själva tyckandet har devalverats, har i stället fakta, kunskap och förmåga till kvalificerad analys blivit hårdvaluta. Om det är opinionsjournalistikens framtid så är den trots allt ganska ljus." Jag läser flera ledarsidor dagligen. Oberoende av åsikter är det enligt min mening en som särskilt sticker ut som motsatsen till Johansson Heinös förhoppning: Aftonbladets (oberoende socialdemokratisk). Den utmärker sig för särskilt låg intellektuell nivå och ensidig propaganda med bristfälliga "fakta, kunskap och förmåga till kvalificerad analys". GPs ledarsida är pålitligt liberalkonservativ och argumenterar för sin sak med argument och inte (som i ABs fall ofta) med personangrepp. DN är väl typiskt socialliberal enligt devisen att vara liberal är att vara kluven.
Nu lär Bulletins framtid inte få någon betydelse för opinionsbildningen i Sverige. Läggs tidningen ner kommer opinionsbildarna att återfinnas i nya forum.
PS Bulletins ev nedläggning kommer inte att bli det första bakslaget för nya forum. Socialdemokraterna har aldrig lyckats etablera ett starkt forum på nätet. Försöket med Politism slutade ju med ett fiasko och nedläggning. DS
Klas Bengtsson

Anders nilsson sa...

Enligt Judge Silberman är NYT och
WAPO inte längre journalistiska
produkter utan propagandamaskiner
för det demokratiska partiet.
Var detta förebilderna för den
ursprungliga Bulletin? Då förstår
jag att ägarna reagerade. Vi har
nog av PK-medier som det är.