I två artiklar på DN Kultur driver Stefan Jonsson tesen att det finns tillräcklig vetenskaplig kunskap om varför många med invandrarbakgrund hamnar i utanförskap och hur den onda cirkeln kan brytas, men att "statsmakten och opinionsbildarna" vägrar ta till sig vetenskapens rön.
Men Stefan Jonsson gör sig själv skyldig till den försyndelse han anklagar andra för. I inledningen till den första artikeln målar Stefan Jonsson upp en dyster bild över tillståndet i riket: En efter en slås förnsterluckorna igen till det svenska huset. Ju mer internationaliserat landet blir i verkligheten, desto värre blir misstänksamheten mot avvikande. Det är beklagligt, men begripligt.
Men det påståendet är faktiskt inte sant. Om det nu är forskning som Stefan Jonsson vill förlita sig på så behöver jag för egen del inte gå utanför familjen för att visa att "misstänksamheten mot avvikande" har minskat i Sverige de senaste 15 åren. Min kära hustru och kollega Marie Demker presenterade nyligen i Dagens Eko resultat från de regelbunda SOM-undersökningarna som går stick i stäv med Stefan Jonssons påstående. Andelen som tycker att "Det finns för många utlänningar i Sverige" har minskat från 52 procent 1993 till 39 procent 2007. Andelen som inte skulle tycka om "att få en invandrare från en annan del av världen ingift i familjen" har minskat från 25 procent 1993 till 14 procent 2007. Utvecklingen går således åt rakt motsatt håll än vad Stefan Jonsson påstår.
Resultaten fick stor medial uppmärksamhet. Men de stämmer inte in i Stefan Jonssons världsbild, och därför ser han dem inte eller väljer att låtsas att han inte sett dem.
Dessutom är Stefan Jonsson bedräglig när han presenterar Masoud Kamali och Paul Lappalainen som två duktiga forskare vilka som helst, utan att tala om för läsekretsen att Kamali och Lappalainens studier är utomordentligt omtvistade i vetenskapssamhället. Skiljelinjen går inte mellan höger och vänster eller mellan etablissemang och fritänkare, utan skepsisen återfinns på alla nivåer. Kritiken går ut på att Kamali och Lappalainen utgår från det som skall bevisas (förekommer det strukturell diskriminering) och att de själva använder begreppet "invandrare" på ett sätt som bidrar till att upprätthålla eller t o m förstärka den "vi-och-dom-ordning" som präglar delar av den integrationspolitiska debatten. Dessutom skulle flera av utredarnas förslag om de genomfördes i praktiken innebära en registrering av svenska medborgare efter etnisk härkomst.
Jag har inget otalt med varken Kamali eller Lappalainen. Deras texter är tankeväckande, men inbjuder också till kritik och ifrågasättande. Genom att medvetet dölja för sin läsekrets att Kamali och Lappalainen är så omstridda bidrar Stefan Jonsson till att fördunkla debatten och därigenom försvaga den sak han säger sig vilja kämpa för.
2008-05-27
Den borgerliga alliansregeringen och kriget i Irak
På torsdag genomförs i Upplands Väsby utanför Stockholm den stora internationella konferensen om Irak: International Compact with Iraq (ICI). Formella inbjudare är FN och Iraks regering. Företrädare för omkring 100 stater förväntas delta, bland dem USA:s utrikesminister Condoleeza Rice, Iraks premiärminister Nuri Maliki samt FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon.
Jag har inga invändningar i sig mot att konferensen genomförs i Sverige. Den USA-ledda koalitionens angrepp mot Irak 2003 var ett brott mot folkrätten och de stater som medverkade bär såväl det politiska som det moraliska ansvaret för det helvete som präglat och fortfarande präglar läget för de enskilda människorna i Irak, mer än fem år efter diktatorn Saddam Husseins fall. Men situationen blir inte bättre om FN och omvärlden skulle avstå från att försöka bidra till att nu skapa stabilitet och stärka demokratin i det plågade landet.
Däremot är det viktigt att konferensen inte genomförs på ett sätt som i efterhand legitimerar det USA-ledda angreppet. Där har värden, den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt, en viktig uppgift. Frågan är bara hur motiverad han är. I en TT-intervju (25/3 -03) markerade Fredrik Reinfeldt – stick i stäv med FN:s generalsekreterare Kofi Annan – att kriget var förenligt med folkrätten.
Jag får inte så sällan frågor av journalister om vad som egentligen skiljer en socialdemokratisk från en borgerlig utrikespolitik. En av de saker jag då brukar lyfta fram är synen på folkrätten. Denna skillnad visade sig särskilt i samband med den USA-ledda koalitionens angrepp mot Irak i mars 2003.
Sverige konstaterade omgående genom statsminister Göran Persson att angreppet bröt mot folkrätten. I den nuvarande borgerliga regeringen finns det emellertid gott om företrädare som hejade på det amerikanska angreppet, och t o m förespråkade att Sverige skulle ta aktiv del. I en artikel i International Herald Tribune (28/1 -03) tog Carl Bildt entydigt ställning för ett angrepp mot Irak, utan några reservationer om FN-mandat. Och i Dagens Nyheter (23/11-02) förespråkade Jan Björklund t o m att Sverige skulle delta med militär trupp.
Jag skriver inte denna post för att stigmatisera Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund för deras fundamentala felbedömningar i samband med Irak-kriget. Jag skriver detta för att markera att folkrätten är viktig, och att avsteg från folkrätten innebär ökad okontrollerbar våldsanvändning och ökat lidande för de människor som befinner sig i konfliktområdet. I nästan varje enskild situation utgör folkrätten ett värn för den svage, mot den starkare partens maktutövning.
Det är därför vi har folkrätten och det är därför en stark folkrätt är en central fråga i socialdemokratiskt utrikespolitik. Låt oss inte glömma denna sanning under diskussionerna under FN-konferensen i Stockholm om Iraks framtid.
Jag har inga invändningar i sig mot att konferensen genomförs i Sverige. Den USA-ledda koalitionens angrepp mot Irak 2003 var ett brott mot folkrätten och de stater som medverkade bär såväl det politiska som det moraliska ansvaret för det helvete som präglat och fortfarande präglar läget för de enskilda människorna i Irak, mer än fem år efter diktatorn Saddam Husseins fall. Men situationen blir inte bättre om FN och omvärlden skulle avstå från att försöka bidra till att nu skapa stabilitet och stärka demokratin i det plågade landet.
Däremot är det viktigt att konferensen inte genomförs på ett sätt som i efterhand legitimerar det USA-ledda angreppet. Där har värden, den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt, en viktig uppgift. Frågan är bara hur motiverad han är. I en TT-intervju (25/3 -03) markerade Fredrik Reinfeldt – stick i stäv med FN:s generalsekreterare Kofi Annan – att kriget var förenligt med folkrätten.
Jag får inte så sällan frågor av journalister om vad som egentligen skiljer en socialdemokratisk från en borgerlig utrikespolitik. En av de saker jag då brukar lyfta fram är synen på folkrätten. Denna skillnad visade sig särskilt i samband med den USA-ledda koalitionens angrepp mot Irak i mars 2003.
Sverige konstaterade omgående genom statsminister Göran Persson att angreppet bröt mot folkrätten. I den nuvarande borgerliga regeringen finns det emellertid gott om företrädare som hejade på det amerikanska angreppet, och t o m förespråkade att Sverige skulle ta aktiv del. I en artikel i International Herald Tribune (28/1 -03) tog Carl Bildt entydigt ställning för ett angrepp mot Irak, utan några reservationer om FN-mandat. Och i Dagens Nyheter (23/11-02) förespråkade Jan Björklund t o m att Sverige skulle delta med militär trupp.
Jag skriver inte denna post för att stigmatisera Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund för deras fundamentala felbedömningar i samband med Irak-kriget. Jag skriver detta för att markera att folkrätten är viktig, och att avsteg från folkrätten innebär ökad okontrollerbar våldsanvändning och ökat lidande för de människor som befinner sig i konfliktområdet. I nästan varje enskild situation utgör folkrätten ett värn för den svage, mot den starkare partens maktutövning.
Det är därför vi har folkrätten och det är därför en stark folkrätt är en central fråga i socialdemokratiskt utrikespolitik. Låt oss inte glömma denna sanning under diskussionerna under FN-konferensen i Stockholm om Iraks framtid.
2008-05-25
Koalitionsregering? Nja, kanske inte ändå
I debatten framställs allt oftare en regeringskoalition med miljöpartiet och kanske även vänsterpartiet som en nödvändighet för att socialdemokratin skall kunna återta makten i valet 2010. Mona Sahlin och Marita Ulvskog har de senaste dagarna uttalat sig på ett sätt som är svårt att tolka annorlunda än att socialdemokraterna håller på att binda sig vid masten för en koalitionsregering.
Jag är inte alls säker på att det är en klok strategi. Att redan före valet ta beslut om en koalitionsregering vid en eventuell valseger innebär att frågan om graden av politisk enighet mellan de tänkta koalitionsparterna hamnar på agendan och utsätts för kritisk granskning. Den frågan gynnar alliansregeringen, eftersom enigheten mellan de fyra borgerliga partierna är större än enigheten mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Dessutom tror jag att många mittenväljare drar sig för tanken att stödja ett regeringsalternativ med Lars Ohly som minister.
I rådande opinionsläge - drygt två år före valet - tycks det snarare som om socialdemokratin kommer att återerövra regeringsmakten oavsett vem man väljer att samarbeta med och i vilka former samarbetet i så fall genomförs. Visst, osvuret är bäst. Men vad jag förstår har det aldrig hänt i svensk politisk historia att ett så stort opinionsöverläge som det rödgröna blocket har i dag försvunnit fram till valdagen.
Så fördjupa gärna samarbetet med både miljöpartiet och vänsterpartiet. Men håll regeringsfrågan öppen.
Jag är inte alls säker på att det är en klok strategi. Att redan före valet ta beslut om en koalitionsregering vid en eventuell valseger innebär att frågan om graden av politisk enighet mellan de tänkta koalitionsparterna hamnar på agendan och utsätts för kritisk granskning. Den frågan gynnar alliansregeringen, eftersom enigheten mellan de fyra borgerliga partierna är större än enigheten mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet. Dessutom tror jag att många mittenväljare drar sig för tanken att stödja ett regeringsalternativ med Lars Ohly som minister.
I rådande opinionsläge - drygt två år före valet - tycks det snarare som om socialdemokratin kommer att återerövra regeringsmakten oavsett vem man väljer att samarbeta med och i vilka former samarbetet i så fall genomförs. Visst, osvuret är bäst. Men vad jag förstår har det aldrig hänt i svensk politisk historia att ett så stort opinionsöverläge som det rödgröna blocket har i dag försvunnit fram till valdagen.
Så fördjupa gärna samarbetet med både miljöpartiet och vänsterpartiet. Men håll regeringsfrågan öppen.
2008-05-23
Ateism som högerideologi
Det blir allt vanligare att beskriva dagens ny-ateistiska väckelserörelse som en högerrörelse. Undrar hur det påverkar samarbetsklimatet i det ateistiska förbundet Humanisterna, där framträdande socialdemokrater går armkrok med borgerliga idédebattörer, f d folkpartistiska europaparlamentariker och riskkapitalister.
I en artikel i Göteborgs-Posten för en tid sedan använde teologen Ola Sigurdson begreppet högerateism. Sigurdson ställde högerateisterna (med engelsmannen Richard Dawkins i spetsen) emot vänsterateistiska filosofer som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek, vilka hävdar att den intressanta politiska skiljelinjen i vår tid inte går mellan gudstroende och ateister eller religion och vetenskap: I stället går den mellan dem som menar att den samtida världen är ur led - och hit hör många religiösa människor och grupper - och de vars blinda framstegstro tenderar att dölja orättvisor och konflikter.
Ämnet är sedan tidigare grundligt diskuterat på Vänstra Stranden. Vänster- och högerateism definieras av Vänstra Stranden själv enligt följande: En ”vänster-ateist” bör i så fall söka lösningar i en anda som kännetecknas av att eftersom vi aldrig vet var vi själva hamnar i det biologiska lotteriet så skall vi ha en omfördelande stat som ser till att alla får lika omtanke och respekt. För en ”höger-ateist” är det nog individens frihet och förtjänstens primat som utgör grunden för tänkta politiska lösningar, vilket leder till en svag statsmakt där välgörenhet är viktigare än solidaritet.
Jag nämner debatten eftersom Ola Sigurdson i veckans nummer av Kyrkans Tidning återkommer till frågan. Artikeln finns ännu ej på nätet, varför jag citerar ett avsnitt där Sigurdson kommenterar den brittiske filosofen John Grays bok Black mass (Svart mässa) (London, Allen Lane, 2007). Gray menar att: den sekulära politiken är ett oäkta barn till en religiös fanatism som befriats från tanken på ett mysterium som inte kan förklaras, och därmed löper amok; en svart mässa på apokalyptisk grund. Den religiösa drömmen om ett annat och bättre liv hämmas i sin sekulära version inte av en Gud som utgör en moralisk och intellektuell gräns för människans projekt. Den sekulära myten om framsteget skyr inga medel för att nå sitt oändliga mål.
Nu kan man ju invända att det är vänstern som brukar stå för framstegstron, och inte högern. Snarare handlar det om vilka värden framstegen är tänkta att stärka. Men visst, en nihilistisk, värdebefriad framstegstro är i alla fall i min bok mera höger eller liberal än vänster, eftersom den bortser från människan som gemenskapsvarelse.
Distinktionen vänsterateism och högerateism har kommit för att stanna - sanna mina ord.
I en artikel i Göteborgs-Posten för en tid sedan använde teologen Ola Sigurdson begreppet högerateism. Sigurdson ställde högerateisterna (med engelsmannen Richard Dawkins i spetsen) emot vänsterateistiska filosofer som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek, vilka hävdar att den intressanta politiska skiljelinjen i vår tid inte går mellan gudstroende och ateister eller religion och vetenskap: I stället går den mellan dem som menar att den samtida världen är ur led - och hit hör många religiösa människor och grupper - och de vars blinda framstegstro tenderar att dölja orättvisor och konflikter.
Ämnet är sedan tidigare grundligt diskuterat på Vänstra Stranden. Vänster- och högerateism definieras av Vänstra Stranden själv enligt följande: En ”vänster-ateist” bör i så fall söka lösningar i en anda som kännetecknas av att eftersom vi aldrig vet var vi själva hamnar i det biologiska lotteriet så skall vi ha en omfördelande stat som ser till att alla får lika omtanke och respekt. För en ”höger-ateist” är det nog individens frihet och förtjänstens primat som utgör grunden för tänkta politiska lösningar, vilket leder till en svag statsmakt där välgörenhet är viktigare än solidaritet.
Jag nämner debatten eftersom Ola Sigurdson i veckans nummer av Kyrkans Tidning återkommer till frågan. Artikeln finns ännu ej på nätet, varför jag citerar ett avsnitt där Sigurdson kommenterar den brittiske filosofen John Grays bok Black mass (Svart mässa) (London, Allen Lane, 2007). Gray menar att: den sekulära politiken är ett oäkta barn till en religiös fanatism som befriats från tanken på ett mysterium som inte kan förklaras, och därmed löper amok; en svart mässa på apokalyptisk grund. Den religiösa drömmen om ett annat och bättre liv hämmas i sin sekulära version inte av en Gud som utgör en moralisk och intellektuell gräns för människans projekt. Den sekulära myten om framsteget skyr inga medel för att nå sitt oändliga mål.
Nu kan man ju invända att det är vänstern som brukar stå för framstegstron, och inte högern. Snarare handlar det om vilka värden framstegen är tänkta att stärka. Men visst, en nihilistisk, värdebefriad framstegstro är i alla fall i min bok mera höger eller liberal än vänster, eftersom den bortser från människan som gemenskapsvarelse.
Distinktionen vänsterateism och högerateism har kommit för att stanna - sanna mina ord.
2008-05-21
Vart går miljöpartiet?
På fredag öppnas miljöpartiets kongress i Östersund. Kongressen lär präglas av en uppslitande strid i EU-frågan.
I miljöpartiets politiska program står: Vi vill att Sverige ska lämna EU. Men språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har hastigt bytt fot och tycker inte längre att Sverige ska lämna EU. Framträdande miljöpartister som Europaparlamentarikern Carl Schlyter och riksdagsledamoten Ulf Holm rasar. Ulf Holm anklagar t o m partiledningen för att vilja kuppa igenom en ny linje i EU-frågan.
Samtidigt presenteras den nya SOM-undersökningen om svensk EU-opinion. Enligt mätningen anser 46 procent av svenskarna att EU-medlemskapet är bra, medan 29 procent anser att det är dåligt. Det är det starkaste EU-stödet någonsin i SOM-institutets mätningar. Endast 25 procent stödjer kravet att Sverige ska lämna EU, medan 49 procent tycker det är ett dåligt förslag. (Observera dock att mätningen genomfördes före den kontroversiella Laval-domen.)
Jag har tidigare uttryckt oro över att Sverigedemokraterna i det kommande Europavalet skulle fånga upp EU-kritiska väljare som inte vill rösta på vänsterpartiet. Om nu EU-motståndet sviktar i miljöpartiet vore det bra om Junilistan piggnar till och får en partiledare (kanske avhopparen Sören Wibe?) som bidrar till att fånga upp dessa väljare. Hellre tio mandat åt Junilistan än ett enda åt Sverigedemokraterna.
Överlag kan man undra vart miljöpartiet är på väg. På DN Debatt igår gjorde miljöpartiet gemensam sak med den borgerliga alliansregeringen i en artikel om att förändra grundlagen. I artikeln förespråkade Peter Eriksson bl a införandet av en författningsdomstol i Sverige. En märklig inställning, med tanke på att samme Peter Eriksson med kraft kritiserar domstolsmakt på EU-nivå.
En författningsdomstol vore ytterligare ett olyckligt steg på vägen mot en juridifiering av politiken, på bekostnad av den representativa demokratin. Erikssons artikel med sina nyfunna vänner i den borgerliga alliansregeringen undergräver onekligen miljöpartiets trovärdighet som samarbetspartner i en framtida rödgrön regering.
I miljöpartiets politiska program står: Vi vill att Sverige ska lämna EU. Men språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har hastigt bytt fot och tycker inte längre att Sverige ska lämna EU. Framträdande miljöpartister som Europaparlamentarikern Carl Schlyter och riksdagsledamoten Ulf Holm rasar. Ulf Holm anklagar t o m partiledningen för att vilja kuppa igenom en ny linje i EU-frågan.
Samtidigt presenteras den nya SOM-undersökningen om svensk EU-opinion. Enligt mätningen anser 46 procent av svenskarna att EU-medlemskapet är bra, medan 29 procent anser att det är dåligt. Det är det starkaste EU-stödet någonsin i SOM-institutets mätningar. Endast 25 procent stödjer kravet att Sverige ska lämna EU, medan 49 procent tycker det är ett dåligt förslag. (Observera dock att mätningen genomfördes före den kontroversiella Laval-domen.)
Jag har tidigare uttryckt oro över att Sverigedemokraterna i det kommande Europavalet skulle fånga upp EU-kritiska väljare som inte vill rösta på vänsterpartiet. Om nu EU-motståndet sviktar i miljöpartiet vore det bra om Junilistan piggnar till och får en partiledare (kanske avhopparen Sören Wibe?) som bidrar till att fånga upp dessa väljare. Hellre tio mandat åt Junilistan än ett enda åt Sverigedemokraterna.
Överlag kan man undra vart miljöpartiet är på väg. På DN Debatt igår gjorde miljöpartiet gemensam sak med den borgerliga alliansregeringen i en artikel om att förändra grundlagen. I artikeln förespråkade Peter Eriksson bl a införandet av en författningsdomstol i Sverige. En märklig inställning, med tanke på att samme Peter Eriksson med kraft kritiserar domstolsmakt på EU-nivå.
En författningsdomstol vore ytterligare ett olyckligt steg på vägen mot en juridifiering av politiken, på bekostnad av den representativa demokratin. Erikssons artikel med sina nyfunna vänner i den borgerliga alliansregeringen undergräver onekligen miljöpartiets trovärdighet som samarbetspartner i en framtida rödgrön regering.
2008-05-19
Ge papperslösa och gömda rätt till sjukvård!
I morgon tisdag 20 maj förväntas riksdagen rösta igenom ett lagförslag om asylsökandes rätt till sjukvård. Lagförslaget innebär att gömda (människor som fått avslag på ansökan om asyl men är kvar i Sverige illegalt) och papperslösa (människor som tagit sig in i Sverige på olika sätt men inte finns registrerade hos myndigheterna) inte har rätt till subventionerad sjukvård. Lagförslaget innebär således att läkare och sjukhus skall göra skillnad på folk och folk, i stället för att låta medicinska behov ligga till grund för behandling. Förslaget bör stoppas.
Visst - saken är inte enkel. Det finns en mängd praktiska och principiella problem som måste hanteras. När det gäller de gömda rör det sig ju t ex om människor som svenska myndigheter har beslutat inte skall få finnas kvar i landet, utan utvisas. Dessa människor trotsar lagen och statsmakten, samtidigt som de vänder sig till samma stat för att få tillgång till subventionerad vård. Är det då verkligen konsekvent att erbjuda subventionerad vård till dessa människor?
Nej, det är verkligen inte konsekvent. Men för att citera Maciej Zaremba (DN, 11/5): Det kan tyckas inkonsekvent förstås att avsätta fonder för vård av människor som inte har rätt att vistas i landet. Men jag antar att man i dessa stater aldrig glömt att det var just bristen på konsekvens som byggde upp civilisationen. När allt kommer omkring är det inte särskilt följdriktigt att vårda fiendesoldater som man nyss försökt ha ihjäl. Likväl är det självklart att vi gör det, av medkänsla kanhända, men mest för att inte mista självrespekten.
För mig handlar frågan om självrespekt, om villkorslös solidaritet och om läkaretikens primat. För att igen referera Zaremba: Samariern i Lukasevangeliet frågade inte mannen i diket om han möjligen saknade visum till Jeriko.
Därför bör socialdemokraterna i riksdagen följa miljöpartiets och vänsterpartiets exempel och rösta nej till den borgerliga alliansregeringens lagförslag. En sådan nej-röst vore ett lämpligt första steg bort från dagens läge där socialdemokraterna alltför ofta hamnar i samma bädd som moderaterna i flyktingpolitiska frågor.
Visst - saken är inte enkel. Det finns en mängd praktiska och principiella problem som måste hanteras. När det gäller de gömda rör det sig ju t ex om människor som svenska myndigheter har beslutat inte skall få finnas kvar i landet, utan utvisas. Dessa människor trotsar lagen och statsmakten, samtidigt som de vänder sig till samma stat för att få tillgång till subventionerad vård. Är det då verkligen konsekvent att erbjuda subventionerad vård till dessa människor?
Nej, det är verkligen inte konsekvent. Men för att citera Maciej Zaremba (DN, 11/5): Det kan tyckas inkonsekvent förstås att avsätta fonder för vård av människor som inte har rätt att vistas i landet. Men jag antar att man i dessa stater aldrig glömt att det var just bristen på konsekvens som byggde upp civilisationen. När allt kommer omkring är det inte särskilt följdriktigt att vårda fiendesoldater som man nyss försökt ha ihjäl. Likväl är det självklart att vi gör det, av medkänsla kanhända, men mest för att inte mista självrespekten.
För mig handlar frågan om självrespekt, om villkorslös solidaritet och om läkaretikens primat. För att igen referera Zaremba: Samariern i Lukasevangeliet frågade inte mannen i diket om han möjligen saknade visum till Jeriko.
Därför bör socialdemokraterna i riksdagen följa miljöpartiets och vänsterpartiets exempel och rösta nej till den borgerliga alliansregeringens lagförslag. En sådan nej-röst vore ett lämpligt första steg bort från dagens läge där socialdemokraterna alltför ofta hamnar i samma bädd som moderaterna i flyktingpolitiska frågor.
2008-05-16
Spelet om freden i Mellanöstern
Gårdagens seminarium Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan (se föregående bloggpost) på ABF-huset i Stockholm blev en stor framgång. Diskussionen var öppen och frimodig, samtidigt som argumenten i de allra flesta avseenden präglades av hövlighet och ömsesidig respekt. Det är heller inte många rörelser som förmår samla 120 personer en kväll i maj för att under närmare tre timmar diskutera politik. Nu rullar projektet på med ytterligare seminarium (närmast i Almedalen) och därefter en bok.
Hur är då tillståndet för den s k fredsprocessen, när nu aktiviteterna i samband med 60-årsminnet av Israels tillblivande och den palestinska flyktingkatastrofen är avslutade? Min analys är följande:
USA och George Bush har tillsammans med Israels premiärminister Olmert och den palestinske presidenten Abbas investerat ett stort politiskt kapital i att nå en överenskommelse om en lösning på konflikten före årets slut. Om Olmert överlever sina problem med det israeliska rättsväsendet är förutsättningarna hyggliga för att en sådan överenskommelse verkligen kommer att uppnås någon gång under senhösten. Det är den goda nyheten. Den dåliga nyheten är att överenskommelsen med all sannolikhet kommer att vara vag och mångtydig och att den kommer att bli mycket svår att genomföra.
En överenskommelse kommer att bl a att innefatta inte bara ett upphörande av nya israeliska bosättningar på ockuperat område, utan också en nedmontering eller evakuering av existerande bosättningar samt den mur/skyddsbarriär som byggts på palestinskt område. Raketbeskjutningarna mot Israel från Gaza måste upphöra och frågan om gränsövergångar och fångutväxling få en lösning. Dessa arrangemang förutsätter en längre tidsprocess, under vilken parterna inte betvivlar varandras vilja och förmåga att fullfölja överenskommelsen.
En sådan process förutsätter någon form av inrikespolitisk stabilitet. Jag har mycket svårt att se hur Olmert skall kunna få tillräckligt stöd på hemmaplan för en uppgörelse som med nödvändighet kommer att innehålla minst lika stora kompromisser som vid de strandade Camp David-förhandlingarna år 2000.
Men framförallt kräver genomförandet att splittringen i det palestinska ledarskapet upphör. Allt fler av dem som försökt isolera eller önsketänka bort Hamas ur processen inser nu att det varit en felaktig strategi. Men skadan är redan skedd, och isoleringen av Hamas kommer att allvarligt försvåra genomförandet av alla överenskommelser mellan Abbas och Olmert oavsett överenskommelsernas innehåll.
En palestinsk samlingsregering vore i dag ett stort steg framåt i fredsprocessen. En sådan samlingsregering skulle kunna ställa sig bakom en framförhandlad israelisk-palestinsk uppgörelse och därefter utlysa nya val på Västbanken och Gaza, i kombination med en palestinsk folkomröstning om fördraget.
Omvärldens bästa hjälp till fredsprocessen är att underlätta en sådan palestinsk försoningprocess, bl a genom att stimulera samtal mellan Hamas och Fatah. Här har EU och Sverige - Carl Bildt lika väl som socialdemokratin - en viktig uppgift. Det är bättre med en palestinsk samlingsregering nu - innan överenskommelsen mellan Abbas och Olmert är framförhandlad - än när överenskommelsen väl ligger på bordet och stora delar av palestinierna känner att de genom isoleringen inte tillåtits vara delaktiga i förhandlingsprocessen.
Hur är då tillståndet för den s k fredsprocessen, när nu aktiviteterna i samband med 60-årsminnet av Israels tillblivande och den palestinska flyktingkatastrofen är avslutade? Min analys är följande:
USA och George Bush har tillsammans med Israels premiärminister Olmert och den palestinske presidenten Abbas investerat ett stort politiskt kapital i att nå en överenskommelse om en lösning på konflikten före årets slut. Om Olmert överlever sina problem med det israeliska rättsväsendet är förutsättningarna hyggliga för att en sådan överenskommelse verkligen kommer att uppnås någon gång under senhösten. Det är den goda nyheten. Den dåliga nyheten är att överenskommelsen med all sannolikhet kommer att vara vag och mångtydig och att den kommer att bli mycket svår att genomföra.
En överenskommelse kommer att bl a att innefatta inte bara ett upphörande av nya israeliska bosättningar på ockuperat område, utan också en nedmontering eller evakuering av existerande bosättningar samt den mur/skyddsbarriär som byggts på palestinskt område. Raketbeskjutningarna mot Israel från Gaza måste upphöra och frågan om gränsövergångar och fångutväxling få en lösning. Dessa arrangemang förutsätter en längre tidsprocess, under vilken parterna inte betvivlar varandras vilja och förmåga att fullfölja överenskommelsen.
En sådan process förutsätter någon form av inrikespolitisk stabilitet. Jag har mycket svårt att se hur Olmert skall kunna få tillräckligt stöd på hemmaplan för en uppgörelse som med nödvändighet kommer att innehålla minst lika stora kompromisser som vid de strandade Camp David-förhandlingarna år 2000.
Men framförallt kräver genomförandet att splittringen i det palestinska ledarskapet upphör. Allt fler av dem som försökt isolera eller önsketänka bort Hamas ur processen inser nu att det varit en felaktig strategi. Men skadan är redan skedd, och isoleringen av Hamas kommer att allvarligt försvåra genomförandet av alla överenskommelser mellan Abbas och Olmert oavsett överenskommelsernas innehåll.
En palestinsk samlingsregering vore i dag ett stort steg framåt i fredsprocessen. En sådan samlingsregering skulle kunna ställa sig bakom en framförhandlad israelisk-palestinsk uppgörelse och därefter utlysa nya val på Västbanken och Gaza, i kombination med en palestinsk folkomröstning om fördraget.
Omvärldens bästa hjälp till fredsprocessen är att underlätta en sådan palestinsk försoningprocess, bl a genom att stimulera samtal mellan Hamas och Fatah. Här har EU och Sverige - Carl Bildt lika väl som socialdemokratin - en viktig uppgift. Det är bättre med en palestinsk samlingsregering nu - innan överenskommelsen mellan Abbas och Olmert är framförhandlad - än när överenskommelsen väl ligger på bordet och stora delar av palestinierna känner att de genom isoleringen inte tillåtits vara delaktiga i förhandlingsprocessen.
2008-05-11
Israel och den palestinska flyktingkatastrofen 60 år
Just nu uppmärksammas sextioårsminnet av staten Israels tillblivande och av Al Nakba, den palestinska flyktingkatastrofen. Minnena av dessa händelser hänger samman, även om minnena är oförenliga. Göran Rosenberg berättar i Dagens Nyheter hur han sitter med två inbjudningskort framför sig; ett till en konsert för att fira staten Israels sextioårsdag och ett till en sorgeceremoni över Al Nakba, den palestinska katastrofens sextioårsdag. Göran Rosenberg skriver som vanligt nyanserat och insiktsfullt, och jag kan inte avhålla mig från att citera två passager:
Vad som föddes för sextio år sedan var en judisk stat och en palestinsk katastrof. Om orsakerna till att det blev så står fortfarande minne mot minne. De som med ogrumlad glädje vill kunna fira Israels sextioårsdag klamrar sig fast vid minnet av arabernas historiska oförsonlighet mot den judiska staten. De som efter sextio år sörjer förlusten av Palestina klamrar sig fast vid minnet av den judiska statens historiska oförrätt mot palestinierna.
Samt:
Den dag som minnet av staten Israels tillblivelse och minnet av det Palestina som därmed gick förlorat kan samsas på ett och samma inbjudningskort, det vill säga den dag då två folk kan se sin gemensamma historia i ögonen och bejaka sin oupplösliga ödesgemenskap, den dagen finns det verkligen anledning att fira.
Även jag har begåvats med dubbla inbjudningar. Av praktiska skäl kan jag inte delta vid något av tillfällena, och behöver därför den här gången inte politiskt eller moraliskt förhålla mig till närvaro eller frånvaro vid respektive arrangemang.
Min egen aktivitet i denna påminnelsestund kretsar i stället kring seminariet Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan, som Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen genomför i samarbete med ABF och Olof Palmes Internationella Center. Seminariet genomförs torsdag den 15 maj kl 18-21, ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Jag fungerar som samtalsledare, och övriga medverkande är Sigbert Axelson, Göran Holmberg, Maj Britt Theorin samt Pierre Schori. Samtalet kommer att kretsa kring socialdemokratins syn på konflikten över tid, samt hur socialdemokratin bör förhålla sig till konflikten i dag.
Alla är självklart hjärtligt välkomna!
Vad som föddes för sextio år sedan var en judisk stat och en palestinsk katastrof. Om orsakerna till att det blev så står fortfarande minne mot minne. De som med ogrumlad glädje vill kunna fira Israels sextioårsdag klamrar sig fast vid minnet av arabernas historiska oförsonlighet mot den judiska staten. De som efter sextio år sörjer förlusten av Palestina klamrar sig fast vid minnet av den judiska statens historiska oförrätt mot palestinierna.
Samt:
Den dag som minnet av staten Israels tillblivelse och minnet av det Palestina som därmed gick förlorat kan samsas på ett och samma inbjudningskort, det vill säga den dag då två folk kan se sin gemensamma historia i ögonen och bejaka sin oupplösliga ödesgemenskap, den dagen finns det verkligen anledning att fira.
Även jag har begåvats med dubbla inbjudningar. Av praktiska skäl kan jag inte delta vid något av tillfällena, och behöver därför den här gången inte politiskt eller moraliskt förhålla mig till närvaro eller frånvaro vid respektive arrangemang.
Min egen aktivitet i denna påminnelsestund kretsar i stället kring seminariet Israel och Palestina. 60 år i våra röda hjärtan, som Sveriges kristna socialdemokrater - Broderskapsrörelsen genomför i samarbete med ABF och Olof Palmes Internationella Center. Seminariet genomförs torsdag den 15 maj kl 18-21, ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Jag fungerar som samtalsledare, och övriga medverkande är Sigbert Axelson, Göran Holmberg, Maj Britt Theorin samt Pierre Schori. Samtalet kommer att kretsa kring socialdemokratins syn på konflikten över tid, samt hur socialdemokratin bör förhålla sig till konflikten i dag.
Alla är självklart hjärtligt välkomna!
2008-05-08
Ulrica Schenström, Fredrik Reinfeldt och KU-förhören
I morgon fredag utfrågas statsminister Fredrik Reinfeldt av konstitutionsutskottet (KU) om krishanteringen i regeringskansliet. Ärendet har sin grund i att förra statssekreteraren Ulrica Schenström i höstas samtidigt som hon var i tjänst drack sig berusad tillsammans med en reporter från TV4. Ulrica Schenström har vägrat komma till KU, och i dag i stället besvarat KU:s frågor skriftligen.
Det finns starka mänskliga skäl för Ulrica Schenström att inte infinna sig. Offentliga KU-förhör i ett ärende av detta slag innebär en stor psykisk påfrestning. Men väljer man att tacka ja till ett så ansvarsfullt arbete som statssekreterare så bör man också vara beredd att löpa linan ut och komma till KU för att svara på riksdagsledamöternas frågor. Jag kan tänka mig vilket ramaskri som skulle utbrutit om Lars Danielsson efter Tsunami-katastrofen först avgått som statssekreterare och därefter vägrat komma till KU.
Ulrica Schenström mår ju heller inte sämre än att hon håller på att skriva en bok, samtidigt som hon försörjs genom ett avgångsvederlag på två årslöner. Den borgerliga alliansregeringens arbetslinje klingar ihåligt.
Schenströms skriftliga svar till KU är utomordentligt välformulerat. Här finns inte ett kommatecken som kommit dit av en slump och hon tar i sak på sig hela ansvaret för det inträffade. Svaret är nästan för bra (verkligheten är sällan så entydig) och det blir inte lätt för oppositionen att slå hål på Fredrik Reinfeldts försvar vid morgondagens förhör. Morgan Johansson (s) säger visserligen att det råder oklarhet om i vilken form instruktionerna getts och om hur statsministern försäkrat sig om att hon visste vad som gällde. Men den oklarheten innefattar inte så mycket substans att bygga ett politiskt angrepp på.
Så Fredrik Reinfeldt lär sannolikt klara förhören bra. Reinfeldts tillkortakommande bestod i att han så länge förnekade anklagelserna mot Schenström och i stället läxade upp de journalister som ställde kritiska frågor. Men ett sådant tillkortakommande är bara ett uttryck för dåligt politiskt omdöme, och det är dessbättre inte konstitutionellt straffbart.
Jag kommenterar Schenströms svar till KU i dagens Aftonbladet här.
Det finns starka mänskliga skäl för Ulrica Schenström att inte infinna sig. Offentliga KU-förhör i ett ärende av detta slag innebär en stor psykisk påfrestning. Men väljer man att tacka ja till ett så ansvarsfullt arbete som statssekreterare så bör man också vara beredd att löpa linan ut och komma till KU för att svara på riksdagsledamöternas frågor. Jag kan tänka mig vilket ramaskri som skulle utbrutit om Lars Danielsson efter Tsunami-katastrofen först avgått som statssekreterare och därefter vägrat komma till KU.
Ulrica Schenström mår ju heller inte sämre än att hon håller på att skriva en bok, samtidigt som hon försörjs genom ett avgångsvederlag på två årslöner. Den borgerliga alliansregeringens arbetslinje klingar ihåligt.
Schenströms skriftliga svar till KU är utomordentligt välformulerat. Här finns inte ett kommatecken som kommit dit av en slump och hon tar i sak på sig hela ansvaret för det inträffade. Svaret är nästan för bra (verkligheten är sällan så entydig) och det blir inte lätt för oppositionen att slå hål på Fredrik Reinfeldts försvar vid morgondagens förhör. Morgan Johansson (s) säger visserligen att det råder oklarhet om i vilken form instruktionerna getts och om hur statsministern försäkrat sig om att hon visste vad som gällde. Men den oklarheten innefattar inte så mycket substans att bygga ett politiskt angrepp på.
Så Fredrik Reinfeldt lär sannolikt klara förhören bra. Reinfeldts tillkortakommande bestod i att han så länge förnekade anklagelserna mot Schenström och i stället läxade upp de journalister som ställde kritiska frågor. Men ett sådant tillkortakommande är bara ett uttryck för dåligt politiskt omdöme, och det är dessbättre inte konstitutionellt straffbart.
Jag kommenterar Schenströms svar till KU i dagens Aftonbladet här.
2008-05-05
Sverigedemokraterna och den svenska byggnadstraditionen
Sverigedemokraterna har nyligen avslutat sitt riksårsmöte i Karlstad och i samband med det var partiledaren Jimmie Åkesson gäst i Ekots lördagsintervju. Årsmötet och Eko-intervjun stärkte mig i min uppfattning att Sverigedemokraterna inte tar sig in i riksdagen i valet 2010.
Det blir allt mer uppenbart att Sverigedemokraterna på de allra flesta områden saknar en sammanhängande politik. Endast 31 motioner hade lämnats in till årsmötet, och mest diskussion rönte frågorna om medlemsavgiftens storlek samt lokalföreningarnas ekonomiska relationer till rikspartiet. Bland sakfrågorna lyckades ombuden köra över partiledningen i frågan om sänkt drivmedelskatt.
I Eko-intervjun blev Jimmie Åkesson – som saknar den karisma som ofta kännetecknar högerpopulistiska ledare - med nödvändighet defensiv i sina svar. Riktigt pinsamt blev det när Åkesson, utifrån partiets kommunalpolitiska handlingsprogram som säger att byggnader som kraftigt avviker ifrån svensk eller västerländsk byggnadstradition skall inte få uppföras, fick förhålla sig till byggnader som Globen, Scandinavium och Turning Torso.
Till detta kommer den s k stolle-faktorn, som ofta drabbar populistiska partier. Det senaste exemplet är att Sverigedemokraternas ungdomsförbund polisanmält Fredrik Reinfeldt för högförräderi, eftersom han undertecknat Lissabonfördraget. Med sådana vänner behöver moderpartiet inga fiender.
Sverigedemokraterna har sitt ursprung i extremhögern. Där skiljer sig partiet från t ex det högerpopulistiska Dansk folkeparti, som bildades 1995 genom en utbrytning ur Fremskridtspartiet och som i sin tur grundades av Mogens Glistrup 1971. Sverigedemokraternas rötter i extremhögern blir en belastning i kommande valrörelser – sitt ideologiska arv springer man inte ifrån hur som helst.
Visst - osvuret är bäst. Risken för att Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen måste förstås tas på allvar. Men vägen dit är betydligt längre och svårare än vad en del bedömare ger uttryck för.
Det blir allt mer uppenbart att Sverigedemokraterna på de allra flesta områden saknar en sammanhängande politik. Endast 31 motioner hade lämnats in till årsmötet, och mest diskussion rönte frågorna om medlemsavgiftens storlek samt lokalföreningarnas ekonomiska relationer till rikspartiet. Bland sakfrågorna lyckades ombuden köra över partiledningen i frågan om sänkt drivmedelskatt.
I Eko-intervjun blev Jimmie Åkesson – som saknar den karisma som ofta kännetecknar högerpopulistiska ledare - med nödvändighet defensiv i sina svar. Riktigt pinsamt blev det när Åkesson, utifrån partiets kommunalpolitiska handlingsprogram som säger att byggnader som kraftigt avviker ifrån svensk eller västerländsk byggnadstradition skall inte få uppföras, fick förhålla sig till byggnader som Globen, Scandinavium och Turning Torso.
Till detta kommer den s k stolle-faktorn, som ofta drabbar populistiska partier. Det senaste exemplet är att Sverigedemokraternas ungdomsförbund polisanmält Fredrik Reinfeldt för högförräderi, eftersom han undertecknat Lissabonfördraget. Med sådana vänner behöver moderpartiet inga fiender.
Sverigedemokraterna har sitt ursprung i extremhögern. Där skiljer sig partiet från t ex det högerpopulistiska Dansk folkeparti, som bildades 1995 genom en utbrytning ur Fremskridtspartiet och som i sin tur grundades av Mogens Glistrup 1971. Sverigedemokraternas rötter i extremhögern blir en belastning i kommande valrörelser – sitt ideologiska arv springer man inte ifrån hur som helst.
Visst - osvuret är bäst. Risken för att Sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen måste förstås tas på allvar. Men vägen dit är betydligt längre och svårare än vad en del bedömare ger uttryck för.
2008-05-02
Svensk opinion om Afghanistan
I dag presenterar jag på DN Debatt de senaste opinionssiffrorna om Sveriges deltagande i Isaf-styrkan i Afghanistan. Var tredje svensk tycker att Sverige ska dra sig ur den militära operationen, och lika många ställer sig negativa till ett trupptillbakadragande.
Som jag tidigare visat ligger det svenska Nato-motståndet fast, medan opinionen således är mera kluven till deltagandet i Afghanistan. Jag förklarar skillnaden med att Sveriges militära uppdrag i Afghanistan sker på frivillighetens grund och inom ramen för en FN-resolution, medan ett Nato-medlemskap skulle minska den svenska handlingsfriheten.
En intressant notering är att vänsterpartiets och miljöpartiets sympatisörer faktiskt är mer positiva till ett fortsatt svenskt deltagande i Isaf, än vad socialdemokraternas och centerpartiets sympatisörer är.
Som jag tidigare visat ligger det svenska Nato-motståndet fast, medan opinionen således är mera kluven till deltagandet i Afghanistan. Jag förklarar skillnaden med att Sveriges militära uppdrag i Afghanistan sker på frivillighetens grund och inom ramen för en FN-resolution, medan ett Nato-medlemskap skulle minska den svenska handlingsfriheten.
En intressant notering är att vänsterpartiets och miljöpartiets sympatisörer faktiskt är mer positiva till ett fortsatt svenskt deltagande i Isaf, än vad socialdemokraternas och centerpartiets sympatisörer är.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)