Leijonborg bör avgå som utbildningsminister

I dag föll domarna i den dataintrångshärva som bidrog till att göra Leijonborgs ställning som folkpartiledare ohållbar.

Det är en stukad Leijonborg som än så länge sitter kvar i regeringen. För utbildningspolitiken är det olyckligt att ansvarig minister blir en "lame duck", d v s politiskt oförmögen att driva och få igenom sina förslag. Två viktiga utredningar kommer att presenteras i höst, dels den s k Resursutredningen där Dan Brändström ska föreslå förändringar i resurstilldelning och styrning av forskning och forskarutbildning. Dels den s k Befattningsutredningen där Ann Numhauser Henning skall se över dagens befattningsstruktur och föreslå bättre meriterings- och karriärvägar. Utredningarnas förslag kommer med all sannolikhet att väcka starka känslor inom akademin. Det krävs därför ett starkt politiskt ledarskap att omvandla utredningarnas förslag till faktisk politik.

Jag är ingen anhängare av borgerlig utbildningspolitik. Men risken är att vi nu går in i en period där byråkrater och tjänstemän i avsaknad av politisk ledning får forma politiken. Det är inte heller bra. Leijonborg bör därför avgå som utbildningsminister, så snart som efterträdarfrågan som folkpartiledare fått en lösning.

Efter Leijonborg

Mycket talar i dag för att Jan Björklund kommer att efterträda Lars Leijonborg som partiledare för folkpartiet. Det är synd. Cecilia Malmström hade haft ideologiska förutsättningar att stoppa folkpartiets tragiska transformering till en batongkramande version av de gamla moderaterna och i stället utveckla ett socialliberalt parti värt namnet, med en humanitär kriminalvårdspolitik och en progressiv bistånds- och flyktingpolitik.

Sabuni och Rosengård

Det som behövs här är föräldrar som är mer delaktiga. Föräldrarna som tar ansvar för barnens fostran och för vad barnen pysslar med på kvällstid.

Så uttalade sig integrationsminister Nyamko Sabuni angående de s k ungdomskravallerna i Rosengård för ett par dagar sedan. Uttalandet är värt att kommentera i åtminstone tre avseenden.

1. Påståendet är alldeles sant. Visst behövs det föräldrar som är mer delaktiga. Men det behövs det i någon mening alltid när vi diskuterar ungdomsproblem i alla tider och i alla områden. Påståendet blir däför snudd på meningslöst. Vem skulle instämma i det omvända påståendet: I Rosengård behövs inte föräldrar som är mer delaktiga.

2. Påståendet blir i stället kontroversiellt för att Sabuni väljer att bortse från strukturellt betingade orsaker som t ex arbetslöshet, missbruksproblem och segregation. I stället lägger hon ansvaret på barnens föräldrar. Bekvämt - då går såväl regeringen som samhället fria från ansvar.

3. Det är möjligt att Sabuni vid olika tillfällen har uttalat sig även om de faktorer jag nämner under punkt 2 ovan. Men genom att till media lyfta fram just föräldraansvaret uppvisar hon en politisk tondövhet av stora mått. Så gjorde hon också i samband med förslaget om obligatorisk könsstympningskontroll av 14-åriga flickor i skolan. Sabunis politiska tondövhet försvårar för den borgerliga regeringen att göra seriösa framsteg på det så viktiga integrationsområdet.

Politik och kristen tro

I morgon torsdag den 19 april kl 18.00 medverkar jag och min medförfattare Douglas Brommesson i ett seminarium på ABF, Sveavägen 41 i Stockholm kring vår nyutkomna bok Politik och kristen tro. Två berättelser (Santérus förlag). Seminariet presenteras av ABF enligt följande:

Samhällslivet präglas allt mer av samspelet mellan religion och politik. Det har blivit vanligt att politiker och andra offentliga personer öppet berättar om sin kristna tro. I kvällspressens kändisenkäter är frågan i dag snarare ”Tror du på Gud?” än ”Var står du politiskt?”. Från många håll hävdas att vi gått in i en postsekulär tid.

Men vilken plats bör religionen egentligen ha i det politiska livet? Boken Politik och kristen tro – två berättelser handlar om de politiska konsekvenserna av kristen tro. Författarna har sin politiska hemvist på varsitt håll. Ulf Bjereld är aktiv i Broderskapsrörelsen och har sina sympatier på den politiska vänsterkanten. Douglas Brommesson har sina politiska sympatier i de kristligt-sociala idéströmningarna i det politiska mittfältet. I boken diskuterar de hur de trots sin gemensamma övertygelse i det kristna kärleksbudskapet hamnar i så skilda uppfattningar i politiska frågor. Ligger förklaringen i olika sätt att tolka evangeliet? Eller är det så att kristen tro inte ger någon vägledning för politisk handling?

Tid: Torsdagen den 19 april kl 18.00
Arrangörer: ABF, Broderskapsrörelsen, Santérus Förlag

40 år av ockupation

Om några veckor är det 40 år sedan Israel ockuperade Gazaremsan och Västbanken inklusive östra Jerusalem. Med 40-årsjubiléet kommer också med all säkerhet en större debatt om Palestinafrågan och vägen till en rättvis och varaktig fred.

Helle Klein listar i dagens Aftonbladet de FN-resolutioner som Israel vägrar respektera:

194, om flyktingarnas rätt att återvända och rätten till kompensation.
242, om fullständigt tillbakadragande av Israels styrkor från ockuperat område.
338, som garanterar palestiniernas rätt till självbestämmande.
446 och 465, som fördömer Israels bosättningar som illegala.
478, som förklarar Israels annektering av östra Jerusalem som ogiltig.

Visst - resolution 242 talar om ett återtåg från "ockuperade områden" och inte "de ockuperade områdena". Men klart är att de s k Israelvänner som väljer att aldrig kritisera Israel har en tung argumentativ uppförsbacke när de vill hävda att Israel inte bryter mot folkrätten eller mot FN:s säkehetsråds resolutioner.

"Ta debatten" med Sverigedemokraterna?

Det har utbrutit en märklig diskussion om huruvida riksdagspartierna skall ”ta debatten” med Sverigedemokraterna eller ej. Men frågan är för allmänt formulerad för att bli meningsfull. Frågan ”om” man skall ta debatten kan inte besvaras förrän man tagit ställning till vad syftet med en sådan debatt skulle vara.

I diskussionen hörs det ibland att Sverigedemokraternas väljare är ”lurade” och att en debatt med Sverigedemokraterna skulle få partiets väljare att inse detta. Men så tror jag inte alls att det är. Sverigedemokraternas väljare är inte lurade – de delar verkligen partiets uppfattningar i de flesta sakfrågor, inte minst angående invandringen. Här handlar det om värden, inte om kunskap.

Målet med en debatt med Sverigedemokraterna bör således inte i första hand vara att få partiets väljare att inse att de röstat på fel parti. Målet bör i stället vara att få väljare som ännu inte röstat på Sverigedemokraterna att inte göra det i fortsättningen heller. En sådan debatt bör gå ut på att påvisa Sverigedemokraternas populism och avsaknad av realistiskt politiskt helhetsprogram. Möt därför Sverigedemokraterna i debatt om enskilda politiska sakfrågor i de fora där de är representerade.

Däremot finns det inget att vinna på att i korta TV-snuttar låta Sverigedemokraterna plocka populistiska poäng på invandrarfrågan. Därför var det fel av Erik Ullenhag att ”ta debatten” med Jimmie Åkesson i TV 8. Den typen av debatter ger Sverigedemokraterna problemformuleringspriviliegiet genom att de konsekvent utpekar invandringen som orsak till alla samhällsproblem. En debatt utifrån sådna utgångspunkter kan aldrig vinnas.

Jag är inte konspiratoriskt lagd, men kan ändå inte låta bli att ifrågasätta bevekelsegrunderna för TV 8:s val att genomföra debatten. TV 8 är för närvarande en av Sveriges mest omskrivna men samtidigt minst sedda TV-kanaler. Spektakulära inslag som får genomslag i andra medier är ett sätt att försöka höja tittarsiffrorna.

Såväl Mothugg som Carl Dahlström och Jimpan skriver klokt i denna fråga.

Sofia Karlsson

För snart två år sedan utkom den då närmast okända Sofia Karlsson med skivan "Svarta ballader" där hon tolkade Dan Andersson. Trots en inledningsvis blygsam marknadsföring blev skivan en stor succé och sålde i över 60 000 exemplar. Sofia Karlsson gjorde skarpt avtryck och hennes sätt att sjunga Dan Andersson innebar den första egentliga nytolkningen av diktaren sedan Thorstein Bergmans "Helgdagskväll i timmerkojan" från 1967.

I dag släpper Sofia Karlsson sin skiva Visor från vinden. Lanseringen är denna gång något mindre blygsam. Åhlens varuhus i Östra Nordstan har i princip tapetserat väggarna med skivan. De stora tidningarna har förstadagsrecensioner och strör lovord över Karlssons nytolkningar av bl a Bellman, Fred Åkerström, Evert Taube och Mikael Wiehe. Själv köpte jag två ex - ett till mig och min hustru och ett till en vän.

Sofia Karlsson förtjänar allt beröm. Har har vi en svensk artist som envisas med att gå sina egna vägar, som vågar vara allvarlig och som är så långt från Fame-fabriker och Idol-program som det går att komma.

Särskilt imponeras jag av hennes sätt att framföra Lars Forsells klassiska översättning av Le Deserteur - Jag står här på ett torg. Sången är skriven apropå Frankries blodiga krig i Algeriet i slutet av 1950-talet, men kan idag med fördel tillägnas helvetet i Irak:

Jag står här på ett torg,

ett cirkuståg passerar,

en clown, en vind passerar,

men jag är fylld av sorg.

-

O, säg ni som är här,

vad skulle ni då göra?

Vem skulle ni då höra,

om den som ni har kär

blev borta i ett krig,

till ingen, ingen nytta,

där mänskor blev förbytta

som djävlarna med dig.

-

Men säg, herr president,

om ni har tid att svara,

ack, kunde ni förklara

det onda som har hänt.

Kristen tro provocerar

Kristen tro provocerar. Det är inte så konstigt. Kristen tro är inte något snällt mysigt eller gosigt – utan något som är på allvar och som förpliktigar. Som kristen kombinerar du ständigt tron på en allsmäktig kärlekens Gud med kunskapen om att världen innehåller så mycket mänskligt lidande. Det är inte helt lätt att få den bilden att gå ihop. För att inte tala om tron på Påskens stora under – Jesu uppståndelse från de döda och hans frälsargärning över mänskligheten. Eller kärleksbudskapet – även dina värsta fiender skall du älska precis lika mycket som du älskar dig själv.

Därför blir jag inte särskilt förvånad eller upprörd över att människor som inte delar kristen tro mår dåligt av att hitta Biblar på hotellrummen. Eller att Ulla Johansson på debattsidan i dagens Expressen bekymrar sig över att så många i det socialdemokratiska ledarskapet bekänner sig själva som kristna. Ulla Johansson bekymrar sig främst över risken för dubbla lojaliteter. Risken att troende människor skapar ett slutet nätverk inom partiet där de främjar värden som ligger vid sidan av – eller i värsta fall går emot – traditionella socialdemokratiska värderingar.

Risken för slutna nätverk måste alltid tas på allvar - frimurerisyndromet kan dyka upp i alla sammanhang. Men när det gäller värdegemenskapen mellan socialdemokratiska grundvärderingar och Bibelns kärleks- och jämlikhetsbudskap känner jag mig för egen del väldigt bekväm.

Om relationen mellan kristna och politiska värderingar skriver jag tillsammans med Douglas Brommesson i boken Politik och kristen tro. Två berättelser (Santérus) som utkommer inom några dagar. Boken diskuteras på ett seminarium på ABF-huset i Stockholm torsdagen den 19 april kl 18.00, och jag återkommer innan dess med en bloggpost om bokens grundläggande tema.

I väntan på morgondagens påminnelse om det stora undret önskas bloggens läsare – såväl troende som icke-troende – en riktigt Glad Påsk!

Lyckligt slut på fångdramat i Iran?

De 15 brittiska militärer som hålls fångna i Iran ska släppas, säger Irans president Mahmoud Ahmadinejad. Låt oss hoppas att så också blir fallet. Fångdramat riskerade att förvärra den politiska krisen mellan Iran och omvärlden. Bilderna på och intervjuerna med de fångna soldaterna var ovärdiga och blev ett spektakel.

I senaste numret av tidskriften Foreign Affairs skriver Ray Takeyh (Senior Fellow vid Council on Foreign Relations och författare till boken "Hidden Iran: Paradox and Power in the Islamic Republic") en läsvärd artikel under rubriken Time for Détente With Iran. Författaren argumenterar övertygande för hur ett brytande av den politiska isoleringen av Iran skulle gynna de pragmatiska krafterna i landet. Isoleringen förstärker däremot de radikala krafterna inom det iranska ledarskapet.

Isolering är sällan ett ändamålsenligt medel – oavsett om det används mot Iran, mot Israel eller mot Hamas.

Anti-amerikanismer

I dag skriver jag och Marie Demker i Dagens Nyheter om de framstående amerikanska statsvetarnas Peter J Katzensteins och Robert O Keohanes nyligen publicerade bok Anti-Americanisms in World Politics (Cornell, 2006). I boken argumenterar författarna för att det inte finns en anti-amerikanism, utan flera.

Författarna urskiljer en liberal anti-amerikanism som inriktar sig på företeelser i USA som inte är förenliga med liberala värden (t ex USA:s stöd till diktaturer, oviljan att prioritera frihandel och förekomsten av dödsstraff). En social anti-amerikanism tar utgångspunkt i den bristande jämlikheten och de tillkortakommanden i sociala välfärdsfrågor som den amerikanska staten uppvisar (t ex villkoren på arbetsmarknaden eller situationen för de tiotals miljoner som saknar sjukförsäkring). Den tredje typen benämns suveränitets-nationalistisk anti-amerikanism och tar fasta på USA som ett hot mot andra staters självständighet och kulturella särart (t ex Coca-Colas och McDonalds segertåg över värden). Till sist identifierar författarna en radikal anti-amerikanism, där USA:s politiska och ekonomiska makt uppfattas som ett direkt hot mot andra folk och länder.

Författarna betonar begreppet anti-amerikanisms nedsättande karaktär. USA-kritik som framförs globalt karaktäriseras ofta som ”anti-amerikanism”, för att avfärda debattören som icke-seriös. Men när samma fräna kritik framförs internt i USA ryms den inom en normal politisk debatt.

Bokens förtjänst ligger i den kreativa och analytiskt skickliga diskussionen om vad vi egentligen menar när vi talar om anti-amerikanism. Den omöjliggör för varje seriös debattör att fortsättningsvis använda begreppet på ett slentrianmässigt eller nedsättande sätt. Därgeinom bidrar den också till att föra debatten om det amerikanska samhället och om USA:s roll i världen ett steg framåt.