Den svenska modellen - vad är det?!

Alla talar om "den svenska modellen". Stefan Löfven nämnde den 20 gånger i sitt anförande i Örebro i helgen. Svenska Dagbladet skriver i dag i sin huvudledare om den "inte en dag för tidiga debatten om Den svenska modellens framtid". Även Dagens Nyheter ägnar sin huvudledare åt den svenska modellen, hur den egentligen skall definieras och skolans plats i denna modell. Liberalernas partiledare Jan Björklund har utmanat Stefan Löfven på debatt om den svenska modellens framtid.

En sökning på Mediearkivet ger den senaste månaden nära 2000 träffar på uttrycket "den svenska modellen". Det är tio gånger så många träffar som under motsvarande tidsperiod förra året.

Även de som inte vill tala om den svenska modellen talar om den svenska modellen. Så hyllar till exempel journalisten K-G Bergström på Twitter SVT Agenda för att programmet inte talade om den svenska modellen, utan i stället hade ytterligare ett inslag om flyktingpolitiken.

Stefan Löfvens strid om den svenska modellen har således mött gensvar. Frågan är då vad striden egentligen handlar om. Vad är den svenska modellen? Som DN påpekar i sin huvudledare i dag är begreppet mångtydigt, färgat av tidsanda och avsändare. I sitt tal i Örebro lyfte Stefan Löfven fram tre grundkomponenter i modellen: Att alla arbetar - Att vi fördelar rättvist - Att vi har en trygg välfärd. Han syntetiserade analysen enligt följande: När fler arbetar och får sin rättvisa del, då kan vi göra välfärden ännu tryggare. När välfärden blir tryggare, vågar fler satsa stort och tänka nytt.
Då växer ekonomin, och fler kan jobba och få sin rättvisa del. Vänner, det är så enkelt, men samtidigt så världsledande. Det är den svenska modellen.

Striden står således inte bara om den svenska modellen är bra eller dålig, utan också om vari den svenska modellen består. Risken finns att vi fyller begreppet med allt vi tycker är bra. Sverige har haft fred i 200 år - det är den svenska modellen! 

Vi vill knyta samman "Sverige" och "det svenska" med värden vi gillar. Debatten om "den svenska modellen" blir därför lätt också en debatt om vad som är "Sverige" och vad som är "svenskt". Inte bara om hur vi vill utveckla samhället, utan också om vilka vi är och vilka vi vill vara.

Det kan bli en spännande och svårstyrd debatt, om svensk nationalism och svensk exceptionalism och om Sveriges politiska framtid. Mer intressant och relevant än vad jag kanske trodde när debatten initierades för några veckor sedan.

Krösa-Maja i den svenska politiska debatten

Dagens mätning från Sifo befäster intrycket av stabilitet i den svenska väljaropinionen. Stabiliteten kan förefalla överraskande för alla dessa debattens Krösa-Major, som armviftande och alarmistiskt försöker sprida bilden av ett land i kaos. Astrid Lindgrens Krösa-Maja oroade sig för kometnedslag, tyfusepidemier och varulvar. Vår tids Krösa-Major sprider oro för skenande brottslighet, flyktingströmmar som avvecklar välfärden och att i varje buske lurar en islamistisk terrorist.

 
Socialdemokraterna får i månadens Sifo 26.2 procent, vilket är tre procentenheter högre än partiets bottennotering från januarimätningen. Resultatet ger Stefan Löfven viss arbetsro. Ekonomin går just nu väldigt bra, de borgerliga partierna tycks ha bestämt sig för att inte försöka avsätta regeringen genom att lägga någon mer gemensam budget under mandatperioden och antalet flyktingar som söker sig till Sverige har åtminstone tillfälligt minskat kraftigt. Det är också relativt jämnt mellan blocken - allianspartiernas försprång är inte mer än 1.9 procentenheter. Givet den rödgröna regeringens svaga parlamentariska ställning och de ansträngningar som flyktingmottagningen 2015 innebär är det ett helt OK opinionsläge för en sittande regering mitt under en mandatperiod.

Stefan Löfven kan också glädjas åt att Socialdemokraternas strategi att få upp "den svenska modellen" på dagordningen hittills har varit framgångsrik. I sitt tal i Örebro i lördags använde Stefan Löfven uttrycket mer än 20 gånger, och Jan Björklund har redan förklarat sig villig att möta Stefan Löfven i en debatt om just "den svenska modellen".

Kanske ser vi också en tendens till att de båda stora partierna - Socialdemokraterna och Moderaterna - drar ifrån sina respektive samarbetspartners. I den senaste Sifo-mätningen får Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet 28.5 procent tillsammans, vilket bara är drygt hälften av vad Moderaterna och Socialdemokraterna tillsammans får ihop.

Det kommer svårare dagar. Just nu minskar arbetslösheten, men det finns orostecken på att den kommer att öka igen under 2017. Vi vet ingenting om hur många flyktingar som kommer att behöva söka skydd i Sverige under 2016. Men just nu passar jag på att glädjas över ett något mer sansat debattläge och att Krösa-Maja - åtminstone tillfälligt - gått hem till sig.

P.S. Jag tror det var professor Agnes Wold som i sitt Sommar-program 2014 myntade uttrycket "Krösa-Maja-syndromet" om när människor, eller medier, skrämmer upp en folkopinion till urartade proportioner.

Stefan Löfven och den svenska modellen

Igår blåste statsminister Stefan Löfven till strid om "den svenska modellen". Löfven menade att den svenska modellen med generell välfärdspolitik, stöd åt arbetslösa att komma tillbaka till arbetsmarknaden och att löner sätts efter förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter - var under attack. Hoten kommer från borgerlighetens förslag på nya skattesänkningar, motarbetandet av varje försök att begränsa vinsterna i välfärden och förslag på att staten ska gå in och sänka lönerna.

Varför kommer Löfvens utspel om stöd åt den svenska modellen och i förlängningen satsningar på en utvecklad välfärdspolitik just nu? Ja, det är ett utmärkt tillfälle. Den rödgröna regeringen regerar äntligen på egen budget. Ekonomin går strålande. Färre flyktingar söker asyl i Sverige, vilket ger utrymme åt andra politiska sakfrågor. Nu är tillfället under mandatperioden att ta kommandot i politiken och visa medborgarna att en rödgrön politik verkligen skiljer sig från allianspartiernas politik. Om Stefan Löfven och den rödgröna regeringen inte förmår utnyttja tillfället nu blir det brant uppförsbacke inför valet 2018.

Hur kommer det då att gå? Ja, det vet vi förstås inte. Det är viktigt att det inte bara blir en offensiv i ord, utan också en offensiv i handling. Vårbudgeten blir viktig, och än viktigare blir höstbudgeten. Regeringen måste leverera reformer.

Den svenska modellen? Visserligen en uppgraderad sådan, men i alla fall. Jag tror betoningen på "den svenska modellen" på kort sikt kan bidra till att stabilisera och kanske även något förstärka partiets ställning i opinionen. Främst i partiets traditionella väljargrupper, bland äldre och kanske även bland de socialdemokratiska väljare som på senare tid sökt sig till Sverigedemokraterna. På längre sikt behövs förstås andra metoder - en utvecklad politik och en modernare partiorganisation.

Vi vet inte hur flyktingfrågan kommer att gestalta sig under 2016. Kommer de åtgärder som den rödgröna regeringen inför att innebära att färre flyktingar söker asyl i Sverige, eller är det minskade tryck vi nu upplever främst en årstidseffekt? Ingen vet, och väldigt mycket påverkas av händelser som ligger långt bortom Sveriges kontroll (krigsutvecklingen i Syrien, Turkiets agerande, EU:s inre samarbete etc). Om antalet asylsökande 2016 blir lika många som 2015 så kommer flykting- och integrationspolitiken att åter dominera det politiska samtalet.

Jag kommenterar Socialdemokraternas kampanj för den svenska modellen bl a i Svenska Dagbladet. Där säger jag: Vänster och höger har sedan industrisamhällets genombrott utgjort grunden för svensk politik, den dimensionen har varit den allt överskuggande politiska konfliktlinjen på ett nästan unikt sätt i Sverige jämfört med de flesta europeiska länder. Om den här konfliktlinjen inte får komma till uttryck – om väljarna inte kan orientera sig här – då är det inte bra för den politiska demokratin.