Kaos var ett av de vanligaste orden medier använde för att skildra onsdagens turbulenta utveckling i svensk politik. Och javisst. Först röstade riksdagen fram Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister någonsin. Därefter underkände samma riksdag hennes budgetförslag. Då lämnade hennes koalitionskollegor i Miljöpartiet regeringen. Varpå Magdalena Andersson kontaktade talmannen och bad att få bli entledigad från sitt uppdrag. Allt detta på sju korta timmar. Det är svårt att då undvika ordet "kaos".
Men de demokratiska institutionerna fungerade. Processen rullade på i konstitutionellt förutsägbar ordning. Kaos blev aldrig kris. Den enda glipan var att konstitutionen är något oklar huruvida en statsminister måste avgå om något parti lämnar regeringen, samt om en av riksdagen godkänd statsminister kan entledigas innan hen formellt tillträtt vid en konselj. Men riksdagens kammarkansli och talmannen hanterade situationen snabbt och på ett sätt som vann omedelbar legitimitet bland samtliga partier. Och på måndag har vi en ny statsministeromröstning. Då väljs sannolikt Magdalena Andersson till statsminister. Igen.
Jag har sagt det förut. Ett av de bästa sätten att värna demokratin är att värna institutionerna.
*
Nu är vi inne i en process där alla skyller på alla för att onsdagen blev så turbulent. Socialdemokrater skyller på Vänsterpartiet för att de inte släppte fram Magdalena Andersson utan att kräva eftergifter. Miljöpartister skyller på Centerpartiet för att de släppte fram en budget som SD haft inflytande över. Vänsterpartister skyller på Moderaterna och Kristdemokraterna för att de budgetsamarbetar med SD. Talmannen (!) skyller på Miljöpartiet för att de inte varit tydliga med att deras regeringsmedverkan var villkorad av att regeringen fick igenom sin budget. Centerpartiet skyller på Socialdemokraterna för att partiet givit Vänsterpartiet inflytande och på Miljöpartiet för att partiet sätter partiegoism framför landets bästa.
Den enda jag hittills inte sett skylla på någon är Magdalena Andersson. Jag kan förstås ha missat något.
*
Kanske blev den dramatiska onsdagen ändå ett reningsbad för svensk politik.
Socialdemokraterna kan regera vidare och nu söka samarbeten i riksdagen utan att först kompromissa med Miljöpartiet.
Centerpartiet har visat sina väljare att partiet agerar utifrån en oberoende mittenposition och inte blivit en knähund till Socialdemokraterna,
Miljöpartiet kan nu mobilisera i klimatfrågorna utifrån en fri oppositionsroll, utan att behöva ta hänsyn till vad Socialdemokraterna vill.
Vänsterpartiet har visat muskler och stärkt bilden av att partiet inte kan nonchaleras en socialdemokratiskt ledd minoritetsregering.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna framstår alltmer som ett block som gör anspråk på regeringsmakten 2022 - med eller utan Sverigedemokraterna i regeringen.
Någonstans där mittemellan allting svävar Liberalerna. Av någon anledning kom jag att tänka på Erik Gustaf Geijer. Ensam i bräcklig farkost.
*
Det blir en spännande valrörelse inför valet 2022. Den valrörelsen börjar nu.
3 kommentarer:
På nyårsdagen
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! - så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Helt rätt, inget vidare klädsamt,
att alla skyller på alla, gör ju
bara saken värre. Magda var coolast,
som började garva under intervjun.
Sinnesnärvaro.
Själva processen, en rejäl krock i slow motion, från
i våras, är inte mycket att säga om. DN skyller ju på
att det är S fel, som inte förstod att V skulle göra
uppror mot att vara satta i frysen för tid och evighet.
Man kan hitta på alla möjliga anledningar till att det gått
åt helvete, men det har det inte alls det. Det har däremot
gått åt sniskan med att hålla god min i elakt spel. Att skylla
på andra, gör ju bara saken värre. Ordningen:
1. Först val av regeringschef
2. Sedan val av statsbudget
är glasklar, att vända på steken hade varit att göra saker bakvänt, konstitutionellt,
och i efterhand kanske man skulle backat med arslet först.
Det är en storm i ett vattenglas.
För oss gemener är det enkelt:
1. Partierna röstade som de sagt i statsministervoteringen.
2. Partierna röstade som de sagt om budgeten, i vart fall officiellt
3. Mp fattade ett brådstörtat, icke annonoserat, beslut samma dag att hoppa av,
efter att det som låg i korten också blev spelat.
4. När Mp hoppade av regeringen, säger praxis att ny votering ska ske.
5. Magda gillar läget och garvar, business as usual.
Resten är en massa mediahysteri och en massa gubbar och gummor som kommenterar, när
våra partister larmar och gör sig till, och beskyller varandra för trams hit och dit.
Hade de inte pekat finger, hade de haft kvar förtroendet. Nu blev det pannkaka, av något som gick enligt en relativt förutsägbar plan. Det är klart att Mp på något sätt måste ha kalkylerat med att C skulle rösta på regerings budget, när detta antagande inte infann sig, så blev de minst sagt snopna och rökta. Suck. S.W
Liksom Ulf kommenterar jag inte sakpolitiken i detta inlägg (mer än på slutet) utan håller mig också till ”spelet”.
Vilka visste att MP skulle hoppa av vid en förlorad budgetomröstning och när visste de det? Norlén visste uppenbarligen inget. Visste Magdalena Andersson. Nej, enligt henne själv. Enligt Stenevi hade de diskuterat detta med Andersson, oklart exakt när, men senast kvällen innan omröstningen. Diskuterat är diffust uttryckt och måste inte innebära att att Andersson fick beskedet att MP SKULLE hoppa av. Men när bestämde sig MP reellt? Enligt talespersonerna stod hela partiet bakom beslutet. Det kan inte vara möjligt att samla hela partiet för beslut på någon timma, så ställningstagandet måste varit klart INNAN budgetomröstningen. Visserligen tillhör väl MP det postmoderna lägret men inte ens detta kan väl vara en postmodern sanning.
Något om reaktionerna. Talmannen Norlén fick plötsligt huvudrollen efter att ha kritiserat MP. Flera är kritiska till att han kritiserade offentligt, t ex statsvetaren Hinnfors och (förstås) miljöpartister. (Hinnfors får ofta frågor sedan Ulfs direkta partipolitiska engagemang tydligen gjort att han inte tillfrågas lika ofta numera. Och visst ska statsvetare vara objektiva när de uttalar sig, men man behöver inte vara raketforskare för att se att t ex Hinnfors lutar åt vänster och Tommy Möller år höger ).
Min största behållning av ”superonsdagen” är dock Norléns svar på en fråga från SvD: ”Vad känner du själv?”
"Jag tycker inte att det är så intressant vad jag känner. Jag tycker folk i vår tid springer runt och känner en massa saker hela tiden. Jag försöker hålla mig till förnuft".
Till slut: sakpolitiskt ser jag fram emot en stramare migrationspolitik (på sikt) och kraftfullare kriminalpolitik nu när stoppklossarna MP inte längre har veto. Är det för mycket att också hoppas på en ny justitieminister?
Undrar
Klas Bengtsson
PS Jag har heller inte sett Magdalena Andersson skylla på någon, allra minst sig själv. Varför skulle hon skylla på någon? Hon har ju blivit av med MP. DS
Off-topic: Glad Hanukkah till bloggens alla läsare. I dagarna firar vi att judisk suveränitet återställdes i Jerusalem för ca 2200 år sedan, dvs 200 år innan Jesus föddes och 800 år innan Muhammad föddes.
Homo Economicus
Tel Aviv
Skicka en kommentar