2020-04-22

Green Book - utmärkt film om rasismens komplexitet

Svältfödda på kulturupplevelser såg hustrun och jag - äntligen - igår kväll den Oscars-prisade filmen "Green Book". Filmen skildrar en gryende vänskap mellan den afroamerikanske jazzpianisten Don Shirley (Mahershala Ali) och hans italiensk-amerikanske chaufför och livvakt Tony Vallelonga (Viggo Mortensen) under en åtta veckors lång turné i den djupaste södern i november-december 1962. Titeln "Green Book" är hämtad från handboken "The Negro Motorist Green Book" som listade restauranger och hotell där afroamerikaner var välkomna.

En vit chaufför anställd av en svart musiker på en åtta veckors lång turné i sydstaterna i början av 1962. Vad kan gå fel? Det mesta, förstås. Men filmen är varm och välkomnande - och varje stänk av positiva känslor tas i dessa sociala distanseringstider emot med tacksamhet. 

Rasism är en komplicerad företeelse (som det mesta här i världen). Filmens avgörande styrka ligger i att den med utgångspunkt just i komplexiteten skapar ett drama som engagerar och berör. Under den glansiga ytan rör sig existentiella problematiker om konflikten mellan oberoende och gemenskap, om tillhörigheter och utanförskap och om den lilla människans kamp för att bibehålla sin värdighet. 

Filmen kringgärdas också av en metadiskussion där några av Don Shirleys efterlevande släktingar hävdar att filmen inte ger en "sann" bild av vad som egentligen hände (som om en spelfilm skulle ha sanningsanspråk bara för att den inspirerats av verkliga händelser). Filmen har också mött kritik (till exempel av Wesley Morris i New York Times) för att berätta en historia där "den vite mannen", trots sina i grunden rasistiska uppfattningar, frälser/befriar sin svarte färdkamrat.

Efter filmen läste vi igenom en del recensioner i svenska medier. Flera var oväntat njugga. Green Book gör feel good av rasistisk närhistora, skrev DN. En film som plockar de enkla poängerna, vädjar till de uppenbara känslorna, skrev SvD. Platt och kletig moralism, kommenterade Kulturnytt i P1.

Såg vi samma film? Och hur kunde då recensenterna i DN, SvD och Kulturnytt undvika att erfara de komplexa stämningar och fenomen som under den typiska Hollywoodska ytan präglade om inte varje enskild filmruta så åtminstone varje enskild scen? En "förenkling" innebär inte att man bortser från komplexitet och problematik. Tvärtom - en god "förenkling" förutsätter att man bottnar i komplexiteten och problematikerna. Wesley Morris hade aldrig behövt skriva sin ambitiösa och läsvärda kritiska text i New York Times om filmen verkligen varit ytlig och platt. Filmen engagerar just för att den inte är svartvit och för att den hämtar sitt syre i komplexitet.

Well, well. Filmen belönades med Oscar för bästa film, bästa manus och bästa manliga biroll (Mahershala Ali). Viggo Mortensen borde ha fått en Oscar för bästa manliga huvudroll också.

1 kommentar:

Anonym sa...

Får man verkligen skriva N-ordet i PK Sverige, även om det rör sig om titeln på en bok som trycktes IRL? När Muhammed Ali dog fick en svensk skribent inte skriva ut hans lokala smeknamn i Louisville, KY, när han skrev om hur (då) Cassius Clay slängde sin OS guldmedalj i Ohio-floden efter att han blivit utslängd från en vit resturang. Louisville-borna kallade honom The Olympic N----- (amerikanskt förnedrande ord totalt 6 bokstäver), men trots att det var ett historiskt faktum gick de som sagt inte att sätta i skrift i Sverige.

Homo Economicus