Hur hjälps vi bäst åt att bekämpa den fattigdom som leder människor till tiggeri och utsatthet? På DN Debatt i dag försöker jämställdhetsminister Åsa Regnér (som är ansvarig i regeringen för frågan om utsatta EU-medborgare) tillsammans med Martin Valfridsson (nationell samordnare för utsatta EU-medborgare) besvara denna fråga.
I artikeln understryker författarna möjligheten att stödja den verksamhet som många organisationer, kyrkor och samfund bedriver i Rumänien och Bulgarien för att bryta individers och folkgruppers utsatthet. Det är bra. Fattigdomen i Europa är strukturellt betingad och kan därför varaktigt endast brytas genom strukturella åtgärder. Här utgör kampen mot diskriminering också en viktig roll.
I medierapporteringen tolkas artikeln som att Åsa Regnér och Martin Valfridsson direkt uppmanar svenska folket att inte ge pengar till tiggare. Regeringen: Ge inte pengar till tiggare, sätter till exempel DN som rubrik till en uppföljande artikel. Tiggerisamordnare: Ge inte pengar i muggen!, blir Expressens rubriksättning.
Jag läser inte artikeln så. Visserligen betonar Regnér och Valfridsson att hjälp till hjälpen i hemländerna är effektivare, men ingenstans uppmanar de till att inte ge pengar till tiggare. Var och en får göra som den vill, säger Åsa Regner till DN. Hon vägrar kalla utspelet för en rekommendation och betonar: Jag tycker att människor ska bestämma själva.
Jag ser inte det moraliskt möjliga i att uppmana människor att inte ge pengar till fattiga och utsatta människor som tigger. Som jag skrev i min föregående bloggpost - det kan aldrig vara fel att göra gott. Så fort du börjar relativisera godhet hamnar du på ett sluttande plan. Visst - jag delar bedömningen att det på sikt är mer effektivt att stödja arbetet med att bekämpa fattigdom och diskriminering i Rumänien och i Bulgarien än att ge pengar i en enskild tiggares mugg. Men varför i så fall nöja sig med att begränsa jämförelsen till fattiga och utsatta grupper i Rumänien och Bulgarien? Är inte lidandet och därmed behoven av hjälp större bland flyktingarna från ISIS terror i Mellanöstern? Eller kriget i Kongo-Kinshasa? Eller de ohyggliga umbärandena i det i dag nästan bortglömda Darfur?
Det finns alltid något värre lidande någon annanstans. Om vi varje gång vi överväger att ge någonting också måste göra en rationell, väl övervägd kalkyl över var hjälpen gör bäst nytta eller var hjälpbehovet är som störst är det stor risk att uppgiften blir för svår och att vi i vår vanmakt väljer att inte ge någonting alls. Därför är det bättre att bejaka den enskilda goda handlingen än att uppmana människor att göra andra goda handlingar i stället.
Så följ ditt hjärta. Ge mycket gärna pengar till de organisationer, kyrkor och samfund som gör ett fantastiskt arbete i Rumänien och Bulgarien för att varaktigt bryta individers och folkgruppers utsatthet. Men det är inte ett hinder för att också ge din medmänniska hjälp i stunden, till exempel genom att lägga en peng i tiggarens mugg.
7 kommentarer:
Hjärtat säger, ge hundra personer hjälp att överleva dagen än en eller några stycken som av egen kraft tar sig hit.
UNHCR har nu nästan helt slut på pengar.
Hjälp de svagaste först vore hemskt att tänka omvänd Robin Hood.
Det sämsta alternativet är ju att man inte gör något alls, det blir ju lätt så om man tänker att det är värre någon annan stans. Det bästa man kan göra är att göra _något_ även om det bara är en liten grej. Om alla gjorde något litet skulle världen vara mycket bättre.
Som enskild människa kan man oftast göra mest nytta för de som finns närmast. Vare sig det är en granne, släkting eller tiggaren utan för affären. Ger man några kronor till en tiggare vet man i alla fall att de kommer direkt till dem som behöver dem och att pengarna inte förvanskas i byråkratin.
Sen är det så klart också sant att man som enskild människa inte kan göra lika mycket som man kan genom gemensamma ansträngningar via t.ex. hjälporganisationer eller myndigheter. (När de väl gör något). Men det ena behöver väl inte utesluta det andra.
Både och! Hoppets stjärna och Svenska kyrkans projekt känns seriösa och långsiktiga.
Jag störs inte det minsta av tiggeriet som sådant under ordnade former, och skäms heller inte att ge en slant (även om jag ibland kan få ogillande blickar). Jag utgår från att tigger man, så behöver man verkligen pengarna. Det kan ju inte vara för sitt eget höga nöjes skull man tigger. Och slutligen avgör jag ju själv om jag vill ge eller inte. Kommer ihåg en T-baneförare i Sthlm som högt sa i högtalarna att vi inte skulle ge pengar till en tiggare han sett gå ombord på tåget. Jag blev arg och gav i ren protest en slant. Det är ju faktiskt jag som avgör om jag vill ge bort pengar eller inte, inte t-baneföraren.
Jag störs mer av häleriverksamheten och att människor överhuvudtaget skall behöva tigga.
Kjell Eriksson
Bra skrivet Kjell Eriksson.
Att ge en tiggare pengar är ju egentligen en förenklad socialhjälp. Man gör en behovsbedömning i huvudet och ger ”ekonomiskt bistånd” till en behövande. Svårare än så är det inte. Så har det gått till i alla tider.
Sen att man löser fattigdomens orsaker är ju en annan historia. Tyvärr vill ju inte alla människor ens lösa det. Man vill ha fattiga människor också. Av ideologiska skäl.
Tobbe
" det kan aldrig vara fel att göra gott."
The road to hell is paved with good intentions.
Precis!
Skicka en kommentar