Ring in-program inför valet - medborgarmakt eller skådespel?

Ring in och ställ din fråga direkt till statsminister Fredrik Reinfeldt! Hur många gånger har vi inte hört denna eller snarlika uppmaningar i Sveriges Radio, Sveriges Television eller andra etermedieföretag. Den enskilde medborgaren ges en plattform att ställa den ansvarige politikern till svars, eller för att i en positiv dialog bidra till att föra den politiska debatten framåt.

Men hur är det i verkligheten? Är det verkligen så att mötet mellan medborgaren och ministern över en telefonledning i direktsändning är en form av maktutövning från medborgarens sida? Eller är dessa ring in-program bara en show, där den inringande medborgaren reduceras till ett medel för en politisk och medial elit?

I den intressanta artikeln 'Welcome to participate': Host activities and caller's position in Swedish election campaign phone-ins in the 1970s and 2000s i tidskriften Journalism visar professor Mats Ekström (Göteborgs universitet) och docent Ulla Moberg (Örebro universitet) hur relationen mellan den inringande medborgaren, den svarande politiken och den programledande journalisten förändrats över tid. Ett resultat är att den inringande medborgaren förlorat makt i samtalssituationen. Tidigare intervenerade programledaren inte så tidigt i samtalet mellan medborgaren och politikern, utan medborgaren fick själv formulera följdfrågor och göra analyser av politikerns svar. I dag intervenerar programledaren tidigare i samtalet och det är inte ovanligt att medborgarens fråga endast får illustrera en problematik, utifrån vilken programledaren sedan styr samtalet och själv ställer politikern till svars.

Vi lever i en alltmer individualiserad tid, och det pågår en diskussion om vad denna individualisering innebär för maktfördelningen i samhället. Var tar makten vägen, när industrisamhällets kollektiva auktoriteter som till exempel de politiska partierna, fackföreningarna och kyrkan inte längre kan göra anspråk på att vara samhällsbärare? Är det verkligen så att individualisering leder till ökad makt för enskilda medborgare på samhällskollektivens bekostnad?

Ekströms och Mobergs studie antyder att trots allt mer fokus på den enskilde medborgaren är det inte nödvändigvis så att med mer fokus följer mer makt. Det hade varit intressant om Ekström och Moberg i större utsträckning diskuterat förklaringar till och innebörden av sina resultat. Är det till exempel så att inringarens minskade makt är en konsekvens av journalistikens professionalisering, där kompetenta och väl pålästa journalister genom analytiska insatser bidrar till bättre programinslag än en självgående diskussion mellan medborgare och makthavare? Eller har vi fått en ny form av journalistik där medborgaren inbjuds och lyfts fram, men mera som ett objekt och mindre som ett subjekt -även om vi låtsas att det är tvärtom? Men visst - utan Ekströms och Mobergs studie hade det inte varit möjligt att ställa dessa frågor och det är vackert så.

Det skall bli intressant att lyssna på ring in-programmen inför riksdagsvalet i september och se om trenden fortsätter. Hur mycket av samtalen blir en dialog mellan medborgare och politiker och hur mycket blir medborgarens fråga bara en scen på vilken politiker och politiska journalister framför sina piruetter.