Dagen opinionsmätning från Sifo har inväntats med lite extra nervositet från partistrategerna inom de rödgröna partierna och Alliansen. Sifos maj-mätning visade på ett ovanligt litet avstånd mellan de båda blocken, endast 9.8 procentenheter. Dagens Sifo är den sista före sommaren och nästa kommer inte (tror jag) förrän i augusti. Om Alliansen i dagens mätning lyckats knapra in ytterligare någon eller några procentenheter kunde man känna vittring på att lyckas komma i fatt och på allvar utmana Stefan Löfven och de rödgröna om regeringsmakten i september.
Men Alliansens förhoppningar kom på skam och de rödgröna kan andas ut. I dagens Sifo växer avståndet mellan de rödgröna partierna och Alliansen ytterligare och uppgår till 11.8 procentenheter. Sifo:s majmätning var således inte ett tecken på en ny trend i opinionen. De rödgröna kan gå till sommarvila utan någon större press på sig. För Allianspartierna finns risken att de inte ägnar sommaren åt att fundera över hur de skall vända opinionen och vinna valet utan i stället börjar grubbla över hur de skall agera efter en valförlust.
Dagens Sifo präglas sannolikt av en viss EU-valseffekt. Moderaterna och Socialdemokraterna gör dåligt ifrån sig. Moderaterna rasar ner till 21.2 procent, Socialdemokraterna hamnar på 29.4 procent. Miljöpartiet går starkt och får 13.0 procent. Fi ökar till 3.4 procent och är nästa lika stora som Kristdemokraterna som får 3.5 procent. Centerpartiet utökar avståndet till fyraprocentsspärren ytterligare och får 5.5 procent. Sverigedemokraterna har ingen vågmästarställning utan de rödgröna kan regera med egen majoritet.
Jag möter ingen bedömare som på allvar tror att Alliansen under de mindre än tre månader som återstår till valet kommer att kunna vända opinionsläget och gå mot valseger. Om valet uppfattas som avgjort på förhand vrids fokus bort från regeringsfrågan och då gynnas sannolikt partier som till exempel Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna riskerar i ett sådant scenario att bli förlorare - om regeringsfrågan inte längre står på spel försvinner alla motiv för att taktikrösta på Kristdemokraterna för att rädda partiets plats i riksdagen.
Socialdemokraterna visar inga som helst tecken på att lyfta i opinionen, i stället håller partiet på att backa sig över mållinjen fram till valseger 2014. Det kan mycket väl bli så att Socialdemokraterna gör sitt tredje katastrofval i rad och ändå får bilda regering.
Mycket talar i dag för att den stora dramatiken inte inträffar på valdagen utan under perioden därefter. Med vem bildar Stefan Löfven regering och hur stark blir den? Vilket parti blir först med att lämna Alliansen? Kommer Folkpartiet efter ett partiledarskifte att gå med i en blocköverskridande regering? Och framför allt - har den politiska kartan genom Moderaternas och Socialdemokraternas nedgång ritats om på ett varaktigt sätt och vad betyder det i så fall det för svensk politik och samhällslivet framöver?
11 kommentarer:
Hej Ulf!
Sedan EU-valet då V:s valvaka var den enda som inte visades så har jag märkt samma fenomen överallt. Visst är V inte ett av de större partierna men hur kommer det sig att det är det enda partiet du inte nämner? Det känns som om vänstern och frågan om vinst i välfärden ska tigas ihjäl. :-(
Apropå vinster i välfärden. Jag saknar en tydlig genomgång av vad politiker menar med vinster i välfärden. Får läkemedelsbolag gå med vinst? Får det byggbolag som bygger ett sjukhus gå med vinst?
Jack London
Om vi tänker helt hypotetiskt: S får 29 %, MP får 11+, V får resterande för egen majoritet.
Då står S för tre femtedelar av majoriteten i riksdagen, MP och varsin femtedel.
Om vi tänker oss att dessa partier överlag håller med varandra men har vissa grundläggande villkor för att ingå i regering, skulle det då gå att propagera för att V och MP får igenom sina respektive viljor i varsin femtedel av alla frågor där partierna inte är överens, medan S gör detsamma i tre femtedelar?
Det skulle ju på ett sätt tvinga partierna att prioritera vilka krav som är viktigast att få igenom och dessutom reflektera valresultatet i högre grad.
Anonym 12:24 Du har rätt i att Vänsterpartiet hamnat i en oväntad medieskugga så här tre månader före valet. Jag tror det beror på Feministiskt initiativ, som stjäl såväl väljare som uppmärksamhet från Vänsterpartiet. Jag tror att ju närmare valet vi kommer, desto mer kommer fokus på vilka som skall sitta i Stefan Löfvens regering och då ökar intresset för Vänsterpartiet igen.
Jack London: Självklart kan du ställa dessa frågor, men jag tvivlar på att företrädare för något av de åtta riksdagspartierna kommer att välja att prioritera att ge dig en sådan grundlig genomgång.
Unknown: Intressant tanke. Men jag tror inte att det är så det kommer att gå till. Däremot har jag bilden att minoritetspartier i en regering oftast får ett inflytande om är något mer än vad de enligt ett proportionellt tillvägagångssätt hade inneburit.
Både S och M är nu i en krympande fas, och M:s lån av politiskt innehåll från S ser ut att ha nått vägs ände. Rysslands vapenskrammel har tom fått M att återuppväcka försvarsfrågan.
Extrempartierna däremot är i tillväxtfas.
Den förbjudna tanke som jag tidigare fört på tal här kan gynnas av denna utveckling, dvs en "stor koalition" mellan S och M. Självfallet förutsätter ett sådant projekt att några nyckelpersoner i toppläge, speciellt Fredrik Reinfeldt, kan hitta lämpliga reträttposter (med karaktär av avancemang). Kanske kan de funderingar som förekommit i media om Reinfeldt som Barrosos efterträdare i EU vara ett uttryck för detta?
Men även Carl Bildt måste finna/ges en ny position; i första hand torde han välja att få efterträda Lady Ashton som EU:s "utrikesminister".
"Sverigedemokraterna har ingen vågmästarställning utan de rödgröna kan regera med egen majoritet."
Det skulle inte vara helt fel för SD på lite längre sikt om det blir så, förutsatt att ett eller flera av de små allianspartierna ramlar ut ur riksdagen. Då blir M helt beroende av SD, om de vill återkomma i regeringsställning. Och då kan vi få se en "dansk" eller "norsk" utveckling i Sverige. Det blir däremot väldigt svårt så länge alliansen består. Om sossarna sedan låter vänsterpartierna få för stort genomslag på områden som invandring etc. under nästa mandatperiod kan det vara sossarnas tur att börja blöda väljare till SD, likt Moderaterna nu. I ett sådant läge är inte förstaplatsen i svensk politik långt borta för SD 2018. I valet 2014 räknar jag kallt med att de kommer att få en bra bit över 10 % med tanke på EUP-valet; de har nämligen alltid presterat mycket bättre i riksdagsval.
Efter en utlandsvistelse försöker jag åter greppa vad som hänt i svensk politik. Läser i Svd att SD får 9,0 procent i SiFO mätningen. Dock kommenteras detta inte ens av svd, trots att det är en viss skillnad mot riksdagsvalet 2010(5,7%). SD har tom ökat något sedan föregående mätning.
Borde inte Svd mfl ägna viss tid till att förklara SD:s ökning. Eller är det bara att utgå ifrån att det inte är något att bry sig om...?
Kjell Eriksson
Vinster i välfärden. Ok Ulf, det är säkerligen för mycket begärt att åtta riksdagspartier ska ge en grundlig genomgång. Vänsterparitet borde göra det. Jag tycker att det är svagt av media att inte ställa mina frågor till Jonas Sjöstedt.
Jack London
Jack London, hört talas om Google? Kolla t.ex sidan 4-5 i nedanstående dokument. Motsvarande dokument från de borgeliga partierna finns säkert på Almegas eller Timbros hemsida.
http://www.vansterpartiet.se/assets/Skillnad-s-v-slutversion.pdf
Vänsterpartiet gillar inte vinster i välfärden. Förmodligen gillar man heller inte förluster i välfärden. Det som man gillar blir då resultatet plus minus noll.
Thomas E, vill du hjälpa mig? (Jack L. kan ingenting om google.)
Vill du förklara vad Vänsterpariet vill beträffande läkemedelsföretag och byggföretag, som är stora leverantörer till den skattefinansierade sjukvården. Får de gå med vinst? Om svaret är ja. Varför?
Jack L.
I extremvänsterns värld är Vinst den enda förlust som betyder något.
Skicka en kommentar