Torsdag 3 november kl 18.40: En replikväxling mellan mig och Peter Wolodarski återfinns i kommentarerna till bloggposten.
Folkpartiet: Gå hem och läs historia. Så lyder rubriken till Peter Wolodarskis signerade artikel på DN:s ledarsida i dag. På det stora hela är det en alldeles utmärkt artikel där Wolodarski visar hur Sveriges nej-röst till Palestinas medlemskap i Unesco sår tvivel om Sveriges inställning till en tvåstatslösning och kan tolkas som ett svek mot palestinierna.
Men i ett avseende låter Wolodarski sitt politiska önsketänkande spela honom ett spratt (kanske på samma sätt som när Sofia Arkelsten trodde att Moderaterna gått i bräschen i kampen för allmän och lika rösträtt). Wolodarski skriver att den nuvarande svenska positionen, en tvåstatslösning med en palestinsk stat, bredvid och i fred med Israel, "föddes efter den borgerliga valsegern 1976". Påståendet är grovt felaktigt, och Peter Wolodarski gör sig själv en stor otjänst när han oreflekterat tar Per Ahlmarks ord i saken (i dennes nyutkomna memoarbok "Gör inga dumheter medan jag är död!") som en sanning. Förespråkandet av en tvåstatslösning var officiell svensk politik redan innan den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976.
I min doktorsavhandling "Svensk Mellanösternpolitik" (Carlssons, 1989) visar jag i detalj hur tvåstatslösningen växer fram som officiell svensk linje i Mellanösternfrågan under åren 1974-1976. I den socialdemokratiska regeringens utrikespolitiska deklaration den 31 mars 1976 uttrycks t ex explicit stöd åt palestiniernas rätt "att bilda en egen stat". Palestiniernas rätt till en egen stat betonas också i Sveriges anförande i FN:s säkerhetsråds debatt om Palestinafrågan den 28 juni 1976. Som nytillträdd utrikesminister menade Karin Söder (C) själv i en interpellationsdebatt i riksdagen den 18 november 1976 att den nya borgerliga regeringen endast "fullföljer de linjer i Mellersta Östernfrågan som gällt under lång tid och företräddes av interpellanten (tidigare utrikesministern och socialdemokraten Sven Andersson, U.B) såsom utrikesminister".
Det är sant att Folkpartiet tidigare än de flesta anslöt sig till idén om en tvåstatslösning. Men tvåstatslösningen var faktiskt officiell svensk politik redan när den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1976. Rätt skall vara rätt.
10 kommentarer:
Frågan är hur angelägen regeringarna Persson med dennes Israelsympatier var om en tvåstatslösning.
Dessa regeringar var de mest israelvänliga Sverige haft på åtminstone 40 år.
Persson var inte namnet på statsministern vid den tid Ulf talar om...
Läs vad riksdagsledarmoten Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD) skriver om oss som försvarar Palestiniernas rätt att få gå med i Unesco
Hatets kolportörer belönas av Unesco
En vital del av kontentan är att man aldrig kan lita på vad mytomanen Per Ahlmark påstår.
Svar från Peter Wolodarski:
Ulf,
Tack för mail.
Jag förstår att det är frestande att jämföra mig med Sofia Arkelsten, som du gör på din blogg, men i det här fallet är du ute i ogjort väder. Och även om du är en profilerad medlem i Socialdemokraterna så borde du vara försiktig med att göra en Juholt; ty det är direkt felaktigt att försöka göra gällande att S och FP i princip tyckt samma sak i tvåstatsfrågan hela vägen.
1) Det är oomtvistat att FP ända sedan landsmötet 1969 drev kravet på två stater, sida vid sida och i fred med varandra. Denna hållning är direkt förknippad med Per Ahlmark och var kontroversiell på 70-talet.
2) I Sven Anderssons sista utrikesdeklaration öppnas för en palestinsk stat ("i princip"), men kravet är ganska luddigt formulerat och öppnar för olika tolkningar. Det har inte alls den kraft som FP gav det efter valet 1976.
3) Jag vet inte vad Centerns Karin Söder sade i interpellationsdebatten. Visst kan man påstå att ståndpunkten växte fram, men min poäng är att det var Folkpartiet som sedan 1969 var drivande i att göra tvåstatslösningen till officiell svensk politik. Åtskilliga socialdemokrater kände förmodligen sympati med kravet, men partiet drev det inte högljutt före -76 och Olof Palme uttryckte sig fördelaktigt om Arafat, som vid den tiden bedrev en våldskamp mot Israel.
Om du vill får du gärna publicera detta svar på din blogg.
Mvh,
Peter Wolodarski
Peter: Tack för dina kommentarer! Jag besvarar dem i tur och ordning.
1. Jag har aldrig ifrågasatt att Folkpartiet var tidigt ute med att förespråka en tvåstatslösning. Det skriver jag också tydligt i bloggtexten.
2. Min kritik gäller i stället påståendet att tvåstatslinjen i svensk Mellanösternpolitik "föddes efter den borgerliga valsegern 1976". Det stämmer helt enkelt inte. Framväxten av tvåstatslinjen i svensk officiell Mellanösternpolitik var en successiv process åren 1974-76, där palestinierna erkändes som ett folk med legitima rättigheter, inkluderande först rätten till självstyre och från första halvåret 1976 rätten till en egen statsbildning.
Tvåstatslinjen framfördes av dåvarande utrikesminister Sven Andersson vid flera tillfällen (t ex 23/4 -76 i Gävle - "We feel that Israel must withdraw from areas which is occupied in 1967 and that these areas could constitute a Palestinian state". Tvåstatslinjen framförs även av ambassadör Sundberg i säkerhetsrådets Palestinadebatt i juni 1976.
3. Karin Söder (C) var mycket tydlig med att hon som utrikesminister för den borgerliga regeringen inte förändrade den svenska Mellanösternpolitiken. Hennes uttalande (18/11) lyder i sin helhet så här (jag har tyvärr bara tillgång till den officiella engelska översättningen): "My intention in giving this account of developments concerning this matter has partly been to show that the new Government is pursuing the long-established lines of policy concerning the Middle Eastern question as followed by Mr. Andersson during his period as Foreign Minister.
"Pursuing the long-established lines of policy concerning the Middle Eastern question." Tröskeln blir hög för den som vill göra trovärdigt att tvåstatslinjen i svensk Mellanösternpolitik "föddes efter den borgerliga valsegern 1976".
Är det inte lite förmätet att tjafsa om vem som var först med att prata om en tvåstatslösning här hemma i lilla Sverige på 70-talet?
Det gäller i synnerhet i beaktande av att en tvåstatslösning togs fram i FN redan i samband med det britiska Palestinamandatets avvecklande och innan Israel ensidigt utropade sig till stat 1948.
Först på plan bland di svenske var väl i så fall Folke Bernadotte som troligen fick plikta med sitt liv just för denna bland regionens judar impopulära hållning.
Trätan om vem från vilket parti som sade vad och exakt när i eller anslutning till Sveriges riksdag på 70-talet om en tvåstatslösning framstår som rent akademisk för oavsett vem äran ska tillskrivas vr det ju knappast något revolutionerande nytt man lanserade.
Jämförelsen med falsk historieskrivning kring genomdrivandet av lika rösträtt känns därför inte heller rimlig eftersom detta var ett paradigmskifte i svensk politik, även om Sverige naturligtvis inte kommit på den idén heller alldeles på egen hand.
Jag kan inte bedöma i vilken grad det är sant att Folkpartiet och Ahlmark var pådrivande för tvåstatslösningen innan socialdemokratin officiellt anammade denna limje.
Dock tycker jag att det är intressant att Ahlmark i sak egentligen aldrig, eller i alla fall oftast inte, haft några extrema åsikter i Israel-Palestina-konflikten (och för övrigt inte heller i de flesta andra frågor socialliberal som han är/var).
Likafullt beskrivs han inte sällan som en person som äter små barn av personer som, i likhet med mig själv, tenderar att rösta på socialdemokraterna. Jag har inte kommit så långt ännu i memoarerna, och visst är han ofta väldigt kategorisk och ibland tycker jag att han är fel ute, men på det hela taget rekommenderar jag Ahlmarks böcker varmt.
Att ibland vara onyanserad när det gäller kraven på mänskliga rättigheter i världen är något jag kan ha visst överseende med.
Olof Johansson-Stenman
Både Mats Dagerlind och Olof Johansson-Stenman har relevanta invändningar både när det gäller vad som skall trätas om, som bilden av Per Ahlmark.
Han har nog fått en lite oförtjänt roll i svensk politik, säger jag som röstar till vänster.
Men jag tror att det finns en ganska banal förklaring i hans retorik, som gärna glider ut i ett litet självförhärligande, som han inte riktigt har kontroll över. Egot blir för stort och han tippar åt sidan.
Det känns som att det är det som utlöst öppningarna för kritiken mot honom. Lite oförtjänt fömodligen i vissa fall.
@Mats Dagerlind: Jag tackar hundrafalt för den tillrättaläggning av Wolodarskis historiebeskrivning som Ulf Bjereld gör. Bjereld påpekar det som är sanning och korrigerar därmed det Wolodarski (som ledrskribent!) påstår i DN, ett medium som ju faktiskt har makt att påverka när det gäller tyckande och tänkande.
På senare tid har det givits lite väl magstarka försök att skriva om historien. Jag förstår därför Bjerelds "Arkelsten-liknelse".
En lögn är en lögn, även om den är omedveten (vilket man väl får hoppas i Wolodarskis fall). Och historien är ju bakgrunden till det "nu" vi lever i. Hur ska vi förstå vårt "nu" om politiker och medias ledarskribenter fritt kan ta sig friheten att skriva om det som varit? Varför skulle det vara "förmätet" att samtala kring vår politiska historia? Att kalla samtalet mellan B. och W. för "att tjafsa" tycker jag däremot är förmätet.
Skicka en kommentar