Jag gav följande kommentar till TT:
Genom att lägga fokus på utbildning, infrastruktur och bostäder försöker Socialdemokraterna skapa bilden av ett parti som kombinerar ansvarstagande med en vilja att investera sig ur krisen. Budgeten är en kompromiss mellan olika åsiktsgrupperingar inom partiet och den är nu, vad jag kan bedöma, efter en viss turbulens väl förankrad.
Genom att Socialdemokraterna nu inte tar några initiativ kring förmögenhetsskatt och fastighetsskatt så kommer dessa frågor sannolikt att vara lagda åt sidan under hela mandatperioden. RUT har också kommit för att stanna. Men när det gäller RUT tror jag att det kommer att utformas nya förslag under mandatperioden som har en fördelningspolitisk tyngdpunkt.
Håkan Juholt och Tommy Waidelich kom till riksdagsgruppen med ett förslag till budget som var långt ifrån färdigt. Erfarenheten blir att om riksdagsgruppen får ett halvfärdigt förslag så blir debatten också mycket intensiv, då de berörda inser att det faktiskt finns möjligheter att påverka. Hade förslaget först förankrats i VU och i gruppstyrelse hade debatten blivit avsevärt mindre intensiv.
3 kommentarer:
Det enda skälet till att Håkan Juholt utsåg Tommy Waidelich till ekonomisk-politiskt talesman för S måste ha varit att han inte ville ha en Östros eller en Nuder som dels hade gjort upp med Juholts vänstersväng och dels publikt hade överglänst samme Juholt.
Waidelich i debatter mot Borg inför valet 2014 kommer att likna lyteskomik.
Juholt om Juholt:
”Oj! De är inte kloka. Jag är
alldeles för yvig, ostrukturerad – jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapaciteten politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges största politiska parti. Jag inser min begränsning.”
Som jag ser det så är en utav de allra viktigaste uppgifterna för att arbetarparti att verka för att arbetare ska ha mer makt över sin arbetssituation. Och är det någonting som arbetare varit överens om på alla arbetsplatser där jag jobbat så är det att vi på golvet borde ha mer att säga till om och ledningen mindre.
Så varför är det praktiskt taget ingen som lyfter frågan om arbetardemokrati inom offentlig sektor? Här har politikerna trots allt mandat att bestämma att verksamheten ska organiseras från golvet och upp. Givetvis är det medborgarna som bör sätta mål och ramar för verksamheten inom ex. sjukvården eller skolan, men varför det sedan ska vara en hög ämbetsmannadirektör som har makten och delegerar ansvaret neråt i hierarkin istället för tvärt om arbetarna som har makten och delegerar ansvaret uppåt förstår jag inte.
Jag har läst lite organisationsteori, 7.5. HP. Det är direkt någon solid kunskapsbas men kurslitteraturen var det inget fel på. Och någonting som forskarna där verkade vara överens om (även om ingenting är svart eller vitt) så var det att...
* Tydliga strukturer är bättre än otydliga
* Teamorganisationer är bättre än hierarkiska
* Demokratiska organisationer är bättre än odemokratiska
Vad finns det egentligen för skäl att tro att demokratiska arbetsplatser skulle sköta verksamheten sämre?
Så varför inte börja lyfta frågan om demokratisering av offentlig verksamhet? Jag är övertygad om att det inte bara skulle förbättra för de anställda utan också förbättra verksamheten som sådan. Dessutom är det en viktig signal, dels att Socialdemokraterna faktiskt är ett arbetarparti och inte ett statsparti som de flesta ändå tänker., dels att arbetare inte alls är odugliga som inte klarar av annat att lyda, utan att vi faktiskt är kompetenta och förmögna att styra det här landet själva. Det skulle ge hela arbetarrörelsen en självförtroendeboost och försvaga högerns påståenden om att vi behöver ett klassamhälle av kapitalister, ämbetsmän och direktörer för att samhället ska fungera.
Skicka en kommentar