Moderaterna har under sommaren vid flera tillfällen formulerat skarp politisk kritik mot Miljöpartiet. Det är lite oväntat att ett stort parti som Moderaterna så nära valdagen ägnar så stor uppmärksamhet mot ett litet parti som balanserar på riksdagsspärren. Den vedertagna politiska metoden i ett sådant läge är i stället att det stora partiet försöker tiga ihjäl det lilla partiet för att inte bjuda det lilla partiet på uppmärksamhet i onödan.
Så vilket är egentligen målet för Moderaternas angrepp på Miljöpartiet? Jag ser åtminstone tre olika alternativ.
För det första: Moderaterna vill stigmatisera Miljöpartiet för att på så sätt skrämma bort väljare och bidra till att Miljöpartiet inte klarar riksdagsspärren. Det som talar emot detta alternativ är att effekten i stället kan bli den motsatta. Att framstå som Moderaternas huvudfiende i politiken blir i själva verket en konkurrensfördel i kampen om de rödgröna väljarna. Genom kampanjen bidrar Moderaterna till att mobilisera vankelmodiga rödgröna väljare till att rösta på just Miljöpartiet - och därigenom också till att lyfta partiet över fyraprocentsspärren och lägga grunden till en ny socialdemokratiskt ledd regering.
För det andra: Moderaterna försöker använda Miljöpartiet för att skrämma socialdemokratiska väljare över blockgränsen. Att utestänga Miljöpartiet från politiskt inflytande skulle för dessa väljare vara viktigare än en ny socialdemokratiskt ledd regering. Det som talar emot detta alternativ är att det förefaller föga troligt att mp-kritiska s-väljare verkligen skulle ta ett sådant steg. Rörelsen över blockgränsen i opinionen är just nu väldigt liten och väljarnas - särskilt s-väljarnas - tilltro till Magdalena Anderssons förmåga och kompetens är mycket hög. Jag har svårt att se att Moderaterna på allvar tro att en sådan strategi skulle fungera.
För det tredje: Moderaterna använder kritiken mot Miljöpartiet som ett medel för att stärka sin egen ställning i förhållande till Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. (Tipstack till Johan Karlsson Schaffer, @Johank76, på Twitter.) Det som talar emot detta alternativ är att Moderaterna i så fall - några månader innan valet - skulle prioritera att värna sin dominans inom högerblocket i stället för att utmana om regeringsmakten. Det vore i detta läge en något märklig prioritering.
Därav hjärtat är fullt talar munnen, sägs det. Det är förstås möjligt att Moderaternas angrepp på Miljöpartiet inte är en konsekvens av en strategi utan bara ett uttryck för att Moderaterna tycker så ideologiskt förfärligt illa om Miljöpartiet och den politik partiet representerar. Men att kombinera ideologi med strategi är ju vägen till framgång i politiken.
Jag är lite vankelmodig, som ni märker. Vad tror ni själva - vilken är orsaken till att Moderaterna väljer att just nu söka strid med Miljöpartiet?
3 kommentarer:
Om miljöhotet är så reellt som t.ex. Miljöpartiet hävdar och driver innebär det ju ett grundskott mot den samhällsordning som Moderaterna försvarat med näbbar och klor. Den prestigeförlusten skrämmer dem på djupet. Därför reagerar de som strutsar (Kristersson) eller försöker avleda uppmärksamheten (som Ericsson med trams om väderkartor). Miljödebatten måste kvävas till alla pris. Om (S) inte ville ha Nato i valrörelser så vill inte (M) ha miljöfrågan högst på dagordningen. Dessutom måste den usla timeingen med DN-intervjun och värmeböljan i Europa hanteras.
UB: Vedertagen politisk metod:
- att det stora partiet försöker tiga ihjäl det lilla partiet
- för att inte bjuda det lilla partiet på uppmärksamhet i onödan.
"Så vilket är egentligen målet för Moderaternas angrepp på Miljöpartiet?"
1. M vill stigmatisera Mp för att på så sätt skrämma bort väljare och bidra till att Miljöpartiet inte klarar riksdagsspärren.
sw Nix, då ska man tiga. Att få upp sina frågor och en kamp, gagnar Mp:s partiledning,
och är gratisreklam.
2. M försöker använda Mp för att skrämma socialdemokratiska väljare över blockgränsen.
sw Nära nog. Marginalväljare i allmänhet som är vankelmodiga, och funderar på vilken regering som kan ta itu med en massa viktiga frågor.
Magda är inte ett ess i rockärmen, utan minst två ess direkt på bordet.
Hon väger Led Zepelin i ekvationen, i det annars väl brokiga och stökiga sällskapet,
att bygga en regering på:
- lite för många svaga ministrar
- mindre bra utfall inom några viktiga politikområden, men framför allt,
- sällskapet i övrig; C, Mp och V, skräckkabinettet ;-)
Att fås att hantera hink och spade, utan vare sig pinka eller kasta grus i sandlådan. För en sökande "mittenväljare" är inte sällskapet oproblematiskt, på någon kant, och just därför vill somliga bara tala om den breda mitten, och utesluta de mindre rättrogna. Mp är problematiskt av andra skäl än sin historia. En pygmehund, som försökt vara en riktigt stor hund. Magda hade tur som en tokig, att Mp hoppade av. En S-regering utan Mp är trots allt en regering som kan löpa lina. Med Mp i båten blir det tampsallad.
3. M använder kritiken mot Miljöpartiet som ett medel för att stärka sin egen ställning i förhållande till Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
sw Nja, genom att tala om att man är garanten för att väljarna slipper Mp genom en röst på M, så talar det för M:s regeringsalternativ i allmänhet. Mp är ett rött skynke för Kd och Sd, men alltså även för M.
M lärde sig som sagt läxan, Hövdingen försökte hålla ihop alliansen, to the bitter end, genom att flirta med Mp, och det fungerade bra hos alla policyprofessionella, men blev dödsstöten hos väljarna 2014. Det blev fanflykt över till Sd som protest, och även om kursändringen varit svår och gjort ont, så fanns inget alternativ, Mp och Sd är helt oförenliga, och borgar för att det blir små strömmar tillbaka äver gränsen.
4. Sammansvetsning
Det borgerliga alternativet, dess möjliga gemensamma grund, är inte oviktig. Då är allt som man är emot en bra utgångspunkt. Det går faktiskt att skrämma vissa väljare med Mp-kortet, Bjööö - framför allt ger det mål och mening på färden, att bygga ngt annat att regera på, att väljarna i tur och ordning slipper; Mp, därefter C och V,
5. Vanlig hederlig sakpolitik.
Genom att spegla upp och förfärandegöra Mps sakpolitik, framstår den egna politiken som betydligt mer attraktiv, men framför allt genomförbar att praktisera. Egna sakpolitiska frågor framstår helt enkelt som mer attraktiva, när de står i tydlig opposition till Mp.
Sedan flyter ovan punkter samman, så det går inte att dra ett strå, det är som vanligt flera motiv samtidigt, och + och - med allt, hur väljarna reagerar är trots allt en sport, som man inte får reda på förrän efter valet. Detta val blir nog det första sedan 2006, med tydliga alternativ, även fast det är grymt otydligt. Rena soppan. S.W
Ulf: "Vad tror ni själva - vilken är orsaken till att Moderaterna väljer att just nu söka strid med Miljöpartiet?"
Huvudorsaken är att MPs vara eller inte vara i riksdagen kan vara avgörande för om M eller S bildar regering.
Själv skulle jag som socialdemokrat i decennier och de senaste decenniet politiskt oberoende aldrig rösta på MP.
För det första: Utan MP skulle vi aldrig fått den förödande asylpolitik som regeringen Reinfeldt "tvingades" genomföra för att behålla makten. Och S hade inga invändningar, snarare tvärtom. Reinfeldt hade dock rätt i att detta kommer att kosta. (Intressant att se S försöka slå knut på sig själva, senast manifesterat i Ygemans danmarksbesök och efterföljande utspel.)
För det andra: Energipolitiken. Utan MP (säger de själva) skulle vi inte ha stängt ner fungerande kärnkraftsreaktorer i förtid. Resultatet är bl a att vi enligt delvis statligt ägda Energiforsk skulle haft 30-50% lägre elpriser förra hösten. Strandhäll (visste inte hur många reaktorer som stängts) och Farmanbar får mig at tänka på att sätta bosken till trädgårdsmästare.) För övrigt finns det många syndabockar i svensk energipolitik, vilket Svenolof Karlsson beskriver i den nyutkomna boken Elsystemkrisen. https://energiforsk.se/nyhetsarkiv/storre-elproduktion-hade-kunnat-ge-lagre-elpriser/
För det tredje: Kriminalpolitiken. Här är dock MP i gott sällskap med Morgan Johansson som efter åtta år som justitieminister fortfarande skyller alla sina tillkortakommanden på regeringen Reinfeldt. Dags att prova någon annan?
För det fjärde: Utan MP skulle inte SD blivit en maktfaktor i svensk politik.
Klas Bengtsson
Skicka en kommentar