Svensk Mellanösternpolitik och president Abbas besök

I kväll ankommer den palestinske presidenten Mahmoud Abbas till Sverige på formellt statsbesök. I morgon tisdag träffar han bland andra utrikesminister Margot Wallström på UD, statsminister Stefan Löfven på Rosenbad och kung Carl XVI Gustaf på slottet.

President Abbas besök i Sverige är inte på något sätt kontroversiellt. Visserligen finns det dem som riktar kritik mot president Abbas politik, men det är få eller ingen som ifrågasätter besöket i sig.

Annat var det första gången en palestinsk ledare besökte Sverige. I april 1983 gästade PLO:s ordförande Yassir Arafat Sverige. Protesterna var många, trots att Sverige officiellt betraktade PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa eller representativa talesman. I Storkyrkan i Stockholm arrangerade Judiska församlingen och samfundet Sverige-Israel ett opinionsmöte, och Olof Palme beslöt sig hastigt för att delta. Palmes tal, som fortfarande är skrämmande aktuellt - avbröts vid flera tillfällen av burop från de församlade. (Talet i sin helhet kan läsas här.)

När Arafat 1988 på nytt gästade Stockholm var protesterna inte lika starka. Vid den tidpunkten arbetade Sverige aktivt i fredsprocessen mellan Israel och palestinierna, under ledning av dåvarande utrikesminister Sten Andersson. Besöket blev en stor framgång för svensk diplomati, då Yassir Arafat övertalades att uttala "de magiska orden", vilka innebar att PLO för första gången officiellt ställde sig bakom Israels rätt till existens inom säkra och erkända gränser. Genom Arafats uttalande i Stockholm öppnades dörren för direkta samtal mellan USA och PLO.

Sverige har en lång tradition av deltagande i den diplomatiska processen kring att skapa fred mellan israeler och palestinier. Redan 1947 var justitierådet Emil Sandström ordförande för den FN-kommitté (UNSCOP) som lade fram förslaget om att dela Palestina i en judisk och en arabisk statsbildning. Året därpå mördades den svenske FN-medlaren Folke Bernadotte av israeliska extremister. I svallvågorna av junikriget 1967 agerade den svenske Moskva-ambassadören Gunnar Jarring under många år som FN:s generalsekreterares representant i regionen.

Under 1950-talet och första hälften av 1960-talet blomstrade förbindelserna mellan Sverige och Israel. En av orsakerna till de goda förbindelserna var att Socialdemokraterna under många år var statsbärande parti i såväl Sverige som i Israel. Det är värt att notera att dåtidens SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) var det parti i Sverige som med störst glädje hälsade utropandet av staten Israel våren 1948. Kommunisterna såg sionismen och kibbutzerna som progressiva element i en närmast feodal arabisk omvärld. Men när Israel politiskt och ekonomiskt orienterade sig mot väst upphörde stödet från såväl Sovjetunionen som från svenska kommunister. Radikaliseringen av arabstaterna under 1950-talet och den palestinska mobiliseringen under 1960- och 1970-talet skapade ett nytt politiskt landskap i området.

I dag är de svensk-israeliska förbindelserna frostiga. Det har de egentligen varit ända sedan den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken tog sin början efter junikriget 1967 och Sverige några år därefter erkände PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. Sveriges erkännande av Palestina har strött salt i såren på Israel. Det är dock viktigt att komma ihåg att Sverige inte erkände Palestina för att stärka sin egen medlarroll i konflikten. Erkännandet syftade i stället till att stärka den palestinska statsbygget och därigenom bidra till att något utjämna de ojämlika styrkeförhållandena i konflikten.

Den intresserade kan läsa mer om Sverige och den israelisk-palestinska konflikten i min doktorsavhandling Svensk Mellanösternpolitik (Carlssons, 1989). Eller varför inte komma på min öppna lunchföreläsning vid Göteborgs universitet i morgon tisdag 10 februari, kl 12.15 - 13.00 (Sprängkullsgatan 19, Entrén). Välkomna!