Saudiavtal i centrum för årets utrikesdebatt

Dagens utrikesdebatt i riksdagen blev en oväntat lugn tillställning. Faktum är att jag inte kan minnas någon tidigare utrikesdebatt i riksdagen där tonläget varit så nedskruvat och polemiken så frånvarande. Utrikesminister Margot Wallström lät till och med bli att ta replik på oppositionsledaren Karin Enströms (M) huvudanförande. Nu tycktes det som att Margot Wallström kanske inte var helt införstådd med de gällande debattreglerna. Men kontrasten mellan tidigare års buller och bång-tillställningar med utrikesminister Carl Bildt (M) och Urban Ahlin (S) i huvudrollerna var ändå slående.

Det lugna tonläget har både fördelar och nackdelar. I grunden är det ett uttryck för att det saknas avgörande skiljelinjer i synen på den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Det finns också ett värde i att debattörerna lyssnar på varandras argument och för ett samtal, i stället för att kasta slagord i huvudet på varandra. Men det är inte bra om debatten blir så stillsam att medborgarna tappar intresset eller får svårt att uppfatta de skiljelinjer som faktiskt finns.

Mest uppmärksamhet fick frågan om Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien. Debatten kretsar inte längre kring huruvida avtalet skall vara kvar vs omförhandlas/sägas upp. I stället kretsar den nu kring huruvida avtalet skall omförhandlas vs sägas upp. Företrädare för Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (vars representant i debatten ju inte sitter i regeringen) förordade samtliga att avtalet skall sägas upp. Vänsterpartisten Hans Linde formulerade debattens gifitigaste inlägg när han frågade Margot Wallström om på vilket sätt Sveriges militära samarbetsavtal med Saudiarabien bidrog till regeringens feministiska utrikespolitik. Wallström blev svaret skyldig.

Överhuvudtaget vill Socialdemokraterna nu utveckla en svensk utrikespolitik som är betydligt mer självständig än den som gällt sedan Sverige blev medlem av EU. Som EU-medlem har Sverige förbundit sig att samordna sin utrikespolitik med de övriga medlemsstaterna. Nackdelen med en sådan samordning är att när alla EU-stater enats om en kompromiss blir resultatet alltför ofta en urvattnad utrikespolitik. Jag tycker därför det är bra om EU:s enskilda medlemsstater, utöver de kompromisser som samarbetet möjliggör, också synliggör sina egna intressen och värderingar i olika internationella frågor.

Ett område där den nya, självständiga svenska utrikespolitiken tar form är i synen på FN. Den rödgröna regeringen vill prioritera svenskt deltagande i internationella FN-insatser mer än vad alliansregeringen ville. Den rödgröna regeringen vill också prioritera arbetet med att Sverige skall få en plats i FN:s säkerhetsråd hårdare än vad alliansregeringen ville. Vi ser även ett starkare fokus på nedrustningsfrågorna och i synen på folkrätten.

I regeringens utrikesdeklaration kommenteras Sveriges militära alliansfrihet endast med meningen Sverige är inte med i någon militär allians. Det är en svagare formulering än den som återfanns i regeringsförklaringen i höstas: Den svenska militära alliansfriheten tjänar alltjämt vårt land väl. Den skapar en god grund för ett aktivt ansvarstagande för såväl vår egen som andras säkerhet. Sverige ska inte säka medlemskap i Nato. Redan i Ekot i morse ställdes frågan om huruvida den nya, svagare formuleringen är ett tecken på en positionsförskjutning från regeringens sida. Jag tror inte så är fallet. I stället tror jag deklarationsmakarna glömt en av grundreglerna när det gäller hur man formulerar sig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor: Om du inte menar något annat än vad du tidigare sagt, använd då inte heller någon annan formulering än den du tidigare använt.

Jag kommenterade utrikesdebatten för Sveriges Television, inslaget kan ses 13.08 in i inslaget.