Folkhälsominister Gabriel Wikström (S) vill införa rökförbud på uteserveringar, busshållplatser och lekplatser samt att cigarettförpackningar måste ha en neutral utformning. Förslagen har, inte oväntat, utlöst debatt om individens frihet och statens inflytande samt om restaurangnäringens väl och ve. Särskilt det sistnämnda temat väcker reminiscenser från debatten i början av 2000-talet, då rökning inne på restauranger förbjöds. Då hördes apokalyptiska röster som hävdade att samtliga restauranger i landet skulle tvingas slå igen och att Sverige höll på att bli ett nytt Albanien.
Rökning väcker starka känslor. Själv minns jag min tid som brådmogen tonåring på Strandängskolan i Båstad under tidigt 1970-tal. Då såg jag rökruta på skolan som i det närmaste en mänsklig rättighet. Skolledningen ville inte gå våra önskemål till mötes och i stället rökte vi varje rast på toaletterna. Gärna i grupp.
Jag lärde mig röka på riktigt på Ängelholms sjukhus som 13-åring, där jag låg
två veckor med brutet ben och hade tråkigt. Året var 1971. Jag hade blivit påkörd av en bil, bara några minuter efter att jag i en automat på torget i Båstad inhandlat mitt livs andra paket cigaretter. En liten Prince för 2 kronor och 85 öre. Jag låg i en sal för sex personer och tillbringade stora delar av dagen i avdelningens rökrum. Tjänstvillig sjukvårdspersonal rullade in min säng i rökrummet och lika tjänstvilliga medpatienter bjöd mig på cigaretter. Those were the days.
Jag tyckte verkligen mycket om att röka. Det var väldigt gott och jag kände mig väldigt tuff. Rökandet var vid sidan av den sinnliga njutningen också en symbol för vuxenhet, frihet och farlighet. Jag brukade se mig omkring när jag rökte för att insupa omgivningens reaktioner. Jag är glad att inte Youtube fanns på den tiden. Det är inte säkert att jag såg lika tuff ut som jag kände mig.
Jag slutade röka innan jag fyllt 16 år. Men innan dess rökte jag under två och ett halvt års tid i genomsnitt 20 cigaretter om dagen. Jag slutade på grund av risken att dö i lungcancer. Det var svårt att sluta röka, men min viljestyrka är vida känd. I kritiska ögonblick stoppade jag hushållspapper i en tom pipa och sög, för att stimulera sugreflexen och åtminstone känna pipans ingrodda doft av tobak och nikotin.
Den som vill kan roa sig kan läsa denna sammanslagna tråd från Flashback om hur tongångarna gick i början av 2000-talet i samband med införandet av förbud mot att röka på krogen (tipstack till Helen Eriksson). Passa också på och njut av Paradiso och Låt oss dansa i de saligas ängder med Grynet Mollvig och Gösta Ekman ur den underbara filmen Mannen som slutade röka. Där ingen har gått över till Prince.
5 kommentarer:
Det finns bara fördelar med att begränsa möjligheterna att röka, inte minst för astmatiker och barn.
Rökförbud på lekplatser, perronger och hållplatser borde vara självklart. Vem har inte plockat fimpar i sandlådan eller stått i regnet utanför taket till hållplatsen för att rökarna har ockuperat platsen?
På uteserveringar kanske avskilda rökrutor kan finnas?
Annars blir det mycket fimpar på gatorna.
Det kan väl vara legitimt att fråga sig om hur mycket staten ska lägga sig i vad människor "frivilligt" väljer att konsumera, men med tanke på hur dåliga cigaretter är för hälsan (inte bara för rökaren själv), hur beroendeframkallande de är och hur många andra saker som är förbjudna/reglerade så kan man fråga sig om inte cigaretter borde förbjudits för länge sedan i konsekvensens namn.
Men det är väl det här med att det gör mer ont att förlora något man redan har än något man aldrig haft tillgång till. Det och en miljardindustris lobbykampanjer förstås.
"Förbjud allt som är dåligt och gör allt som är bra obligatoriskt" S storhetsvansinne när det kommer till folkhälsa vet inga gränser.
Fin beskriving av hur en tonåring hade den viljestyrkan sluta röka. 20 om dan var kanske normalt då. Tidiga politiska och statsvetenskapliga och andra intressen tog väl över framöver.
Skicka en kommentar