Mager socialdemokratisk valanalys

Den socialdemokratiska valanalysgruppens rapport blev tyvärr en mager produkt. Inte till sin omfattning (157 sidor samt 58 tabeller eller figurer), men väl till sitt innehåll.

Rapporten lyfter fram tre avgörande orsaker till den socialdemokratiska valförlusten: 1) Väljarnas förtroende för socialdemokratins förmåga att klara jobben sviktade. 2) Socialdemokraterna ”glömde bort” att gå i opposition. 3) Borgerligheten var mer enad än tidigare.

Problemet är att just dessa tre förklaringar fick genomslag i debatten redan dagarna efter valet. Analysgruppen bekräftar därför bara något som redan hunnit bli en allmän sanning.

I stället borde gruppen ha kunnat samla sig till en analys av följande tre frågor: 1) Varför förlorade socialdemokraterna kampen om jobbfrågan till borgerligheten? 2) Varför valde socialdemokraterna bort samhällskritiken i valrörelsen? 3) Varför misslyckade socialdemokraterna med att utforma en strategi som var effektiv mot den borgerliga enigheten? Det hade blivit en valanalys värd namnet och något för medlemmarna att ta med sig i den kommande interna debatten.

Nu blev det i stället en hastprodukt. Tabeller och diagram staplas osmälta på varandra. Stort och smått blandas samman. Den avklarnade analysen saknas. Osökt kommer jag att tänka på August Strindberg (jag tror det var han) som avslutade ett brev till en vän med orden: Ursäkta, bäste bror, att detta brev blev så långt. Men jag hade så ont om tid.

Glöm aldrig: Less is more.

Om släktskap och makten i Göteborg

I dag nominerade valberedningen Anna Johansson till ny ordförande för socialdemokraterna i Göteborg. Samtidigt är hennes pappa, Göran Johansson, kommunstyrelsens ordförande i i Göteborg.

Jag känner inte Anna Johansson men har av personer jag litar på fått bilden av en mycket skicklig och uppskattad politiker, med hög integritet. Det kan behövas. I grunden är det olyckligt att partiordförandeposten och kommunstyrelseordförandeposten innehas av två personer med så starkt släktband.

Partiet vill genomdriva reformer, bygga ut välfärden, förbättra samhället och rädda världen. Kommunstyrelsen vill säkert detsamma - men måste också ta ekonomiskt ansvar för den förda politiken och därigenom stå emot reformkrav som spränger budgetramarna. Risken finns att dessa förhandlingar mellan parti och kommunstyrelse nu kommer att äga rum inte bara vid sammanträdesbordet utan också vid släktmiddagen. Det politiska blir privat, oavsett alla goda intentioner.

Expedition: Persson

Jag har haft lite svårt att förhålla mig till Erik Fichtelius programserie kring Göran Persson. Jovisst, jag har förstått att det är TV-historia och kanske t o m politisk historia i någon mening. Men vad är det för typ av program - vilken är genren? Nyhetsrapportering? Personporträtt? Dokumentär kring svensk politisk historia? Journalisterna är i sina vinklingar och uppföljningar lika vankelmodiga och vilsna som jag.

Dessutom har jag hela tiden haft en obehagskänsla i magen inför serien och lanseringen av den. Först i dag förstod jag varför. Det är Anders Björkman i Expressen som ger ord åt mina känslor när han utan kategoriserar programmet som en dokusåpa – en genre som jag alltid känt obehag inför. Björkman skriver: Fläskiga snytingar mot andra deltagare skvätter in, men här är det bättre för detta är rikskändisar, som vi alla redan har en bild av. Stroppige Bildt, galna Gudrun och den skogstokige miljöpartisten som vill in i regeringen. Hur kul som helst.

Björkman påpekar också dokusåpagreppet i redigeringen och uppföljningen: Man tar ett elakt ord ur en lång monolog, kör den i halsen på nästa person och får en reaktion.

Nej, jag tycker inte om det. Politiskt och personligt blandas till ett spektakel. Får den några politiska konsekvenser? Sannolikt inte.

Snart skall den eminente Björn Elmbrant kommentera programmet i Studio Ett. Jag hoppas han tycker som jag. :-)

Carl Bildt och kriget i Irak

I stort sett alla seriösa bedömare av kriget i Irak är överens om tre saker:

1. Kriget tillkom på felaktig grund. Varken de massförstörelsevapen eller de band mellan Irak och al Qaida som USA åberopade som grund för sin intervention visade sig existera i sinnevärlden.

2. Beslutet att försöka bygga en västvänlig, stabil, demokratisk stat i Irak genom att med militärt våld och utan FN-mandat störta tyrannen Saddam Hussein var en av modern tids mest monumentala politiska felbedömningar.

3. Hundratusentals civila irakier har dött som en följd av kriget och få ljuspunkter är i sikte för det irakiska folket.

Carl Bildt var en av dem som gav sitt entydiga stöd åt USA:s beslut att gå in i Irak. Bildt menade säkert väl och det är mänskligt att då och då göra felaktiga bedömningar, även i viktiga frågor.

Men det är trist att se hur Carl Bildt på sin blogg försöker smita undan sitt politiska ansvar genom konstruerade resonemang om att det sannolikt hade varit ännu värre i Irak i dag om kriget aldrig ägt rum

Carl Bildt stöd åt USA:s krig i Irak är en fläck på hans mantel. Hans undanflykter leder bara till att fläcken växer sig starkare.

Mona Sahlins första anförande

Jag vill betona två saker ur Mona Sahlins anförande på (s)-kongressen i dag.

För det första lyfte hon frihetsfrågorna ur ett vänsterperspektiv. Det är en gammal sanning att synen på jämlikhet är en av de viktigaste sakerna som skiljer vänster från höger. Men skillnaderna i synen på friheten har kommit i skymundan. Borgerligheten har i någon mening vunnit den diskursiva striden om frihetsbegreppet och gjort frihetsfrågorna till sina frågor. Mona Sahlin vill vinna tillbaka frihetsbegreppet till vänstern. Dels genom att lyfta fram att frihet för borgerligheten oftast bara handlar om valfrihet och inte om någon annan frihet. Dels genom att poängtera att verklig frihet förutsätter jämlikhet. Det var bra!

För det andra uttalade Mona Sahlin självkritik mot det egna partiet när hon slog fast att partiet under 1990-talet inte tillräckligt prioriterat de internationella frågorna. Självkritiken var befriande att höra. I övrigt lyfte hon fram utrikespolitiken som ett av fyra viktiga områden (vid sidan av miljön, jobbenoch välfärden). Hon var också tydlig i sin markering att USA bär ett avgörande ansvar för den folkrättsstridiga invasionen av Irak och att USA måste lämna Irak på villkor som det internationella samfundet accepterar. Utrikesfrågorna är inte Mona Sahlins frågor, men hon kom ändå ganska rätt här. Idén att knyta ihop Margot Wallström med Jan Eliasson i en grupp med ansvar för bl a utrikesfrågorna inför Europaparlamentsvalet 2009 tycks mig klokt.

Ett bra tal - som väntat utan större överraskningar. Mona Sahlin är annars de små samtalens mästare. Kanske kan hon växa ytterligare även som talare i större församlingar.

Nu bryts isoleringen!

Så har då äntligen Fatah och Hamas kunnat enas om en samlingsregering i Palestina. Förhoppningsvis och förmodligen innebär bildandet av samlingsregeringen ett slut på det inom-palestinska våldet.

Hur kommer då omvärlden att bemöta den nya palestinska regeringen? Israel kommer att fortsätta sin isolationspolitik. USA åtminstone till en början sannolikt likaså.

Men EU kommer att bryta isoleringen. Israeliska Haaretz berättar att Frankrike redan inbjudit den tillträdande palestinske utrikesministern Abu Amr till Paris. Storbritannien – som tidigare mest har traskat patrull bakom USA i denna fråga – kommer enligt en tjänsteman på Foreign Office att ha kontakter med de regeringsledamöter som inte tillhör Hamas. Samme tjänsteman säger att den palestinska regeringen kommer att dömas efter sina handlingar och inte efter något annat. Det är bra. Isoleringsstrategin var ett stort misslyckande och har skapat stort lidande bland det palestinska folket.

Jag vill också passa på att tipsa om ett seminarium på ABF-huset i Stockholm (Sveavägen 41) onsdagen den 21 mars kl 18.00, då Isabell Schierenbeck diskuterar sin utmärkta bok Det splittrade Israel? Politiska och sociala skiljelinjer (Studentlitteratur, 2006) med Eli Göndör.

Dolly Rebecca Parton

Som ohjälplig Dolly Parton-beundrare var jag naturligtvis på hennes konsert på Scandinavium igår (fjärde bänk!). Träffade en vän och kollega som giftigt konstaterade att det var värst vad jag blivit amerikavänlig. Nåja.

Visst väljer Dolly att närmast karikerat personifiera en form av "the American Way of Life". Jag har inga illusioner om hennes politiska tillhörighet eller värderingar. Men vid sidan av Dollys USA-look och Mae West-inspirerade framtoning finns där - som hos alla riktiga artister - också ett stort allvar. Hennes musikaliska skicklighet är oomtvistlig - där är hon en urkraft. Hennes kvaliteter som textförfattare och sångerska respekteras av alla. Men därutöver finns också ett stort mod. Att våga vara sentimental i denna osentimentala tid. Att våga stå för sitt artisteri när så många dagsländor försöker överleva genom att kippa tidsanda. Kraften att behålla makten över sitt konstnärskap när så många blir marionetter för produktionsbolag av olika slag. Intelligens och integritet imponerar.

Hennes extranummer He's alive! (där Petrus berättar) var för övrigt kvällens bästa låt. Den är oerhört stark, och inte så utnött som t ex Jolene eller 9 to 5.

Läs gärna också Lars Mikael Raattaamas något överlastade men ändå läsvärda artikel Dolly, döden, dockan ur Aftonbladet i söndags.

Sverige och Nato:s operation ”Active Endeavour”

Det har utbrutit en debatt om Sveriges eventuella deltagande i Nato:s operation ”Active Endeavour”, vilken syftar till träning av terroristbekämpning i Medelhavsområdet. Socialdemokraterna har genom Urban Ahlin sagt nej till ett svenskt deltagande, eftersom Nato-operationen baseras på Natofördragets artikel 5. Det är artikel 5 i Natofördraget som förbinder medlemsstaterna att komma till varandras hjälp i händelse av krig. Artikel 5 är därför det avgörande hindret för en alliansfri stat att bli medlem av Nato.

Jag tänkte i denna post inte argumentera för varför jag tycker att Sverige inte skall bli medlem av Nato. Det har jag gjort vid flera tillfällen tidigare. Här vill jag i stället lyfta fram försvarsminister Mikael Odenbergs (m)ärkliga och naiva argumentation i frågan.

Naiviteten består i att Odenberg på fullt allvar menar att deltagande i den här typen av övningar inte innebär att tröskeln sänks till ett svenskt medlemskap i Nato. Nej, det är klart att i formell mening innebär ett deltagande i den här typen av övningar inte att Sverige knackar på dörren för Nato-medlemskap. Men ett rimligt grundantagande är att ju mer Sverige övar med Nato och ju fler avancerade och artikel 5-baserade övningar Sverige deltar i, desto mindre dramatiskt blir steget över till formellt medlemskap. De institutionella banden mellan Sveriges försvarsmakt och Nato stärks. Opinionen vänjer sig vid att Sverige finns i Natos närhet.

För de som vill att Sverige skall gå med i Nato blir därför deltagande i den här typen av övningar ett viktigt steg på vägen. För de som inte vill att Sverige skall gå med i Nato blir deltagandet i den här typen av övningar något som bör undvikas. Men att som Odenberg låtsas som att det inte finns någon relation mellan deltagande i den här typen av övningar och tröskeln till Nato-medlemskap är bara fånigt.

Chicagobilder III

Just innan vi kom till Chicago i förra veckan valde staden borgmästare och demokraten Richard M Daley vann överlägset. Richard M Daley valdes till Chicagos borgmästare första gången redan 1989 och har sedan blivit omvald 1991, 1995, 1999 och 2003. Hans pappa – Richard J Daley – var Chicagos borgmästare under 21 år, 1955-1976. Det betyder att far och son Daley vid mandatperiodens utgång kommer att ha varit borgmästare i Chicago 43 år av 56 möjliga. En sådan successionsordning brukar vi oftast förknippa med mindre angenäma politiska system.

Vilken paroll Richard M Daley gick till val på? Experience matters.

Den svenska filmcensuren har utsatts för mycket spe under årens gång. Noterar att i USA finns det inte mindre än fem olika kategorier för åldersreglering av biofilm: General (G), Parental Guidance Suggested (PG), Parents Strongly Cautioned (PG-13), Restricted persons under 17 not admitted (R) samt No children under 17 admitted (NC-17). Det innebär att USA rimligen är ett av de få länder i världen där en tonåring anses vuxen nog att kunna dömas till döden men inte vuxen nog att själv kunna bestämma vilken film han eller hon vill se på bio.

I morgon onsdag åker vi hem. Jag återkommer till min Amerikasyn i samband med att jag inom kort formulerar mig kring Peter Katzensteins och Robert Keohanes nyutkomna bok Anti-Americanisms in World Politics (Cornell, 2006).

Chicagobilder II

Hissen på hotellet är försedd med TV. Det har jag aldrig upplevt förut. Ibland behövs det så lite för att jag skall känna mig upprymd.

Det kan behövas. Tidningarna berättar att amerikanska barn som drabbas av allvarliga hjärnskador och som saknar sjukförsäkring löper 50 procents större risk att dö på sjukhuset än barn med motsvarande skador som har sjukförsäkring. Ändå förväntas sjukhusens akutavdelningar behandla alla svårt skadade människor lika – oavsett om de skadade har sjukförsäkring eller ej. I USA saknar 9 miljoner barn sjukförsäkring. Det är uppenbart att systemet inte fungerar. I Sverige vill den borgerliga regeringen tillåta utförsäljning av storsjukhusen. Spåren från USA borde förskräcka.

Jag är här på en internationell statsvetarkongress (International Studies Association – ISA) med 3 300 deltagare, de allra flesta amerikaner. Ett återkommande tema på kongressen är hur säkerhetstänkandet impregnerar vardagsliv och samhällsliv. En kollega från Lancaster visar upp en affisch som sitter anslagen på Lancasters samtliga busskurer. Affischen påpekar att det är förbjudet att spotta på busskurens väggar och varnar presumtiva förövare för att överträda förbudet. Eventuella spottloskor kommer nämligen att DNA-testas och spottloskans upphovsman därför för alltid att finnas representerad i DNA-registret.

Chicagobilder I

I de allra flesta avseenden ser staden ut som jag hade förväntat mig. De magnifika skyskraporna, den amerikanska vänligheten, den ständiga kalla blåsten, de många tiggarna (alla med svart hudfärg).

Två saker överraskar. För det första frånvaron av reklam i stadsbilden. Skyskrapornas väggar är befriande rena från kommersiella budskap. Ända sedan jag var liten har jag vetat att Chicago var en ren stad (eftersom Pelle Svanslös på besök i staden kidnappades av det fruktade kattgangstergänget GG som skulle tvinga honom att slicka skyskrapornas väggar rena från smuts). Men jag visste inte att renheten även innebar frihet från reklam.

För det andra den icke-aggressiva stämningen. Efter ett drygt dygn i staden har jag inte hört någon höja rösten. Och detta i ett land där våldet i så många andra avseenden är en del av vardagen.