Därför håller jag tummarna i dag för ett vinter-OS i Stockholm

Om bara några få timmar avgörs om det blir Sverige eller Italien, Stockholm eller Milano, som får arrangera vinter-OS 2026. Och ja, jag hoppas verkligen på Stockholm och Sverige.

Det är lätt att kritisera de ekonomiska och miljö- och hållbarhetsmässiga aspekterna av den typ av meta-event som dagens olympiader utgör. Men givet förutsättningarna tycker jag att Stockholms och Sveriges fokus på hållbarhet och geografisk spridning har framtiden för sig. Jag tillhör också den grupp av naiva optimister som - mitt i all kommersialisering - på fullt allvar tror på idrottens försystrande och förbrödrande kraft.

Det första olympiska vinterspel jag har några personliga minnen av är OS i Innsbruck 1964. Jag var sex år gammal och har vaga minnesbilder av hur den 21-årige Jonny Nilsson överraskade och vann 10 000 meter skridsko, före de norska favoriterna Fred Anton Maier och Knut "Kuppern" Johannesen. Det blev ett väldigt bråk efteråt, då norrmännen menade att den svenske tävlingsledaren Sven Låftman låtit spola banan enligt ett schema som gynnade Jonny Nilsson. Jag känner norrmän som fortfarande ser rött när Sven Låftmans namn nämns. (Vad var det nu jag sa om idrottens förbrödrande kraft. Ja, ja...)

Från vinter-OS i Grenoble 1968 minns jag desto mer. Känner fortfarande glädjetårarna över Toini Gustafssons dubbla skidguld och Johnny Höglins skrällvinst på 10 000 meter skridsko (0.3 sekunder före Fred Anton Maier Och Jean-Claude Killys tre guldmedaljer i de alpina grenarna.

Minnena, minnena...

Milano är nog knapp favorit i kväll. Stödet för den italienska ansökan har varit starkt, medan den svenska ansökan tyvärr kringgärdats av tvekan från politiskt håll. Men som sagt - jag håller tummarna för Stockholm. Heja Sverige!