Fem år efter Utøya. Känn ingen oro och tappa inte modet

I dag är det fem år sedan de fruktansvärda terrordåden i Oslo och på Utøya och vi högtidlighåller minnet av dess offer. Tillsammans med delar av min familj tillbringade jag den ohyggliga kvällen i en uthyrningslägenhet i en missionskyrka på den svenska landsbygden. De första nyheterna nådde oss genom korta och kryptiska telegram i radions nyhetssändningar. Snart satt vi alla uppkopplade framför varsin dator, med TV:n och radion påslagna.

På twitter publicerades i realtid ohyggliga vittnemål från de närvarande ungdomarna på Utøya. Vi sitter vid vattnet. En man som skjuter iklädd polisuniform. Hjälp oss! skrev en förbundsstyrelseledamot i arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF. Jag såg en person som eventuellt var skjuten genom munnen, skrev Ali Esbati. Twittersvärmen försökte genom råd och varningar påverka händelseutvecklingen: RING INTE FOLK PÅ UTØYA. De gömmer sig för gärningsmannen. En digital gemenskap utvecklades, där motstånd och sorgearbete pågick parallellt. Jag glömmer det aldrig.


På dagen fem år senare domineras nyhetsförmedlingen av Donald J. Trumps vulgära och svartmålande tal inför det republikanska konventet i Cleveland, Ohio. Ett tal så hatiskt och så exkluderande att det för bara ett par år sedan hade varit politiskt omöjligt att framföra av en presidentkandidat för ett av de två stora amerikanska partierna. Samt av Turkiets uppmaning till angiveri genom att be svenskar samla in uppgifter om anhängare till Fethullah Gülen och ringa in och rapportera till president Erdogans kansli.

Jag vill hedra offren från Oslo och Utøya genom att än starkare och än mer ihärdigt stå upp för mänskliga rättigheter och för en internationell rättsordning. Jag vill slåss för ett samhälle präglat av öppenhet och jämlikhet. I dessa bistra tider förlitar jag mig allt oftare på Johannes 14:27. Känn ingen oro och tappa inte modet.