Bråket i pensionsgruppen - sandlåda eller genuina motsättningar?

Med buller och bång bröt allianspartierna i dag upp från ett möte med den blocköverskridande pensionsgrupp som under mer än 20 år fungerat som ett framgångsrikt samarbetsforum mellan Socialdemokraterna och allianspartierna i pensionsfrågan. Allianspartierna anklagar Socialdemokraterna för att ha släppt in Miljöpartiet i samarbetet utan att i förväg ha förankrat denna förändring.

Många av de heta känslor som inramade alliansföreträdarnas kommentarer efter mötet var säkert genuina och ett uttryck för att de uppfattade sig som överkörda av Socialdemokraterna. Men det finns också flera sakliga och strategiska skäl för allianspartierna att motsätta sig Miljöpartiets deltagande i pensionsgruppen. Sakligt menar allianspartierna att Miljöpartiets inställning i pensionsfrågan skulle förhindra ett konstruktivt samarbete i gruppen. Strategiskt har allianspartierna ett intresse av att synliggöra de sakpolitiska skillnader som finns mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Allianspartierna vill påvisa den rödgröna regeringens svaghet och har också bestämt sig för att driva blockpolitik hela vägen fram till budgetomröstningen den 3 december.

Kanske vill allianspartierna också på sikt verka för att Miljöpartiet lämnar regeringen. Men den frågan är komplicerad. En socialdemokratisk enpartiregering skulle ha större handlingsutrymme och paradoxalt nog därför också kunna vara starkare än dagens rödgröna koalition.

I sak är det naturligtvis omöjligt för Socialdemokraterna att lämna Miljöpartiet utanför pensionsgruppen. Regeringen fattar beslut kollektivt och tar gemensamt ansvar för de fattade besluten. Då kan man inte utestänga det ena partiet från ett så viktigt beredande organ som pensionsgruppen. Dessutom har Miljöpartiet anslutit sig till den pensionsöverenskommelse som allianspartierna och Socialdemokraterna tidigare enats kring.

Jag är inte säker på att allianspartierna tjänar något på sitt agerande. Den upprördhet som uppvisades i samband med att alliansföreträdarna lämnade mötet kan av väljarna mycket väl uppfattas som överdriven, givet den enighet som finns om behovet av ett långsiktigt blocköverskridande samarbete i pensionsfrågan. Många medborgare ser en rimlighet i att båda regeringspartierna - som har gemensamt ansvar för politiken i pensionsfrågan - också är delaktiga i beredningen av pensionsfrågan.