I kväll såg hustrun och jag hyllade Konklaven (Edward Berger) på Göta. Filmen levde upp till högt ställda förväntningar.
En djupt allvarlig film - jag tror inte vi skrattade en enda gång. Möjligen log vi lite för oss själva när vi såg strålande Isabella Rosselini och inte kunde låta bli att tänka på hur lik sin mamma Ingrid Bergman hon är.
Filmen handlar om ett påveval - en så kallad konklav - där ett hundratal kardinaler hålls inlåsta tills de lyckats rösta fram en ny påve. Som gjort för intriger, maktspel och en uppvisning av mänskliga styrkor och svagheter fram till det dramatiska - och överraskande - slutet.
Ralf Fiennes glänser i rollen som kardinalkollegiets dekan, Thomas Lawrence, som motvilligt utför uppdraget att leda konklavens arbete. En efter en faller kandidaterna bort. Till sist är det bara han själv kvar. Eller?
Vem av kardinalerna är mest lämpad för uppdraget och för att hålla samman kyrkan - en övertygad, trosviss kandidat eller en osäker tvivlare? "Certainty is the great enemy of unity (… ) the deadly enemy of tolerance.”
Eller som Thomas Lawrence formulerar det till sina kollegor i konklaven: “Our faith is a living thing precisely because it walks hand in hand with doubt. If there was only certainty and no doubt, there would be no mystery and therefore no need for faith.”
På samma sätt som för Emilia Pérez (Jacques Audiard) som jag skrev om för ett par dagar sedan kommer Oscarsnomineringarna sannolikt att dugga tätt när de presenteras om en dryg vecka. Missa den inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar