De 15 brittiska militärer som hålls fångna i Iran ska släppas, säger Irans president Mahmoud Ahmadinejad. Låt oss hoppas att så också blir fallet. Fångdramat riskerade att förvärra den politiska krisen mellan Iran och omvärlden. Bilderna på och intervjuerna med de fångna soldaterna var ovärdiga och blev ett spektakel.
I senaste numret av tidskriften Foreign Affairs skriver Ray Takeyh (Senior Fellow vid Council on Foreign Relations och författare till boken "Hidden Iran: Paradox and Power in the Islamic Republic") en läsvärd artikel under rubriken Time for Détente With Iran. Författaren argumenterar övertygande för hur ett brytande av den politiska isoleringen av Iran skulle gynna de pragmatiska krafterna i landet. Isoleringen förstärker däremot de radikala krafterna inom det iranska ledarskapet.
Isolering är sällan ett ändamålsenligt medel – oavsett om det används mot Iran, mot Israel eller mot Hamas.
7 kommentarer:
Hej Professorn
Först och främst måste jag säga att jag är väldigt glad över att ni äntligen också skriver om Iran. Jag läser statsvetenskap vid Lunds universitet och har läst några av de böcker ni har skrivit och läser alltid er blogg. Det är inte alltid jag håller med i er åsikt men har stort respekt för det ni säger och skriver.
Jag ville här, som en iranier som hoppas någon gång snart se sitt land och folk fri från mullornas tyranni, säga att isolation av islamiska republiken är det enda som kan hjälpa iranierna. Jag är absolut emot krig, delvis av principiella skäl men också för att jag vet att ett eventuellt krig skulle förlänga den islamiska regimens livslängd och i skuggen av kriget skulle mullorna mörda politiska opponenter utan att någon får veta om det. På samma sätt som Irak-USA kriget tog uppmärksamheten från konflikten i Darfur. Däremot är jag en stor anhängare av total isolation och bojkott av islamiska republiken.
I 28 år har handel och dialog med mullorna inte bara inte fungerat, utan även haft en negativ effekt. Genom handeln, inte minst med västvärlden (EU), har mullorna kunnat göra sig rik. Idag lever, enligt regimen själv, 40 % av det iranska folket under fattigdomsgränsen. Nyligen arresterades över 1000 iranska lärare för att de krävde högre lön och bättre levnadsvillkor. En lärare får drygt 2000 kr i månaden, i ett land där hyran för en lägenhet med två rum ligger runt 1500 kr månaden. Prostitutionen ökar kraftigt på grund av den bredda fattigdomen och många, speciellt ungdomar, försöker hitta tröst i droger. Över 10 000 000 använder idag droger i Iran och siffran ökar med 600 000 varje år där de flesta är kvinnor, enligt regimen. Allt detta är tecken på att de pengar som mullorna tjänar genom handeln med omvärlden, speciellt EU, fördelas inte rättvist.
Dessa pengar går direkt till mullorna själva och de använde det bland annat för att köpa vapen, betala VAVAK-agenter (hemliga polisen), spioner (inte minst i Sverige som Metro för inte så länge sedan avslöjade), terrorism (både inhemskt och globalt, både mot iranier i opposition och icke-iranier), hyra livvakter, legosoldater och betala den iranska hizbollahn (ansar hizbollah) för att slå ner på all form av uppror och protest etc. Även dessa pengar kan användas i en eventuell försök att skaffa kärnvapen (där all form av motivanalys visar just att mullorna vill skaffa kärnvapen). Däremot om islamiska republiken skulle bojkottas (vilket räcker bara om västvärlden – USA och EU – samt deras allierade som Japan och Indien gör det) skulle mullorna längre inte kunna ha råd med detta och därmed skulle försvagas så mycket att det iranska folket, utan USA:s direkta inblandning i form av militär intervention, skulle kunna störta mullorna.
Argumentet emot bojkott är att det skadar folket. Visst, detta stämmer mycket väl. Men hur mycket skulle de kunna skadas när de redan idag är väldigt skadat? Idag dör hundratals barn varje år endast på grund av att mullorna inte satsar tillräckligt på utbildning, hälsa, bekämpning av fattigdom osv. Spädbarnsdödligheten håller på att öka och fortfarande avrättas omyndiga barn. Även fler och fler politiska fångar håller på att mördas, och ett exempel utav väldigt många är Akbar Mohammadi, student som mördades i fängelset. Islamiska republikens barbariska uppförande i att arrestera 15 britter för att kunna utpressa västvärlden visar också att dialog med dem är lönlöst. Dialog skulle endast legitimera mullornas barbariska och inhumana handling.
Jag vet att jag har skrivit mycket och ber om ursäkt för det. Som avslutning vill jag fråga professor vad han gör om han går in i en pizzeria och ser att ägaren förolämpar, misshandlar och kanske dödar sina kunder. Skulle professorn inte bojkotta pizzerian, ringa polisen så att han skulle arresteras? Skulle professor inte uppmana andra att bojkotta pizzerian? Ägaren skulle givetvis få ekonomiska skador. De som arbetade där skulle bli arbetslösa och få ett kanske sämre liv. Men en galning hade stoppats, eller? Dialog och handel verkar endast om staten i fråga är av vänlig natur, men under de senaste 28 åren med mullorna vid makten har vi sätt att islamiska republiken är aggressiv och barbarisk till sin natur.
Hoppas verkligen att professorn skriver sin syn på detta och mer om Iran-frågan. Vill också berätta att jag, tillsammans med några av mina vänner, har startat en förening som heter ”Föreningen för Demokrati i Iran - FDI” som stödjer en bojkott som resten av den iranska oppositionen. Adressen till föreningens hemsida är www.SETIZ.se
Respektfullt
Arvin Khoshnood
Hej Arvin,
Roligt att du följer min blogg!
Vi är eniga om två saker. 1.) Att det iranska folket lever under ett svårt förtryck. 2.) Övertygelsen att ett krig inte skulle förbättra det iranska folkets situation.
Däremot är vi oeniga om en sak - värdet av sanktioner mot och isolering av Iran. För min del har jag väldigt svårt att hitta historiska exempel där isolering och sanktioner varit framgångsrika utrikespolitiska medel. Sydafrika-sanktionerna utgör ett viktigt undantag. Men i Sydafrika var två villkor uppfyllda. För det första fanns det en stark, enad inhemsk opposition (främst manifesterad i ANC) som stödde kravet på sanktioner. För det andra fanns det realpolitiska förutsättningar för att skapa internationell enighet kring sanktionerna. Inget av dessa villkor är uppfyllda i Iran. Därför tror jag att sanktioner och isolering skulle bli ett slag i lften, och i värsta fall bidra till att stärka regimen.
Men här finns inga exakta sanningar. Politik är det möjligas konst och därför är det viktigt att alla tänkbara vägar för att stödja det iranska folket prövas i en öppen debatt.
Är det inte snarare så att det är svårt att hitta historiska exempel på bojkotter och sanktioner - punkt? De få exempel jag kan komma på har varit ganska lyckade: USAs flottblockad mot CSA (Sydstaterna), den delvisa bojkotten mot Sydafrika, och nu senast bojkotten mot Hamas.
Sanktionerna mot Irak kan väl knappast betraktas som "lyckade", om man inte med "lyckad" menar massdöd av Iraks barn, vilket torde vara aningen magstarkt även för en sådan som Tikotzinsky?
olydig, du får nog läsa med mer skärpa. Tre exempel gavs och beskrevs som "få" och "ganska lyckade". Det gällde Sydstaterna under Confederacy, Sydafrika och Hamas. Var får du Irak ifrån?
Vill du verkligen börja kasta förolämpningar som i "sådan som Tikotzinsky"?
Ta det lugnt, A-K. Olydg menar säkert bara alla judar. Eller vem vet, så här i påsktider kanske han syftar på sådana som äter kristna barn inblandat i matseh-degen, med tanke på kommentarens övriga innehåll.
Vad gäller sakfrågan, så är det intressant att Vänsterpartiets bloggare Olydig är så upprörd över blockadens effekter på Iraks barn. När det gällde bojkotten mot Sydafrika så stod den samlade vänstern och hejade på, utan den ringste tanken på den humanitära katastrof de orsakade Sydafrikas svarta barn. Men de kanske inte är lika mycket värda hos Vänsterpartiet som Iraks barn.
Tyvärr är det så att barn alltid är värst utsatta i alla konflikter, något som politiker och tyckare ofta glömmer. Varje minderårig som går och lägger sig hungrig eller saknar medicin är en individuell humanitär katastrof, oavsett hudfärg eller nationalitet.
Nu är det så att både jag och Bjereld skrev om bojkotters EFFEKTIVITET, inte PRIS. Det återstår för historiker och politiker att avgöra om priset var värt mödan. Uppenbarligen anser inte Olydig att så var fallet när det gäller Irak. Jag har inte uttalat någon åsikt i den frågan, eftersom jag har för vana att inte avslöja mina åsikter i bloggosfären.
Sedan kan jag bara beklaga att jag glömde bojkotten mot Libyen i min förra kommentar. Naturligtvis måste Libyen läggas till listan över lyckade bojkotter - och även listan över bojkotter med relativt lågt pris.
Nu väntar vi alla ivrigt på att Ulf Bjereld skall publicera sin lista över alla blockader och bojkotter som det internationella samfundet genomfört och som inte gav önskat resultat. Dvs. den listan som Bjereld refererade till ovan, och som enligt honom är ganska lång.
Skicka en kommentar