2022-03-17

Nej – Sverige bör inte söka medlemskap i Nato nu

Texten är ett utdrag ur en artikel jag publicerade på Sydsvenskan Kultur torsdag 17 mars, som svar på en tidigare artikel av WIlhelm Agrell (se nedan).

Rysslands invasion av Ukraina river upp den europeiska säkerhetsordningen. Vid sidan av Rysslands grova folkrättsbrott och det massiva humanitära lidandet påverkar invasionen även den säkerhetspolitiska debatten i Sverige. Röster höjs för att Sverige ska avsäga sig den mångåriga militära alliansfriheten och i stället söka medlemskap i Nato.

I sin artikel om den svenskaNatodebatten (14/3) påstår Wilhelm Agrell att svensk säkerhetspolitisk debatt sedan flera decennier präglats av konformism. Åsiktskorridoren har varit trång, för att använda ett populärt uttryck. Agrell skräder inte orden – han talar om ”säkerhetspolitiska häxbränningar”, ”repression”, ”ett informellt nätverk av politiker, tjänstemän och medieföreträdare” samt att Nato-frågan varit ”genomsyrad av Orwellskt ’dubbelspråk’”.

Det är uppenbart att Agrell är missnöjd med hur den säkerhetspolitiska debatten gestaltat sig under efterkrigstiden. Däremot är det oklart vad han egentligen vill. Han förordar inte ett svenskt Nato-medlemskap. I stället utmynnar hans artikel i ett påstående om att Nato-frågan länge varit så blockerad att vi inte ens nu, i ”ett närmast katastrofalt säkerhetsläge förmår ta oss an den som nation”.

Jag känner inte igen den mörka bild av Nato-debatten som Agrell återger. Det är korrekt att högerledaren Jarl Hjalmarson för mer än 60 år sedan utestängdes från den svenska FN-delegationen. Dåvarande utrikesminister Östen Undén ansåg att Hjalmarson gav en felaktig bild av Sveriges säkerhetspolitiska linje och att det därför var olämpligt att han representerade Sverige i FN. Det är också korrekt att Sverige under det kalla kriget i hemlighet samverkade med Nato för att underlätta militär hjälp västerifrån i händelse av krig. Man kan på politisk grund tycka olika både om Östen Undéns behandling av Jarl Hjalmarson och om Sveriges västsamarbete. Men de innebar inga avgörande hinder för den svenska militära alliansfrihetens viktigaste målsättning – att värna Sveriges oberoende genom att möjliggöra neutralitet i händelse av krig.

Det viktigaste skälet till att det under så många år inte pågick någon debatt om svenskt Nato-medlemskap var i stället att frågan inte uppfattades som relevant. Samtliga riksdagspartier – från höger till vänster – var helt överens om att Sveriges militära alliansfrihet skulle bestå och att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato. Folkopinionen var också entydig emot ett Nato-medlemskap.

Nu är vi där vi är. Vi vet inte vilket Europa som möter oss när kriget i Ukraina är slut. Det sämsta vi kan göra är i förtid låsa oss vid ett visst säkerhetspolitiskt medel. I dagsläget är det svårt att se att ett Nato-medlemskap skulle främja Sveriges säkerhetspolitiska mål. Ett Nato-medlemskap skulle knappast stärka vårt nationella oberoende och vårt demokratiska politiska system. Ett Nato-medlemskap skulle heller inte minska risken för att vi mot vår vilja blev indragna i militära krigshandlingar.

Med ett Nato-medlemskap följer inte bara rättigheter utan också skyldigheter och en minskad handlingsfrihet. Sverige blir som Nato-medlem en del av Natos kärnvapendoktrin – en doktrin som inte utesluter att Nato använder kärnvapen utan att först ha attackerats med sådana av en annan stat. Nato är helt beroende av USA, ett USA där demokratins institutioner är under attack och där Donald Trump är favorit till att efter nästa val återkomma som amerikansk president. Och Finland har ännu inte har bestämt sig för vilken väg man vill gå.

Så det gäller att ha is i magen. Det är inte seriöst att nu – utan att känna till det säkerhetspolitiska landskap som kommer att växa fram - byta fot och högljutt ropa efter ett Nato-medlemskap. Men en ny verklighet kräver en ny analys där svaren inte får vara givna på förhand. Militär alliansfrihet eller medlemskap i en allians är medel för att nå säkerhetspolitiska mål, de är inte några mål i sig. På längre sikt kan därför ett Nato-medlemskap förstås inte uteslutas. Vad Sverige nu behöver är det Wilhelm Agrell kanske trots allt efterlyser – en eftertänksam och respektfylld debatt om det säkerhetspolitiska läget och där Sveriges framtida säkerhetspolitiska vägval kan formas i ett brett politiskt samförstånd.

 

17 kommentarer:

Anonym sa...

Reinfeldts tre kriterier:
1. S och M, dvs Riksdagen i stort sätt överens.
2. Folkopinionen ska vara för.
3. Finland ska vara med.

3. Finland är nyckeln, dvs det kriteriet är överordnat allt.
2. Folkopinionen ändrar sig av sig själv, som det ser ut, både I Finland och Sverige
1. Enighet. Man ska nog inte överdriva oenigheten.

Det är väl så att man blir lite stolt över Magdalena,
att hon tog med sig Ulf idag på Natomanövern. Det var
nog uppskattat, och även om skälet var realpolitiskt,
så blev det väldigt bra politiskt, för bägge, dvs att
de tar sitt ansvar och beter sig som menigheten ska
förvänta sig, dvs visar upp enighet när landets väl och ve
delvis står på spel. Man ska alltså inte överdriva frågan
om själva medlemskapet, det ger sig genom Finlands agerande.
Som vi kan påverka något, men inte så mycket. Om opinionen
då svänger, och om Finland driver på, så kommer nog S och M
att komma fram till något bra ändå, som de kan enas om, just för
att visa enighet. Enigheten är central, polarisering är något som är
mumma för Putins pojkar. De borde kunna gå vidare och diskutera
konkreta försvarssatsningar, som är grunden. Nato är ju helt värdelöst om inte de enskilda medlemmarna har något att bidra med. Det gäller ju även de som inte
är med i Nato, men har samarbetsavtal med Nato. Ju mer man bidrar med, desto enklare att få hjälp. S.W

Anonym sa...

Den analys Ulf efterlyser är i full gång. Göran Grejder (S) finner nya argument för att inte gå med i Nato. I ett tweet från 18 mars skriver han: "Rysslands primitiva och urskillningslösa krigföring tyder på att västvärlden, liksom Putin själv, kraftigt överskattat den ryska krigsmaktens effektivitet. I praktiken borde det betyda att argumenten för svenskt Natomedlemskap försvagas."
I dagens SvD läser jag en längre intervju med ambassadör Krister Bringéus som ledde utredningen "Säkerhet i ny tid" (SOU 2016:57), om Sveriges olika former av samarbeten med länder och medlemskap i organisationer inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. (Utredningen gällde INTE explicit ett ev svenskt Natomedlemskap.) På frågan "Nu när du inte längre är i tjänst: anser du att Sverige ska bli medlem i Nato?" svarar han: "...Så det enkla svaret är ja."
En intervju med Finlands president i Financial Times väckte stor uppmärksamhet eftersom han påstods ha sagt att en finsk medlemsansökan var olämplig eftersom det skulle provocera Ryssland. Ett påstående som han kraftfullt dementerade, dvs att det var olämpligt.
Ulf har vid flera tillfällen påpekat att en partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop sitt parti. Men till slut är det trots allt verkligheten som blir avgörande, vilket han fått erfara flera gånger. Närmast i detta sammanhang tänker jag på "kärnvapendoktrinen" där S efter viss möda ställde sig på västmakternas sida. För det är ju faktiskt så som Bringéus säger: "De amerikanska kärnvapnen är till slut garantin för att ingen annan ska använda kärnvapen. Och det är en paradox, men så är det." Så jag delar hans slutsats: "Det är intellektuellt omöjligt att komma till någon annan slutsats, än att ett svenskt och finskt Natomedlemskap skulle vara stabiliserande." Synd bara att Finland ska behöva tvinga Magdalena Andersson att (åter) köra över sin vänsterfalang.
Klas Bengtsson

Anonym sa...

Möjligen inte dagsaktuellt, men möjligen eviga frågor. Detta att några få (män) vid tiden hade att fatta beslut i frågor som fick avgörande betydelse för historien, utgången av 2:a världskriget, redan innan det startat.

Från Henrik Meinanders bok om Mannerheim (förkortad GM)
(Aristokrat i vadmal), sid 170.

"Timo Soikkanens har i sin stora undersökning av Finsk säkerhetspolitik under 1930-talet betecknats den av GM förespråkade linjen som en "upprustande eftergiftspolitik"
Karaktäriseringen är träffande, i synnerhet om man beaktar att GM övergripande avsikt med eftergifterna var att med hjälp av dem kunna säkra befästande av Åland och ta ett steg närmare ett Svenskt - Finskt försvarsförbund. Här som så många gånger tidigare såg GM Finlands säkerhetspolitiska situation och stormakternas intentioner i en klart större Europeisk kontext än landets politiker, som vid denna tidpunkt närmast oroade sig för över hur utrikespolitiken skulle påverka deras valframgångar i riksdagsvalen 1939. Eller som L.K Paasikivi på sitt bitska synsätt uttryckte saken i sin dagbok i november 1938: Finska staten styrdes "som om det gällde kommunala angelägenheter, eller någon förening i Peräseinäjoki."

"Efter att de Sovjetiska kraven nobbats och Stockholmsplanen kört på grund förutsåg GM att risken hade blivit akut för att Finland på ett ett eller annat sätt skulle drabbas
allvarligt av en tysk-rysk konflikt. Det hjälpte föga Finland i likhet med Sverige och Norge tackade nej till till ett tyskt non-aggressionsavtal. Den Sovjetiska underrättelsetjänsten var informerad om den finska generalstabens täta förbindelser med Tyskland. De kunde därför svårligen tolka en tysk officersdelegations deltagande i den stora jubileumsparaden den 16 maj 1938 till minnet av vita härens seger 20 år tidigare, som annat än ett tecken på att Finland än en gång höll på att glida in i en allians med Tyskland."

"Därför reagerade Mannerheim med stor skärpa när han i slutet av maj 1939 märket att försvarsrådets ståndpunkter negligerades av försvarsminister Juho Niukkanen i regeringen. Detta fick under inga omständigheter ske, skrev han i ett brev till president Kallio och krävde att regeringen framöver alltid skulle delges rådets hållning om den skilde sig från försvarsministerns föredragning. President Kallios vacklande hälsa ledde till att statsminister Cajander, som dennes ställf, fick lov att försöka lösa schismen. När han inte var beredd att tillmötesgå mannerheims krav, som onekligen stred mot regeringsformen, ansökte den 72-årige fältmarskalken i mitten av juni om avsked från posten som försvarsrådets ordförande."

GM:s motivering var
"att han inte ville upprätthålla en ogrundad trygghetskänsla i samhället."

forts.
S.W

Anonym sa...

Marschen mot nyordning?
Så har Sannfinländarna tagit ställning.
Intern förankring med medlemmarna, tyder på att de
gör läxan på alla håll och kanter, inkl förankring
med medlemmarna. Det går inte att säga att Finländarna
inte är seriösa och metodiska med sitt fotarbete.
Sannolikt finns det någon slags ande eller själ, som
grundas på gemensamma erfarenheter från både 2:a V.K
och tiden därefter, fram till 1990. Utgången förefaller
tämligen given. Att Finland tänkt sätta ner foten, åt oss
före valet. Därmed blir det nog en annan slags debatt.

Källa, HBL
https://www.hbl.fi/artikel/sannfinlandarnas-ordforande-riikka-purra-flaggar-for-natomedlemskap/


Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra:
- stöder ett finländskt medlemskap i Nato.
- Purra hänvisar till en intern medlemsenkät som gav "ett tydligt resultat".

Senare i vår kommer partistyrelsen, fullmäktige och partirådet att ta ställning.

Riikka Purra skriver i ett pressmeddelande:
att hon vågar gå ut med sin åsikt efter att en medlemsenkät gett "tydliga resultat".

Purra:
"Medlemmarna har rätt att uttrycka sin egen åsikt
det är viktigt att vi respekterar olika sakliga argument"

"Jag hoppas fortfarande att både sannfinländare och andra kan föra en saklig diskussion och tolerera olika synpunkter. Ingen vet något med säkerhet, utan det finns bara bedömningar, sannolikheter och lärdomar från historien"

Purra har önskat att Finland skulle ha gått med i militäralliansen redan på 1990-talet, då Ryssland var svagt. Trots det har hon sett fördelar med att Finland har haft:
"en unik roll i relationen till Ryssland, som på många sätt har fungerat, och att Finland har fått leva i fred under flera decennier".

Purra:
"Jag anser att fördelarna med ett Natomedlemskap framför allt handlar om preventiva åtgärder och avskräckning. Samtidigt ska vi stärka vår suveränitet och trygghet också på andra sätt, genom att öka säkerheten vid gränserna, stå emot hybridhot och garantera mat- och energiförsörjningen. Finland kan bli attackerat också på andra sätt än med vapen"

En ansökningsprocess medför förstås risker.

Purra:
"Statsledningen måste garantera att det finns en lämplig nivå av trygghet
under den tid som ansökningsprocessen pågår, i praktiken garantier för
försvarssamarbete med de viktigaste Natoländerna.

sw DEn där sista frågan var uppe även på Agenda. Då spekulerade man,
utan att riktigt veta.

Niinistö kommunicerade i måndags, efter samtal med Stoltenberg:

“Finland behöver ytterligare förstärka säkerheten.
Olika alternativ kontrolleras noga.
I gårdagens diskussion med generalsekreterare Jens Stoltenberg gick vi igenom regler och arbetsgång när nya länder ansöker om medlemskap till Nato.”


sw Jo, de börjar falla in i någon slags enighet om riktningen, och helt
utan att nämna något om Sverige. Det gäller naturligtvis särskilt Sannfinländarna,
som nog får sägas ha en något kyligare uppfattning till Sverige,
än alla de något mindre "sanna" Finländarna. Kursändringen följer tidtabellen,
och det finns nog någon slags tyst Finsk underförstådd uppfattning, att detta
ska vi lösa själva, som vanligt. Ingen kommer till vår hjälp, hittills.
Utgången är given. Sverige kan ställa om, inte om Finland beslutar...
utan vad gör vi när Finland beslutar... och om detta när inträffar inför eller under juni, ja då är det väl lika bra att man har en plan färdig. S i Sverige lär inte ha sämre insyn i hur tongångarna går, än andra partier?
S.W

Anonym sa...


Statsminister Sanna Marin i ett linjetal inför SDP:s fullmäktige under lördagen:
Artikel i Yle: 2 april 2022

Källa:
https://svenska.yle.fi/a/7-10014959

Statsminister Sanna Marin konstaterade i sitt linjetal:
- Ryssland inte är den granne vi föreställt oss
- Relationen till Ryssland har oåterkalleligt förändrats.
- att Finland under våren måste omvärdera sin inställning
till militäralliansen Nato.

Den 24 februari förändrades vår säkerhetsomgivning totalt
– dagen då Ryssland angrep Ukraina. Finlands linje har varit att om den säkerhetspolitiska omgivningen förändras, är det möjligt att överväga en ansökan om Natomedlemskap.

Marin:
"Nu måste Finland snabbt ta ställning till en eventuell Natoansökan"

Hon gav ändå inte något entydigt besked om vad hon personligen anser om Natofrågan.

"Tiden nu är kommen för socialdemokraterna att ta ställning i frågan."
"Regeringen ska senare i april ge en redogörelse om säkerhetspolitiken till riksdagen."

Marin:
– "Beslutet måste fattas med omsorg – bägge alternativen har konsekvenser"
– "Dörrarna till Nato är nu öppna och Finland bör fatta beslut om en ansökan under våren."

sw Det börjar bli klarare än korvspad, att Finland inte känner sig helt bekväma,
med den ryska nyordningen, mot bakgrund av tidigare erfarenheter. Det är inte
så svårt att förstå, och borde varit något Putin också kunde förstå, med tanke
på den brutalitet och skoningslöshet som Ryssland visat sin granne. Det är trots
allt ren och skär ondska, som drabbar civila, (eftersom de uppenbarligen rösta
fel, dvs röstat på en demokratisk framtid. Detta påverkar så klart Finland på
djupet - att det enda språk Ryssland talar är vapenmatens.


Västvärlden sällsynt enad:
Marin:
- "Ukrainas sak är vår"
- "EU har under det ryska anfallskriget i Ukraina varit sällsynt enat".
- "Vi har infört sanktioner och är vid behov redo för nya sanktioner"
– "Finland kommer att fortsätta att stödja Ukraina så länge det behövs,
"vi är också beredda att hjälpa till med återuppbyggnaden efter kriget.
- "Pandemin har visat hur viktig beredskapen är."
- "Vi måste öka vår självhushållning på alla plan – energi, mat och teknik.
- "Vårt beroende av rysk energi måste upphöra"

sw Ord och inga visor från Finland. Även om Ryssland drar en snara om Ukraina,
så dras snaran åt runt Ryssland. Den nya ordningen har knappt börjat, och
förhoppningsvis kommer krigslyckan att vända, i takt med att den ryska krigsmakten
tröttas ut och att den ryska ekonomin, som är en förutsättning för krigsmakten,
faller allt djupare. Det är väl därför, innan korthuset sannolikt faller, som
Finland tycker det är hälsosamt att inte vara alltför sävliga, när du den Ryska
krigsmakten är både upptagen och utarmad. S.W

Anonym sa...

Jojomen, detta med kunskap och bildning,
nu efter helgens interna diskussioner i Finland,
- framgick det att de(t) alternativ som stod till buds,
- en formell förpliktigande allians mellan Sverige och Finland,
nog varit men inte längre, är realistiskt. För detta har Sverige ett eget ansvar.
(detta att nuvarande samarbete inte innehåller någon gemensam förpliktigande klausul.

Dock framhäver statsminister Marin:
- att ett fördjupa samarbete ändå är önskvärt ändå, oavsett Finlands
kommande vägval. Internt inom S känner man nog tämligen väl tongångarna
hos sitt systerparti, under ledning av Sanna Marin, som alltså inte
bara leder sitt parti, utan även regeringen.

S skriver idag måndag 11 mars på sin hemsida:

"När Ryssland invaderade Ukraina förändrades Sveriges säkerhetspolitiska läge i grunden. Det får också konsekvenser för vårt lands, och vårt partis, säkerhetspolitiska vägval.

sw Jepp, så ändå in i norden. Och inte bara Sveriges och nordebs, och inte ens Östeuropas, utan halva världens. Gissa hur de känner det i Taiwan, för att nämna några fler demokratier som sitter förkylt till.

Enpartistater gillar inte makt som konstitueras via allmänna fria val, eftersom det kan smitta. En diktatur bygger på rädsla och att anpassning trots allt är bättre än fängelse eller död.

Detta är riktigt utomordentligt bra, detta med upplysning
- vad saken ytterst handlar om. Vilka alternativ som finns,
för att ytterst kunna försvara sin frihet, ty annars knycker någon den.
Det gäller stat/nation, det gäller inrikes ordning och det inte minst ordningen på gatan, ser man inte upp,tar nävrätten över.

S
"Därför kommer Socialdemokraterna att genomföra en säkerhetspolitisk dialog i partiet som alla intresserade medlemmar bjuds in till. Tillsammans ska partiets medlemmar och förtroendevalda ha en ordentlig diskussion och öka sina kunskaper om vad det nya läget innebär."

sw Utmärkt och i grevens tid. Att förklara sakernas tillstånd.
Problemet för demokratier, är att en vald regering i ett skymningsläge, ska fatta beslut om att skicka soldater till försvar för andra. Det är i grunden inget enkelt beslut,
som en folkvald regering naturligtvis drar sig för. För om man inte själv skriver under plikt, att komma till hjälp, får man inse att andra agerar på samma sätt.

Det är inget alls problem för en diktatur = Krigsmakt
Men i demokratier är det mycket knepigare = Försvarsmakt, på ytflyt där den bäst behövs.

Alltså måste en allierad ha tre slags styrkor:
- frivilligt hemvärn
- värnpliktiga och kontraktsanställa för territoriet
- Proffs och kontraktsanställda, som går att skicka där det behövs.

Det är nog hela trollformeln,
har man ett starkt försvar hemmavid, som kan hålla emot, som Finland,
så blir det mycket enklare att få hjälp från allierade, dvs från
förbandssätta samövade brandkårsstyrkor. S.W

Anonym sa...

S på sin portal 11 april 2022:

Tobias Baudin:
– "Självklart är ledstjärnan för våra diskussioner
- vad som är bäst för Sveriges säkerhet. Och,
- det är en bredare diskussion än frågan om ja eller nej till Nato-medlemskap."

sw Jojomen, nog är det säkerhet på en bred front.

Den egna nationella säkerheten bärs först och främst upp av totalförsvaret,
sedan är säkerheten beroende av ordningen i vårt närområde, dvs Östersjön.

Det finns många aspekter; Energin är väl någorlunda i hamn tack vare
älvar, vindkraft och kärnkraft. Riksbanken är ingen liten spelare, hur staten ska kunna garantera betalningar och transaktioner om tex Internet skulle bralla ur. Civilförsvaret har det framkommit, är en koloss på lerfötter, eftersom alla dylika frågor är delegerat
till kommunerna, som nog ändå inte riktigt är samordnade rakt över disk.

Ordningen med EU och dess säkerhetspolitiska struktur.
Här bör rimligen SSU få en chans till en omstart, eller möjligen förklara sig,
- Ska de föreslå fördragsändringar?
Inom EU finns inte någon gemensam försvarspolitik,
den ligger kollektivt utlagd på entreprenad till Nato, och ser ut att så förbli.

Tobias Baudin
- Hur vi ser att vi bäst värnar Sveriges säkerhet nu och i framtiden?
- Hur ska vi agera i det här nya läget för att Sverige ska vara en stark röst för mänskliga rättigheter och internationell fred och säkerhet?

sw Jo, frågan är om "rösten" i en demokrati - kan inskränkas av Nato?
Möjligen detta med USA:s starka inflytande inom alliansen. Det är det
största problemet, visserligen är det bra för övriga medlemmars statsbudget,
men eftersom "det inte finns några gratisluncher" så finns en baksida.
Det måste man erkänna. En annan nackdel med det är att nato då blir alltför
beroende av amerikanska väljares uppfattning. Så ska det fungera, långsiktigt,
så måste alltså varje enskild medlem bidra, vara producent av säkerhet, då
minskar alliansens beroende av USA. Det skulle dessutom, märkligt nog, vara
till gagn och nytta även för USA.

Det är rent objektivt (säkerhetsmässigt), bra med flera ägg i många olika korgar, och ännu bättre om en av korgar inte innehåller alltför många ägg. Givet att den samlade mängden ägg hela tiden är tillräcklig. Det handlar inte om att en supermakt givits alltför för stort inflytande. Det är inte ens säkert det, om en korg blir för stor, vips snubblar någon tröttskalle, med just den korgen.

Det är möjligen inte där oron ligger? trots allt finns gemenskapen EU, och där
där finns stor frihet, även om utrikespolitik är känsligt. Danmark är med i både Nato och EU, Norge enbart i Nato. Nu lär Finland följa efter Danmark.

Å andra sidan, måste diskussionen handla om alternativ, där SSU:s uppfattning nog ändå inte kommer att kunnna hållas som trovärdig. Det kluriga bli alltså att hitta alternativ.

Frågan om Nato ska balanseras mot den enskilda delarnas styrka, hur starkt försvar behöver ett enskilt land, för att bli en stark länk i kedjan, och samtidigt kunna vara den starka röst man önskar. Sannolikt fungerar det ganska enkelt, ju starkare eget försvar och desto mer man kan bidra med, desto starkare egen röst?

Just nu agerar Sverige till stöd för Ukraina, för att vi törs och har möjlighet. Det är fint. Å andra sidan gör var enda Natoland det samma, och kanske särskilt länder med gräns mot Ryssland eller som tidigare varit under Rysk överhöghet. S.W

Anonym sa...

S:
"De analyser som ligger till grund för den socialdemokratiska kongressens säkerhetspolitiska ställningstaganden utgår från en verklighet som inte
finns kvar efter Rysslands olagliga krig."

sw Korrekt, vad som ändrats är att Ryssland skiter i var enda internationell överenskommelse som finns, inkl krigets lagar. Det är sinnessjukt. Det andra
som ändrats är Finland, som är på väg att söka nya vägar för att söka trygg
hamn. Man får respektera deras läge, och deras erfarenheter.

S:
"Det finns ett tydligt före och efter den 24 februari 2022.
Om det under dialogens gång uppstår ett behov av att göra
ett förändrat säkerhetspolitiskt vägval är det upp till
partistyrelsen som partiets högsta beslutande organ mellan
kongressperioderna att ta ett sådant beslut."

Ja, det är bara att sätta igång.
Det första studiematerialet torde vara
Finlands säkerhetspolitiska analys, som
kommer på onsdag. Sedan händer en massa
saker under april/maj, inkl den 9 maj, och
före det slutstriden för Mariupol. Dvs mer
krigsbrott. Sedan vår egen analys, och den
bör väl rimligen vara klar innan man bestämmer
riktning för sin orientering.
- Terrängen är alltså delvis ny
- Reglerna för hur man ska orientera är nya
- Behov av helt nya kartor
- Sedan gäller det att sköta sin kompass, och göra vägval

Det är ju ingen direkt svår sak att sälja in, att om vår
närmaste "bundis" gör ett snabbt lappkast, och drar åt
ett litet annat håll, så måste man i vart fall kunna
motivera, vad grunderna är för att fortsätta på fjället
i ensam majestät? Klart frågorna behöver svar.
S.W

Anonym sa...

SSU, hade alltså redan kommit fram till en inställning,
- redan innan Finlands utredning och beslut presenterats, och
- även innan den motsvarande Svenska utredningen är klar.

SSU har tidigare varit emot ett gemensamt EU-försvar, men efter en omröstning i frågan står det fast att man tänkt om. Nåbo understryker att det inte går att säga nej till ett Natomedlemskap utan att lägga fram andra förslag.

sw Hm, problemen är nog mer att förslagen (säkerhetspolitik) handlar om att allt är planlagt när/om det smäller. Det är väl här det skulle vara fint med ett förslag som
är på riktigt och visar sig in sin konkreta form. Dvs det handlar ytterst om eldkraft och rörelse, att kunna omgruppera och styra om sina resurser efter situationen.

Lisa Nåbo:
– Sverige bör utöka samarbetet med EU, inte gå med i Nato.
– I det avseendet kanske det här är en positionförflyttning där vi visar att om vi behöver ta ställning till;
- ett europeiskt försvar eller
- ett Natoförsvar,
- så tycker vi att den europeiska linjen är bättre.
– Vi tycker att Sverige ska utöka samarbetet med EU och att den solidaritetsklausul som finns, som alla medlemsländer skrivit under, också ska innebära militära garantier. Om ett EU-land blir invaderat utav främmande makt, ett tredje land, så ska EU finnas där och hjälpa till.

sw Här uppstår några frågor, nyfiken i en strut,
är det okunskap, dunster eller bara saligt önsketänkande?

EU:s solidaritetsklausul innehåller inga som helst militära garantier eller understöd. Det finns helt enkelt inga bindande militära garantier. Men det är värre, det finns inte ens någon organisation eller ens några resurser för detta, eftersom det inte behövs.
Garantin har ingen som helst real täckning. Anledningen är att alla är med i Nato.

Då skriver SSU; inte att EU "borde" ha ett EU-försvar, utan
"så ska EU finnas där och hjälpa till"
men nu finns inte EU just där, för den sakens skull.

EU är en lite annan typ av organisation, med många olika intressen där det ofta
sker "kohandel" på högsta nivå, för att driva igenom saker. Östeuropa har sin syn, och
Frankrike sin, och Tyskland en tredje.

Sedan omständigheten att USA och Storbritanien inte är med i EU,
så det finns lite kapacitetsbrist där, samtidigt som alla EU-länder i princip
är med i Nato, så det finns inte mycket extrakapacitet att skicka.

Sedan är man nyfiken på om det nära (hemliga( samarbetet med USA under kalla kriget ska fortsätta eller inte. Dvs alternativet till Nato är trots allt "samarbetsavtal" och då ligger nog Norden, inkl Finland samt USA och Britanien närmast. Här undrar man lite
vilka Sverige räknar med, som uppbackning, när vi inte är med i kollektivförsäkringen.
S.W

Anonym sa...

Georgien
Rosenrevolutionen 2004 avsatte Georgierna Eduard Sjevardnadze tidigare Sovjetisk utikesminister, efter massdemonstrationer efter misstankar om valfusk, jmfr Euro-Maidan,
Sedan 2005 har Georgien aspirerat på att bli medlem i Nato. I januari 2008 hölls en rådgivande folkomröstning som visade att 77 % av Georgiens befolkning var för ett Natomedlemskap. Vid ett Natomöte i Bukarest i april samma år beslöt Natos ledare att inte låta Georgien bli medlem, men lämnade dörren öppen för ett framtida medlemskap
Hela Tiblisi var tapetserat med EU-flaggor. Så avvägningen mellan att röra sig mot väst
och samtidigt hålla god ton med Ryssland slutade med konflikt, dvs med Ryssland och utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Det blev ungefär samma upprepning / tillvägagångssätt initialt i Ukraina. Tricket med gradvis annektering.

Krimkrisens små gröna gubbar tog över Krim i mars 2014.
I juli samma år sköt några skjutglada enheter ned ett malaysiskt passagerarflygplan, MH17/MAS17 på 10 km höjd över Donetsk, när planet skulle passera gränsen Ukraina-Ryssland. Styrkorna, alltså gröna gubbar som händelsevis kommit över en rysk misilenhet, bekräftade nedskjutningen och påstod att de trodde det var ett ukrainskt militärflygplan (som var på väg rakt in över gränsen mot Ryssland på en civil flygrutt)

Ryskt tillvägagångssätt
- Målet är givet, kontroll av territorier, i detta fall Ukraina
- Medlen blev rå militärmakt (när de inte kunde manipulera val)
- Metoderna - själva slagfältet/stridsteknik, inkl etnisk rensning/folkmord.
S.W

Anonym sa...

Genomgång av de utredningar som analyserat situationen fram till dags dato,
bakgrunden till tidigare vägval, - hur det var då, och vad som komma skulle,
är i själva verket är orsaken till Finlands förestående vägval.
Det är nog inte svårare än så. Att det kusligt nog är som ett slags spel, med
brickor på en karta med olika inflytelsesfärer, som ytterst försvaras med
militärmakt, detta att makt är rätt.

Tidigare förutsägelser och antaganden om olika säkerhetspolitiska avvägningar,
har utgått från den då rådande situationen, och som det hela utvecklats har
invasionen av Ukraina satt Finlands situation i blixtbelysning.


Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet
Av: Tomas Bertelman, tidigare Moskvaambassadör
Publicerades: 3 oktober 2014
Diarienummer: Fö 2013:B

Sammanfattning
"För de länder som är Natomedlemmar kommer naturligt nog samarbetet inom alliansen främst. Även inom ramen för gällande restriktioner skulle mer betydelsefulla resultat kunna uppnås, men det förutsätterett fast och uthålligt tryck från högsta politiska nivå i berörda länder. EU förblir av grundläggande betydelse för fred och säkerhet i Europa, och det ligger i Sveriges intresse att arbeta för ett stärkande av EU:s säkerhets-politiska roll."

"Lissabon-fördraget från 2009 avspeglar dock det faktum att vad gäller medlemsländernas nationella försvar har EU i praktiken tagit en time-out på obestämd tid. I dag har EU därför inget ansvar för Europas territoriella försvar."

"Denna växande motsättning mellan det svenska försvars-samarbetets tre grundläggande dimensioner –
- effektivitet
- solidaritet
- suveränitet
– motiverar en översyn av den förda politiken."

"En saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap
skulle innebära för svensk del bör därför genomföras.
Det vore av flera skäl en fördel om en sådan studie kunde
genomföras tillsammans med Finland."

sw Denna utredning, detta med att EU inte har några egentliga försvarsgarantier,
blev i sin tur upptakten till en motsvarande utredning i Finland, som landade
i liknande slutsatser 2016. Det var då, skillnaden nu är fullskaligt krig.
Målet är hela tiden att till varje pris förhindra inflytande genom makt i form
folklig demokratisk makt + en förbättrad levnadsstandard. Kan man inte tvinga
människor genom hot och repressalier, kan man alltså ha ihjäl dem, och sätta
dit andra människor med annan kultur och lojalitet. Det var så Stalin gjorde,
och rätt mycket verkar gå igen. S.W

Anonym sa...

Utredningar som analyserat situationen fram till dags dato,
bakgrunden till tidigare vägval.
- Hur det var då, och vad som komma skulle,
är i själva verket är orsaken till Finlands förestående vägval.
Det är nog inte svårare än så.

Eett slags spel, med brickor på en karta med olika inflytelsesfärer, som ytterst erövras / försvaras med militärmakt, detta att makt är rätt.

Tidigare förutsägelser och antaganden om olika säkerhetspolitiska avvägningar,
har utgått från världen som den var då, invasionen av Ukraina och krigets fasor
har alltså satt Finlands situation i blixtbelysning.

Utredning under och efter Euro-maidan 2014.

Försvarspolitiskt samarbete
– effektivitet, solidaritet, suveränitet
Av: Tomas Bertelman, tidigare Moskvaambassadör
Publicerades: 3 oktober 2014
Diarienummer: Fö 2013:B

Sammanfattning
"EU förblir av grundläggande betydelse för fred och säkerhet i Europa, och det ligger i Sveriges intresse att arbeta för ett stärkande av EU:s säkerhets-politiska roll."

"Lissabon-fördraget från 2009 avspeglar dock det faktum att vad gäller medlemsländernas nationella försvar har EU i praktiken tagit en time-out på obestämd tid. I dag har EU därför inget ansvar för Europas territoriella försvar."

"För de länder som är Natomedlemmar kommer naturligt nog samarbetet inom alliansen främst. Även inom ramen för gällande restriktioner skulle mer betydelsefulla resultat kunna uppnås, men det förutsätter ett fast och uthålligt tryck från högsta politiska nivå i berörda länder."

"Denna växande motsättning mellan det svenska försvarssamarbetets tre grundläggande dimensioner
- effektivitet
- solidaritet
- suveränitet
– motiverar en översyn av den förda politiken."

"En saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap
skulle innebära för svensk del bör därför genomföras.
Det vore av flera skäl en fördel om en sådan studie kunde
genomföras tillsammans med Finland."

sw Denna utredning konstaterade ett känt faktum - att EU inte har några egentliga försvarsgarantier, samt naturligtvis Rysslands ageranden i Ukraina, blev i sin tur upptakten till en motsvarande utredning i Finland, som landade
i liknande slutsatser 2016. S.W

Anonym sa...

I april 2016 kom en utredning i Finland om konsekvenserna av ett finskt Natomedlemskap.
Den var hyfsat korrelerad mot Bringeus utredning i Sverige.

Utredarna i Finland var:
- Mats Bergquist, Sveriges före detta ambassadör i Helsingfors,
- François Heisbourg, säkerhetspolitisk forskare och tidigare fransk diplomat,
- René Nyberg, före detta Moskvaambassadör
- Teija Tiilikainen, direktör för finska utrikespolitiska institutet.

Gruppen var oberoende, och inte så politiskt styrd.
Väldigt mycket handlar om att balansera olika utfall av opinion och politiska hänsynstaaganden, inrikes- som utrikespolitiska.

citat från utredningen:

"Medlemskap i Nato skulle uppenbarligen stärka Finlands direkta säkerhet eftersom landet då omfattas av säkerhetsgarantierna enligt artikel 5 samtidigt som medlemskapet starkare avskräcker från möjliga anfall mot landet. Medlemskap skulle sannolikt också leda till en allvarlig kris med Ryssland för obestämd tid. Spänningen skulle stiga, men någon öppen konflikt skulle inte nödvändigtvis följa, eftersom Ryssland vore medvetet om att alla övergrepp skulle leda till att hela alliansen reagerar."

En annan viktig slutsats var att om Finland och Sverige skulle överväga att ansöka om Natomedlemskap, skulle detta ske gemensamt. S.W

Anonym sa...

Arikel i YLE efter den finska säkerhetspolitiska utredningen:
https://svenska.yle.fi/a/7-1067774
Om Finland och Sverige fattar olika beslut

Utredarna utgår i sin analys av konsekvenserna från scenariot att både Finland och Sverige båda ansöker om medlemskap. Samtidigt analyseras också alternativen att Finland blir medlem medan Sverige stannar utanför och också alternativet att Finland blir utanför medan Sverige blir medlem.

Det kan leda till svårigheter ifall Finland och Sverige gör olika val. Men genom att samarbeta kan länderna nå större inflytande – innanför eller utanför Nato.

Om Sverige ansluter sig ensamt till Nato
blir Finland mera utsatt och sårbart än i dag.
I en krissituation med Ryssland kan pressen på Finland bli hårdare
än om Sverige stod vid Finlands sida – i eller utanför Nato.

Om Finland däremot går med i Nato, medan Sverige står utanför
uppstår en strategiskt vansklig situation där Finland blir en utpost nästan utan landförbindelse med resten av Nato.

Ur utredningen:
”…effekterna av ett eventuellt Natomedlemskap skulle vara betydligt mer gynnsamma för Finlands vidkommande om Finland och Sverige fattar beslut om medlemskap samordnat än om bara Finland går med.”

sw Så var det då, och så är det nu.
Eftersom Finland inte trodde att Sverige skulle göra någon positionsförflyttning efter valet 2018, (det var dessutom ett visst debacle vid tillsättandet av regeringen) så har Finland legat still i båten, förutom då att man till skillnad från Sverige beslutat om en Nato-option.

Allt ändrades efter att Ryssland invaderade Ukraina.
Genom att frågorna nu är påtagliga och verkliga för
väljare och opinion, så kommer också argument för
saken fram i ljuset. Det är trots allt ganska bra,
att de som beslutar i fråga, också har att ta hänsyn
till en upplyst och initierad väljarbas. Så ska det
gå till i en demokrati. S.W

Anonym sa...

Efter den Finländska Natoutredningen kom så Bringeus utredning 2016:

Säkerhet i ny tid
http://www.sou.gov.se/wp-content/uploads/2016/09/SOU-2016_57_webb.pdf

"Utredningen kom fram till fyra övergripande slutsatser:

1. den enda stat i Sveriges närområde som under överskådlig tid kan tänkas utöva militär aggression mot sina grannar är Ryssland.

2. ett isolerat ryskt angreppsföretag mot Sverige,
för dess egen skull, måste betecknas som i praktiken uteslutet.

3. Den tredje och centrala iakttagelsen är att Sverige med stor sannolikhet redan på ett tidigt stadium skulle dras in i en eventuell rysk-baltisk militär konflikt,
genom vad som skulle kunna kallas ”konsekvensaggression”. Skälen är såväl politiska, humanitära som militärgeografiska.

En allvarlig kris i Östersjöregionen skulle komma att hanteras både av EU och Nato. Sverige skulle ha svårt att ensamt organisera mottagandet av de flyktingströmmar
ett angrepp mot Baltikum sannolikt skulle leda till.

Därtill vore tillträde till svenskt territorium av militäroperativ betydelse för såväl en angripare som en försvarare.

4. ett ryskt militärt angrepp mot någon eller några av de baltiska staterna i grunden är osannolikt. Samtidigt kännetecknas den ryska statsledningens agerande av oförutsägbarhet."

"Utredningen ställer därför kontrollfrågan under
vilka förutsättningar ett ryskt angrepp på Baltikum likväl vore tänkbart."

"Några kategoriska slutsatser om vilka konsekvenser detta får för Sverige kan knappast dras. Ett viktigt skäl härför är att omvärlden saknar insyn i den ryska ledningens långsiktiga planer, i den utsträckning sådana finns."

"Rysslands agerande förefaller snarast präglas av en tendens att utnyttja de möjligheter man i varje given situation menar sig se."

"Utredningen drar slutsatsen att i det fall man på rysk sida avser att drastiskt öka trycket på de baltiska länderna är det förmodligen i första hand hybridmetoder, som kommer att tillgripas."

"Utredningen konstaterar att även om Sverige upprätthåller vissa militära nyckelsystem av hög internationell klass–bland annat stridsflyg och ubåtar – är det en allmän uppfattning att den svenska försvarsförmågan i dag uppvisar inte oväsentliga brister. Slutsatsen är att Sverige för att kunna hävda sin suveränitet, i likhet med andra europeiska länder, i ett krisfall är beroende av stöd utifrån."

sw Så är det, och stöd kommer att kunna ges, men varje sådant stöd kommer att vara planlagt av Nato. Om nu Finland ansluter, så är alltså inte Sverige med i matchen vid planeringen, utan får gilla läget. Ju svagare försvar vi då har, desto mer beroende
blir Sverige att ta hänsyn till andras överväganden?

Nu kommer så den Finländska utredningen, som uppdaterar läget, efter hur det är nu,
och denna gång tänker inte Finland lika tydligt stå kvar och vänta på Sverige. Därav
att deras utredning kommer först. Genom att sedan Sverige följer efter, så tvingas
bägge utredningarna ta hänsyn till premisser som redan fanns i det gedigna föregående utredningsmaterialet. Denna gång ligger Sveriges val inför dörren, precis i samma turordning som vid valet 2018 i Sverige och i Finland 2019. Eftersom de finländska riksdagspartierna nu sluter upp gemensamt i en linje, så ställs alltså Svensk
inrikes och utrikespolitik inför fullbordat faktum. Och, det är osannolikt klantig
Rysk aggression som skapat situationen. Det är inte så mycket att be för, Ryssarnas
ledning i Kreml. Sickna nedrans genuina nedriga klåpare. S.W

Anonym sa...

Prof. Meinander i Yle idag - avdramatiserar.

Källa:
https://svenska.yle.fi/a/7-10015341

– Det som man ofta glömmer i den här Natodiskussionen är att vi
egentligen inte befinner oss i någon helt ny situation.

Finland har sedan 1992 konsekvent och med raska steg fördjupat
sitt militära samarbete med USA. Det här har pågått länge och
nu är det egentligen ett politiskt beslut man står inför.

Kursändringen var tydligare våren 1992, då Sovjetunionen hade
kollapsat och Finland kunde frigöra sig från VSB-pakten* som hade
dikterat Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.
* vänskap, samarbete, bistånd.

Finland ansökte raskt om EU-medlemskap och köpte Hornet-jaktplan av USA.

– "Allting skedde inom några månader. Det var kanske en ännu större
vändning än den vi nu ser framför oss"

Svårare beslut för Sverige
Mycket tyder nu på att Finland ansöker om Nato-medlemskap under våren.
Nato-opinionen har svängt nästan på nolltid efter att Ryssland inledde
sitt invasionskrig i Ukraina i slutet av februari.

I riksdagen blir Natoförespråkarna fler för varje dag som går och enligt
de senaste mätningarna är över 60 procent av finländarna positivt inställda
till ett Nato-medlemskap.

Talande är att Centerns partifullmäktige enhälligt beslöt
att ge grönt ljus för en finländsk Nato-medlemsansökan.
Meinander tror inte att motsvarande beslut kommer att vara
särskilt svårt för Socialdemokraterna heller.

– Om man tolkar hur statsminister Sanna Marin har uttalat sig
så tror jag inte att det för flertalet socialdemokrater kommer
att vara svårt att fatta ett sådant beslut. Men det finns en
minoritet som historiskt tagit starka intryck av de svenska
socialdemokraterna. Läget är ju annorlunda för Sverige, frågan
om Natomedlemskap är kanske det största beslutet som Sverige
kommer att fatta på 200 år.

Nordisk Natodimension
Meinander räknar med att den nu pågående politiska processen ut-
mynnar i att Finland ansöker om medlemskap i alliansen. Sveriges
vägval är en kvistigare fråga.

Meinander visionerar för egen del om en nordisk dimension för Nato.

Meinander:
– "Det naturliga skulle vara att alla nordiska länder tillhörde Nato
och att de då kunde skapa en egen säkerhetsprofil, vilket skulle vara
något helt nytt i Norden."

- Oberoende vilken väg Finland väljer under våren står det klart att
vårt parlamentariska beslutsfattande sätts på prov.

– Nu testar man hur vårt parlament och våra beslutsfattare är kapabla att i en krissituation fatta beslut som är långsiktiga och komplicerade. Men allting har ju förberetts mycket noggrant, det finns en tydlig plan för hur man tänker avancera, utan att kringgå grundlagen.

Ser du själv en risk för att Finland fattar ett förhastat beslut?

– Det skulle jag inte säga, just på grund av allt det som skett de senaste 30 åren. Finland har anslutit sig till EU och dessutom systematiskt gått inför att koordinera och synkronisera vårt försvar med Nato.

sw Det intressanta är alltså analysen att det land som ligger närmast Ryssland och haft lite mer närkontakt de senaste 200 åren, inte anser att frågan är så särskilt dramatisk,
jämfört med 90-talet och EU-anslutningen. Det var mer EU som rent historiskt blev den stora förändringen för Norden, undantaget Norge. S.W

Anonym sa...

Ser att Ulf citeras i dagens Expressen -22 april. "Många känner det som att partiet befinner sig i en malström som slutar i ett Nato-medlemskap. Hur man än försöker agera man ser inte de alternativa vägarna fram för att politiskt ändra det här beslutet." Instämmer. Magdalena Andersson startade ofrivilligt malströmmen med sitt famösa uttalande den 8 mars, två veckor efter invationen i Ukraina: "En Natoansökan nu skulle ytterligare destabilisera den här delen av Europa". Och nu kommer malströmmen att svepa fram en svensk natoansökan före sommaren samtidigt som det stressas fram ett "samråd" inom partiorganisationen som främst syftar till att få så många natomotståndare som möjligt med på tåget. Men jag skulle bli förvånad om Ulf inte blir kvar på perrongen. Säker är jag dock inte. Anders Lindberg, AB, som länge bedrivit en antinatokampanj ändrade plötsligt ståndpunkt häromdagen och ställde in sig i ledet.
Klas Bengtsson