Den alltid läsvärda bloggen Erlanderbrigaderna bekräftar i en analys bilden av Sverigedemokraterna som ett i grunden konservativt parti, med fokus på familj, hembygd och nation. Därigenom skulle moderaternas och kristdemokraternas vandring mot mitten av det politiska fältet riskera att skapa politiskt utrymme på högerflanken för Sverigedemokraterna.
Vi vet att Sverigedemokraternas väljare placerar sig mera till höger på vänster-högerskalan än den genomsnittlige väljaren. Erlanderbrigaderna berättar också att när Sydsvenskan inför valet 2006 undersökte Sverigedemokraternas agerande i församlingar där partiet hade mandat fann man att i 6 av 7 undersökta kommuner stödde partiet konsekvent de borgerliga partierna.
Samtidigt värjer sig Sverigedemokraterna allt vad de förmår mot att framstå som ett högerparti. Partiet har mer långtgående ambitioner än att positionera sig som ett litet nischparti på högerkanten.
Hur skall man då mest effektivt bemöta Sverigedemokraterna? Erlanderbrigaderna och jag är eniga om att det gäller att pressa Sverigedemokraterna på dess politik bortom invandringsproblematiken. Vänster-högerdimensionen utgör fortfarande den skiljelinje som i störst utsträckning påverkar svenska väljares val av parti. Eftersom Sverigedemokraterna - trots sin konservativa värdegrund - vill undvika att positionera sig på vänster-högerdimensionen kan partiet här tvingas till defensiven.
Det finns en hake med den strategin. Många av de väljare som röstar på Sverigedemokraterna uppfattar invandringspolitiken som den klart viktigaste frågan. Så även om Sverigedemokraterna slirar i vänster-högerfrågor bekymrar det inte partiets kärntrupp särskilt mycket. Denna kärntrupp stöder Sverigedemokraterna utifrån partiets invandringspolitik, och är inte särskilt känsliga för vad Sverigedemokraterna driver för linje i övriga frågor.
Men Sverigedemokraternas kärntrupp är väldigt liten. Trots valframgångarna på kommunal nivå och trots stor massmedial uppmärksamhet fortsätter partiet att harva i opinionsundersökningarna på omkring 3 procent. Det är bara ett fåtal av de svenska väljarna som uppfattar invandringspolitiken som den viktigaste frågan. Därför är strategin att pressa Sverigedemokraterna på ståndpunkter i vänster-högerfrågor ett viktigt redskap i det politiska arbetet med att effektivt bemöta partiet.
2008-02-27
Israeler vill ha samtal med Hamas
Tidningen Haaretz redovisar i dag en opinionsundersökning (Haaretz-Dialog) som visar att 64 procent av israelerna förespråkar direkta samtal med Hamas, i syfte att få till stånd en vapenvila och ett frisläppande av den tillfångatagne soldaten Gilad Shalit. Endast 28 procent av de tillfrågade motsätter sig sådana samtal.
Visst - antalet intervjuade uppgår endast till 500 personer. Men resultatet är så entydigt att svarsmönstren sannolikt endast skulle förändras marginellt om antalet intervjuade hade varit dubbelt så många.
Allt fler inser att bästa sättet att pacificera terrorismen är att få in Hamas i den politiska processen. Haaretz undersökning borde en gång för alla få tyst på på ropen om att det skulle vara anti-israeliskt, eller ett uttryck för latenta terroristsympatier, att förespråka samtal med Hamas.
Visst - antalet intervjuade uppgår endast till 500 personer. Men resultatet är så entydigt att svarsmönstren sannolikt endast skulle förändras marginellt om antalet intervjuade hade varit dubbelt så många.
Allt fler inser att bästa sättet att pacificera terrorismen är att få in Hamas i den politiska processen. Haaretz undersökning borde en gång för alla få tyst på på ropen om att det skulle vara anti-israeliskt, eller ett uttryck för latenta terroristsympatier, att förespråka samtal med Hamas.
2008-02-24
Dagstidningar vs. bloggosfären
Svensk dagstidningsförsäljning minskar. Åtta dagstidningar av tio minskade sin upplaga 2007, visar Tidningsstatistik AB. Värst är det för kvällstidningarna. Expressen minskade förra året med 24 000 exemplar per utgivningsdag, medan motsvarande förlust för Aftonbladet uppgick till 26 600 exemplar.
Nöden är ju nu en gång för alla uppfinningarnas moder. Aftonbladet presenterade sitt upplageras under rubriken Aftonbladet - störst i Sverige. Expressens chefredaktör Otto Sjöberg kommenterade upplageraset med att Expressen fortsätter att ta marknadandelar från Aftonbladet. Är man positiv så är man.
Frågan är om de minskade upplagorna också avspeglar en minskad betydelse för dagspressen i fråga om opinionsbildning och samhällsdebatt? Visst har dagspressen fått ökad konkurrens genom nätet och bloggarna. Ett aktuellt exempel är den s k Johan Norberg-affären som jag ju diskuterade på en bloggpost nedan (20/2). Johan Norberg ville ha ytterligare en replik införd i DN mot Andreas Malm, i den inflammerade debatten om islamofobi. Norberg förvägrades detta av DN:s kulturredaktion. Med undantag av några ledarkommentarer och ytterligare artiklar i Expressen var debatten definitivt avslutad i dagspressen.
Men i bloggosfären lever debatten sitt eget liv, med mängder av fortsatta inlägg och opinionsbildning i kampanjform. DN:s kulturredaktions vägran att ta in ytterligare en replik från Norberg blev inte slutet på debatten. Ur det perspektivet blev dagspressen en förlorare och bloggosfären en vinnare.
Men saken är naturligtvis mer komplicerad än så. De som följer och deltar i debatten i bloggosfären är inte på något sätt representativa för svenska folket och väljarkåren. I fallet med Johan Norberg tycks det vara "the usuals suspects" som mobiliserar, även om flera vänsterdebattörer givit Norberg rätt i sak. Men så länge virvlarna i bloggosfären inte får genomslag i etermedia och dagspress (som trots sjunkande upplagesiffror når så erhört många fler människor) blir inflytandet begränsat. Dagspress och etermedia är fortfarande långt mer centrala arenor för opinionsbildning än vad bloggosfären är. Därmed inte sagt att det alltid kommer att vara på det sättet. Etermedia och dagspress manifesterar sig ju också i allt större utsträckning på nätet.
Bloggarnas och nätets förtjänst är att alla i debatten kan framföra sina centrala argumentet, oberoende av den grindvakt som en debattredaktör utgör och oberoende av det begränsade utrymme som en debattsida eller motsvarande i en tidning oundvikligen har.
En stor skillnad mellan debatten i dagspress och i bloggosfären är fortfarande språkbruket. Ta en titt på Norberg-debatten och ni finner en vulgarisering i språk, i anklagelser och i självbekräftande fiendebilder som inte förekommer i dagspressen, där en redaktör har ansvar för det offentliga samtalets civilisering. (Jag vill dock poängtera att Johan Norberg själv håller en korrekt stil i sina inlägg.)
Så länge inte bloggarna förmår leva upp till enkla samtalsregler förtjänar de heller inget utrymme i de forum som fortfarande styr debatten, och än mindre något inflytande över det offentliga beslutsfattandet.
Nöden är ju nu en gång för alla uppfinningarnas moder. Aftonbladet presenterade sitt upplageras under rubriken Aftonbladet - störst i Sverige. Expressens chefredaktör Otto Sjöberg kommenterade upplageraset med att Expressen fortsätter att ta marknadandelar från Aftonbladet. Är man positiv så är man.
Frågan är om de minskade upplagorna också avspeglar en minskad betydelse för dagspressen i fråga om opinionsbildning och samhällsdebatt? Visst har dagspressen fått ökad konkurrens genom nätet och bloggarna. Ett aktuellt exempel är den s k Johan Norberg-affären som jag ju diskuterade på en bloggpost nedan (20/2). Johan Norberg ville ha ytterligare en replik införd i DN mot Andreas Malm, i den inflammerade debatten om islamofobi. Norberg förvägrades detta av DN:s kulturredaktion. Med undantag av några ledarkommentarer och ytterligare artiklar i Expressen var debatten definitivt avslutad i dagspressen.
Men i bloggosfären lever debatten sitt eget liv, med mängder av fortsatta inlägg och opinionsbildning i kampanjform. DN:s kulturredaktions vägran att ta in ytterligare en replik från Norberg blev inte slutet på debatten. Ur det perspektivet blev dagspressen en förlorare och bloggosfären en vinnare.
Men saken är naturligtvis mer komplicerad än så. De som följer och deltar i debatten i bloggosfären är inte på något sätt representativa för svenska folket och väljarkåren. I fallet med Johan Norberg tycks det vara "the usuals suspects" som mobiliserar, även om flera vänsterdebattörer givit Norberg rätt i sak. Men så länge virvlarna i bloggosfären inte får genomslag i etermedia och dagspress (som trots sjunkande upplagesiffror når så erhört många fler människor) blir inflytandet begränsat. Dagspress och etermedia är fortfarande långt mer centrala arenor för opinionsbildning än vad bloggosfären är. Därmed inte sagt att det alltid kommer att vara på det sättet. Etermedia och dagspress manifesterar sig ju också i allt större utsträckning på nätet.
Bloggarnas och nätets förtjänst är att alla i debatten kan framföra sina centrala argumentet, oberoende av den grindvakt som en debattredaktör utgör och oberoende av det begränsade utrymme som en debattsida eller motsvarande i en tidning oundvikligen har.
En stor skillnad mellan debatten i dagspress och i bloggosfären är fortfarande språkbruket. Ta en titt på Norberg-debatten och ni finner en vulgarisering i språk, i anklagelser och i självbekräftande fiendebilder som inte förekommer i dagspressen, där en redaktör har ansvar för det offentliga samtalets civilisering. (Jag vill dock poängtera att Johan Norberg själv håller en korrekt stil i sina inlägg.)
Så länge inte bloggarna förmår leva upp till enkla samtalsregler förtjänar de heller inget utrymme i de forum som fortfarande styr debatten, och än mindre något inflytande över det offentliga beslutsfattandet.
2008-02-22
Reinfeldt framstår som bluffmakare
Rubriken ovan är inte min. Den är hämtad från Expressens politiske expert Anders Jonssons krönika i dag. Anders Jonsson är en klok person och ingen kan anklaga honom för att vara vänstervriden.
Saken gäller förstås Fredrik Reinfelds påståenden om att utnämningen av Mikael Odenberg till generaldirektör för Svenska Kraftnät föregåtts av en extern rekryteringsprocess. I dag kunde Dagen Eko avslöja att det "externa" i rekryteringsprocessen bestått i att näringsdepartementet själva plockat fram två kandidater till jobbet. Den ene av dessa två var inte intresserad och den externe konsultens uppdrag bestod därefter i att ta ställning till huruvida Mikael Odenberg var den mest kompetente kandidaten av de kvarvarande kandidaterna. Inte oväntat kom konsulten fram till att Odenberg var mest kompetent. Extern rekrytering var ordet, sa Bull.
Det är inte särskilt svårt att peka på missfälligheter även i den tidigare socialdemokratiska utnämningspolitiken. Men den borgerliga alliansregeringen gick under pukor och trumpeter till val på att alla statliga toppjobb skulle utlysas. Hittills har den politiken blivit ett fiasko. Utlysningen till jobbet som ny Rikspolischef utmynnade i att ingen kandidat med kompetens för jobbet valde att söka. Och lex Odenberg visar att den "externa" rekryteringen blivit ett spel för galleriet, en retorisk grimas för att ha ryggen fri inför anklagelser om löftessvek.
Regeringen styr riket. Regeringen har därför också ansvaret för att rätt man eller kvinna hamnar på rätt plats bland toppjobben. Men då gäller det att ha ärlighet och kurage nog att inte framställa en rekrytering som extern när den faktiskt inte är det. Allt annat blir hyckleri.
I det här fallet bestod Fredrik Reinfeldt inte provet. Låt oss hoppas på en förbättring inför nästa tillsättning.
Saken gäller förstås Fredrik Reinfelds påståenden om att utnämningen av Mikael Odenberg till generaldirektör för Svenska Kraftnät föregåtts av en extern rekryteringsprocess. I dag kunde Dagen Eko avslöja att det "externa" i rekryteringsprocessen bestått i att näringsdepartementet själva plockat fram två kandidater till jobbet. Den ene av dessa två var inte intresserad och den externe konsultens uppdrag bestod därefter i att ta ställning till huruvida Mikael Odenberg var den mest kompetente kandidaten av de kvarvarande kandidaterna. Inte oväntat kom konsulten fram till att Odenberg var mest kompetent. Extern rekrytering var ordet, sa Bull.
Det är inte särskilt svårt att peka på missfälligheter även i den tidigare socialdemokratiska utnämningspolitiken. Men den borgerliga alliansregeringen gick under pukor och trumpeter till val på att alla statliga toppjobb skulle utlysas. Hittills har den politiken blivit ett fiasko. Utlysningen till jobbet som ny Rikspolischef utmynnade i att ingen kandidat med kompetens för jobbet valde att söka. Och lex Odenberg visar att den "externa" rekryteringen blivit ett spel för galleriet, en retorisk grimas för att ha ryggen fri inför anklagelser om löftessvek.
Regeringen styr riket. Regeringen har därför också ansvaret för att rätt man eller kvinna hamnar på rätt plats bland toppjobben. Men då gäller det att ha ärlighet och kurage nog att inte framställa en rekrytering som extern när den faktiskt inte är det. Allt annat blir hyckleri.
I det här fallet bestod Fredrik Reinfeldt inte provet. Låt oss hoppas på en förbättring inför nästa tillsättning.
2008-02-20
Om Johan Norberg och konsten att vara kränkt
Med författaren och samhällsdebattören Johan Norberg har jag inget otalt. I sin nyliberala och kapitalismkramande tankevärld driver han en begåvad och intellektuellt hederlig argumentation. Men han har en agenda, och väljer därför lite väl ofta att inte problematisera sina utgångspunkter och sin position. Det bidrar till att göra honom förutsägbar och därför ibland ointressant i debatten.
I dag är Johan Norberg kränkt - även om han själv inte använder ordet. Han uppfattar sig ha blivit orättvist behandlad i en artikel om islamofobi i DN av Andreas Malm, samt av DN:s kulturredaktion i den följande replikväxlingen. I Expressen och på sin hemsida driver Norberg nu en veritabel kampanj mot DN för att få upprättelse för den behandling han uppfattar sig ha utsatts för.
Jag har här ingen anledning att ta ställning i sakfrågan mellan DN Kultur och Johan Norberg. Jag har själv vid flera tillfällen blivit felaktigt citerad i media, eller av mina meningsmotståndare tillskrivits uppfattningar jag alls inte har. Ibland har jag fått in en rättelse eller replik, ibland inte. Nöjd blir man sällan - det ligger i sakens natur.
Om Johan Norberg nöjt sig med att driva sin sak på principiell grund hade allt varit gott och väl. Men nu väljer han att göra det personliga politiskt - hans hemsida övervämmas av harmsna och affekterade inlägg över den oförätt han anser sig ha utsatts för. Han uppmanar sitt följe att mejlbomba DN:s kulturchef Maria Schottenius, och han beklagar sig över att hans böcker inte tillhör dem som recenseras i DN. Johan Norberg säljer under kränkthetens fana ut det mesta av sin framtida trovärdighet i debatten.
Det är en ödets ironi att Dagens Nyheter parallellt med Norberg-affären publicerat en högst läsvärd artikelserie av Maciej Zaremba under rubriken Först kränkt vinner. I artikelserien diskuterar Zaremba förtjänstfullt kränkthetens primat i dagens samhällsliv:
I dag är Johan Norberg kränkt - även om han själv inte använder ordet. Han uppfattar sig ha blivit orättvist behandlad i en artikel om islamofobi i DN av Andreas Malm, samt av DN:s kulturredaktion i den följande replikväxlingen. I Expressen och på sin hemsida driver Norberg nu en veritabel kampanj mot DN för att få upprättelse för den behandling han uppfattar sig ha utsatts för.
Jag har här ingen anledning att ta ställning i sakfrågan mellan DN Kultur och Johan Norberg. Jag har själv vid flera tillfällen blivit felaktigt citerad i media, eller av mina meningsmotståndare tillskrivits uppfattningar jag alls inte har. Ibland har jag fått in en rättelse eller replik, ibland inte. Nöjd blir man sällan - det ligger i sakens natur.
Om Johan Norberg nöjt sig med att driva sin sak på principiell grund hade allt varit gott och väl. Men nu väljer han att göra det personliga politiskt - hans hemsida övervämmas av harmsna och affekterade inlägg över den oförätt han anser sig ha utsatts för. Han uppmanar sitt följe att mejlbomba DN:s kulturchef Maria Schottenius, och han beklagar sig över att hans böcker inte tillhör dem som recenseras i DN. Johan Norberg säljer under kränkthetens fana ut det mesta av sin framtida trovärdighet i debatten.
Det är en ödets ironi att Dagens Nyheter parallellt med Norberg-affären publicerat en högst läsvärd artikelserie av Maciej Zaremba under rubriken Först kränkt vinner. I artikelserien diskuterar Zaremba förtjänstfullt kränkthetens primat i dagens samhällsliv:
Ännu för femton år sedan var det nästan bara kvinnofriden och upphovsrätten som kunde kränkas i Sverige. Medborgarna blev på sin höjd förolämpade. Och vi var ganska ense om vad som var en förolämpning. Men under 90-talet började den endräkten falla sönder. Och innan vi visste ordet av var ordet "kränkt" nästan privatiserat.
Här blir ett brudpar kränkt av att prästen nämner Gud. Och där kränks en man av att hitta en slemmig klump i Ekströms extra fina hallonkräm. Skövdebor känner sig kränkta av att Linné skrev "liten fläck" om deras köping. En militär på Gotland blir kränkt av att en u-båt flyttas till Stockholm. Någon annan av att hans hund våldtagits (?) av en varg. Numera blir kriminella kränkta av att häktas, och ateister av att hitta en Bibel på hotellet.
Om vi alla är kränkta är ingen kränkt. Därigenom töms begreppet "kränkt" på allt sitt innehåll och blir oanvändbart som analytiskt verktyg och i debatten. Det vore välgörande om Zarembas artikelserie blev startpunkten för en upprensning i det kränkthetens träsk som förpestar samhällsdebatten och leder uppmärksamheten bort från allvarliga samhällsproblem.
2008-02-17
Bör Sverige erkänna Kosovo?
Bör Sverige erkänna ett Kosovo som utropat sig till självständig stat? Frågan är inte helt enkel att svara på.
Jag tillhörde dem som var emot Nato:s bombningar av de jugoslaviska delrepublikerna Serbien och Montenegro samt av serbiska mål i den jugoslaviska provinsen Kosovo våren 1999. Min bedömning var att dessa bombningar snarare bidrog till att förvärra krisen och dödandet än till att skapa fred och försoning. Jag har inte ändrat uppfattning sedan dess.
Nu är situationen som den är och frågan är hur vi bäst går vidare. När det gäller ett eventuellt erkännande av Kosovo vill jag anföra följande:
I folkrättslig mening existerar en stat först då den uppfyller de tre kriterier som uttrycks genom den s k effektivitetsprincipen. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Kosovo finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men det saknas en statsmakt som har kontrollen över territoriet.
Historiskt sett har Sverige nästan alltid valt att bara erkänna stater som uppfyller dessa tre kriterier. Så har t ex Sverige valt att inte erkänna Västsahara, och valde att inte erkänna Eritrea innan statsmakten där på allvar fick kontroll över territoriet.
Men efter kalla krigets slut har denna principiella inställning från svensk sida luckrats upp. I januari 1992 erkände Sveriges regering Kroatien som självständig stat, eftersom den dåvarande jugoslaviska federala armén och serbiska irreguljära styrkor kontrollerade en tredjedel av Kroatiens yta. Erkännandet motiverades med politiska och inte folkrättsliga argument - att erkännandet skulle "få ett positivt inflytande på de fortsatta fredsansträngningarna i Jugoslavien" (dåvarande utrikesminister Margareta af Ugglas i ett pressmeddelande 16/1 -99).
Fördelen med att hålla fast vid de folkrättsliga kriterierna är att politiken blir förutsägbar och återspelgar en materiell verklighet. Endast stater som "verkligen" är stater behandlas som stater. Nackdelen med att hålla fast vid de folkrättsliga kriterierna är att man avsäger sig möjligheten att använda erkännanden som politiska instrument.
Min bedömning är att situationen nu har gått så långt att vi inte kommer ifrån ett självständigt Kosovo. Man må tycka vad man vill om den saken, men klockan kan inte vridas tillbaka. Låt oss därför sikta på ett erkännande av Kosovo. Men inte i hast, utan efter en noggrann granskning av de beslut som tas i Kosovo de närmaste dagarna. Jag tycker absolut inte som Urban Ahlin (s), att Utrikesnämndens skall snabbinkallas för att hasta fram ett erkännande redan under helgen.
Ett erkännande är en viktig sak. Det kan inte tas tillbaka, och därför är det viktigt att belsutet är väl genomtänkt och förankrat. Erkännandet av Kroatien hastades fram för att Sverige skulle kunna samordna sitt erkännande med EU-staterna, trots att vi inte ens var medlemmar av EU då. I efterhand är det många som menar att erkännandet av Kroatien kom för tidigt, och bidrog till att förlänga kriget.
Jag ser inte ett självständigt Kosovo som den på något sätt ideala lösningen. Men jag ser inte någon annan mer konstruktiv väg framåt heller. Så låt oss därför - i sinom tid - erkänna Kosovo och göra det bästa möjliga av situationen.
Jag tillhörde dem som var emot Nato:s bombningar av de jugoslaviska delrepublikerna Serbien och Montenegro samt av serbiska mål i den jugoslaviska provinsen Kosovo våren 1999. Min bedömning var att dessa bombningar snarare bidrog till att förvärra krisen och dödandet än till att skapa fred och försoning. Jag har inte ändrat uppfattning sedan dess.
Nu är situationen som den är och frågan är hur vi bäst går vidare. När det gäller ett eventuellt erkännande av Kosovo vill jag anföra följande:
I folkrättslig mening existerar en stat först då den uppfyller de tre kriterier som uttrycks genom den s k effektivitetsprincipen. Det skall existera ett folk som är bosatt inom ett avgränsat territorium och är organiserat under en statsmyndighet som har kontroll över territoriet. I fallet Kosovo finns här otvetydigt ett folk och ett territorium - men det saknas en statsmakt som har kontrollen över territoriet.
Historiskt sett har Sverige nästan alltid valt att bara erkänna stater som uppfyller dessa tre kriterier. Så har t ex Sverige valt att inte erkänna Västsahara, och valde att inte erkänna Eritrea innan statsmakten där på allvar fick kontroll över territoriet.
Men efter kalla krigets slut har denna principiella inställning från svensk sida luckrats upp. I januari 1992 erkände Sveriges regering Kroatien som självständig stat, eftersom den dåvarande jugoslaviska federala armén och serbiska irreguljära styrkor kontrollerade en tredjedel av Kroatiens yta. Erkännandet motiverades med politiska och inte folkrättsliga argument - att erkännandet skulle "få ett positivt inflytande på de fortsatta fredsansträngningarna i Jugoslavien" (dåvarande utrikesminister Margareta af Ugglas i ett pressmeddelande 16/1 -99).
Fördelen med att hålla fast vid de folkrättsliga kriterierna är att politiken blir förutsägbar och återspelgar en materiell verklighet. Endast stater som "verkligen" är stater behandlas som stater. Nackdelen med att hålla fast vid de folkrättsliga kriterierna är att man avsäger sig möjligheten att använda erkännanden som politiska instrument.
Min bedömning är att situationen nu har gått så långt att vi inte kommer ifrån ett självständigt Kosovo. Man må tycka vad man vill om den saken, men klockan kan inte vridas tillbaka. Låt oss därför sikta på ett erkännande av Kosovo. Men inte i hast, utan efter en noggrann granskning av de beslut som tas i Kosovo de närmaste dagarna. Jag tycker absolut inte som Urban Ahlin (s), att Utrikesnämndens skall snabbinkallas för att hasta fram ett erkännande redan under helgen.
Ett erkännande är en viktig sak. Det kan inte tas tillbaka, och därför är det viktigt att belsutet är väl genomtänkt och förankrat. Erkännandet av Kroatien hastades fram för att Sverige skulle kunna samordna sitt erkännande med EU-staterna, trots att vi inte ens var medlemmar av EU då. I efterhand är det många som menar att erkännandet av Kroatien kom för tidigt, och bidrog till att förlänga kriget.
Jag ser inte ett självständigt Kosovo som den på något sätt ideala lösningen. Men jag ser inte någon annan mer konstruktiv väg framåt heller. Så låt oss därför - i sinom tid - erkänna Kosovo och göra det bästa möjliga av situationen.
2008-02-13
Riksdagens utrikesdebatt samt seminarium om Mellanöstern
I dagens utrikesdebatt valde Urban Ahlin, socialdemokratisk talesman i utrikesfrågor, att i sitt huvudanförande nästan helt uppehålla sig vid nedrustningsfrågan. Jag är inte säker på att det var rätt strategi. Visserligen är nedrustningsfrågan central och har också länge varit en klassisk socialdemokratisk profilfråga. Men det är inte busenkelt att formulera skiljelinjerna i förhållande till de borgerliga partierna och fokuseringen innebär att andra viktiga frågor kommer i skymundan.
Däremot var det utmärkt att Urban Ahlin tog i med kraft mot regeringens tystnad om den amerikanska förhörsmetoden med skendränkningar. Jag hade nog ändå trott att Carl Bildt - givet den senaste veckans diskussioner - skulle samla ihop sig till åtminstone en symbolisk markering mot skendränkning och tortyr av fångar. Men icke. Frånvaron av kritik mot USA:s agerande i det s k kriget mot terrorismen rimmar sällsynt illa med att vi i år firar 60-årsjubiléet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Utrikesdeklarationen innehåller relativt stark kritik mot Israels agerande som ockupationsmakt: Den israeliska bosättningspolitiken samt byggandet av separationsbarriaären på ockuperat palestinskt område strider mot folkrätten och utgör ett hinder i förhandlingsarbetet. Bildt tillägger att: Israel måste tillåta rörelsefrihet inom och mellan de palestinska områdena (...). Om blockaden av Gaza sägs lite mer försiktigt att: Vi verkar för att isoleringen av Gaza hävs. Därutöver tillkommer självklara krav på att terrorism skall bekämpas samt att raketattackerna mot Israel måste upphöra.
Angående Mellanöstern passar jag på att puffa för den stora paneldebatten i morgon torsdag 14 februari kl 19.30 på Göteborgs Stadsteater, efter sista föreställningen av kritikersuccén Mitt namn är Rachel Corrie.
Vägar till en lösning i Mellanöstern
Samtalsledare ULF BJERELD, professor i statsvetenskap.
Debattörer: SUNE PERSSON, docent i statsvetenskap, Mellanösternexpert
GÖRAN LINDBLAD, utrikesutskottet, Europarådet
LISA ABRAMOWICZ, generalsekreterare Sverige-Israel information
HENRY ASCHER, barnöverläkare, Judar för Israelisk-Palestinsk fred
DROR FEILER, konstnär, Judar för Israelisk-Palestinsk fred
MONZER EL-SABINI, barn- och ungdomspedagog, Palestiniers rätt att återvända
Däremot var det utmärkt att Urban Ahlin tog i med kraft mot regeringens tystnad om den amerikanska förhörsmetoden med skendränkningar. Jag hade nog ändå trott att Carl Bildt - givet den senaste veckans diskussioner - skulle samla ihop sig till åtminstone en symbolisk markering mot skendränkning och tortyr av fångar. Men icke. Frånvaron av kritik mot USA:s agerande i det s k kriget mot terrorismen rimmar sällsynt illa med att vi i år firar 60-årsjubiléet av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Utrikesdeklarationen innehåller relativt stark kritik mot Israels agerande som ockupationsmakt: Den israeliska bosättningspolitiken samt byggandet av separationsbarriaären på ockuperat palestinskt område strider mot folkrätten och utgör ett hinder i förhandlingsarbetet. Bildt tillägger att: Israel måste tillåta rörelsefrihet inom och mellan de palestinska områdena (...). Om blockaden av Gaza sägs lite mer försiktigt att: Vi verkar för att isoleringen av Gaza hävs. Därutöver tillkommer självklara krav på att terrorism skall bekämpas samt att raketattackerna mot Israel måste upphöra.
Angående Mellanöstern passar jag på att puffa för den stora paneldebatten i morgon torsdag 14 februari kl 19.30 på Göteborgs Stadsteater, efter sista föreställningen av kritikersuccén Mitt namn är Rachel Corrie.
Vägar till en lösning i Mellanöstern
Samtalsledare ULF BJERELD, professor i statsvetenskap.
Debattörer: SUNE PERSSON, docent i statsvetenskap, Mellanösternexpert
GÖRAN LINDBLAD, utrikesutskottet, Europarådet
LISA ABRAMOWICZ, generalsekreterare Sverige-Israel information
HENRY ASCHER, barnöverläkare, Judar för Israelisk-Palestinsk fred
DROR FEILER, konstnär, Judar för Israelisk-Palestinsk fred
MONZER EL-SABINI, barn- och ungdomspedagog, Palestiniers rätt att återvända
2008-02-10
Om Arn och konsten att ta Gud på allvar
Så har jag då äntligen kommit iväg och sett Arn - Tempelriddaren. Inte dum alls, och mil från den kalkon som olyckskorpar varnade för före premiären. Lysande skådespelare, fulländat foto, dramaturgiskt driven musik och överhuvudtaget ett konstnärligt medvetet förhållningssätt. Svensk film står onekligen stark, inte minst när resurser ges.
Mest positiv är jag till det allvar som genomsyrar filmen - i synen på kärlek, i synen på våld och, inte minst, i synen på Gud. I svenskt kulturliv - och särskilt film - brukar sedan slutet av 1960-talet kyrkan framställas som ondskans och makfullkomlighetens härbärge, prästerna som fega hycklare och troende människor som sippa fantiker. Gud själv brukar lysa med sin frånvaro.
I Arn - Tempelriddaren framställs i stället kyrkan som kunskapens, bildningens och civilisationens bastion. Kyrkans och prästerskapet agerar hela tiden rationellt, utifrån situationen och de politiska stridernas växelspel. Visst finns det ondska bakom klostermurarna. Men varken mer eller mindre än vad som finns där utanför.
Imponerad blir jag av att regissören och manusförfattaren vågar ta de enskilda människornas Gudstro på allvar. När Arn som pojke får livet tillbaka efter en otäck fallolycka tolkar mamman det som att hon har blivit bönhörd. Eftersom hon lovat sin son till Gud om han skulle få livet tillbaka lämnas också Arn att fostras i ett kloster. Vi må i dag tycka vad vi vill om det. Men hos regissören syns ingen blinkning, ingen ironi, ingen grimas. Arns mamma hade givit ett löfte till Gud - självklart måste hon uppfylla det löftet.
När Arns älskade Cecilia till sist slipper den fasansfulla fängelsehåla där abedissan Rikissa stängt in henne ser vi Cecilia tacksamt blicka upp mot en helgonbild av Jungfru Maria - det är som om Cecilias och Marias blick möts i hemligt samförstånd. Även här - ingen blinkning, ingen ironi, ingen grimas. Scenen är på fullt allvar.
Gud har onekligen återkommit till den svenska offentligheten. Vad det på sikt betyder för det svenska samhällslivet är förstås en öppen fråga. I morgon måndag är jag i Stockholm för att i en arbetsgrupp i den socialdemokratiska rådslagsprocessen diskutera socialdemokratins värderingar i en gränslös värld, med bl a tidigare folkhälsoministern och nu ledamot av förbundsstyrelsen för det ateistiska förbundet Humanisterna Morgan Johansson. Det lär bli intressant.
Själv säger jag som Dolly Parton i Hello God:
Mest positiv är jag till det allvar som genomsyrar filmen - i synen på kärlek, i synen på våld och, inte minst, i synen på Gud. I svenskt kulturliv - och särskilt film - brukar sedan slutet av 1960-talet kyrkan framställas som ondskans och makfullkomlighetens härbärge, prästerna som fega hycklare och troende människor som sippa fantiker. Gud själv brukar lysa med sin frånvaro.
I Arn - Tempelriddaren framställs i stället kyrkan som kunskapens, bildningens och civilisationens bastion. Kyrkans och prästerskapet agerar hela tiden rationellt, utifrån situationen och de politiska stridernas växelspel. Visst finns det ondska bakom klostermurarna. Men varken mer eller mindre än vad som finns där utanför.
Imponerad blir jag av att regissören och manusförfattaren vågar ta de enskilda människornas Gudstro på allvar. När Arn som pojke får livet tillbaka efter en otäck fallolycka tolkar mamman det som att hon har blivit bönhörd. Eftersom hon lovat sin son till Gud om han skulle få livet tillbaka lämnas också Arn att fostras i ett kloster. Vi må i dag tycka vad vi vill om det. Men hos regissören syns ingen blinkning, ingen ironi, ingen grimas. Arns mamma hade givit ett löfte till Gud - självklart måste hon uppfylla det löftet.
När Arns älskade Cecilia till sist slipper den fasansfulla fängelsehåla där abedissan Rikissa stängt in henne ser vi Cecilia tacksamt blicka upp mot en helgonbild av Jungfru Maria - det är som om Cecilias och Marias blick möts i hemligt samförstånd. Även här - ingen blinkning, ingen ironi, ingen grimas. Scenen är på fullt allvar.
Gud har onekligen återkommit till den svenska offentligheten. Vad det på sikt betyder för det svenska samhällslivet är förstås en öppen fråga. I morgon måndag är jag i Stockholm för att i en arbetsgrupp i den socialdemokratiska rådslagsprocessen diskutera socialdemokratins värderingar i en gränslös värld, med bl a tidigare folkhälsoministern och nu ledamot av förbundsstyrelsen för det ateistiska förbundet Humanisterna Morgan Johansson. Det lär bli intressant.
Själv säger jag som Dolly Parton i Hello God:
I have questioned your existence,
My resistance leaves me cold.
Can you help me go the distance?
Hello God, hello, hello.
2008-02-07
USA, tortyr och svensk tystnad
USA får använda skendränkning i förhör med terrormisstänkta, säger Tony Fratto, en av president George Bushs talesmän. Tortyr som förhörsmetod skall göras rumsren. Uttalandet stämmer dessvärre alltför väl överens med de fruktansvärda bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Bagdad och CIA:s transporter av kidnappade personer till hemliga fängelser för s k "avancerade förhör".
Det är makalöst att det politiska ledarskapet i ett land som gör anspråk på att vara civiliserat använder tortyr i förhör av fångar. Det är också makalöst att Sverige - som gör anspråk på att vara de mänskliga rättigheternas bästa vän och försvarare - inte mer kraftfullt fördömer USA:s användning av tortyr. Europarådets kommisionär för de mänskliga rättigheterna, Thomas Hammarberg, skriver i Dagens Arena ett rasande inlägg under rubriken Pinsamt tyst om Bushadministrationens tortyr. Hammarberg - med oomtvistad integritet och trovärdighet - anklagar europeiska regeringar att inte våga tala klarspråk med USA i dessa frågor, av rädsla för att utestängas från det viktiga informationsutbytet med CIA.
Det må vara hur det vill med den saken. Men den svenska tystnaden är motbjudande. Dessvärre har den förra regeringen inte heller särskilt stor anledning att slå sig för bröstet i frågan. Även under Göran Perssons tid kännetecknades den svenska USA-politiken av underdånig tystnad i alltför många frågor. Låt oss hoppas att Urban Ahlin som talesman för (s) har modet och kraften att bryta den tystnaden i riksdagens utrikesdebatt den 13 februari.
Angående tortyr och barbari är det omöjligt att inte också nämna de två systrarna i Iran som för påstådd otrohet dömts att stenas till döds. Jag bläddrar förtvivlat på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar, men hittar ingenting, varken om USA:s tortyr eller Irans stenings-domar.
Tystnad inför övergrepp är farlig. Tystnad är dörren till delaktighet.
Det är makalöst att det politiska ledarskapet i ett land som gör anspråk på att vara civiliserat använder tortyr i förhör av fångar. Det är också makalöst att Sverige - som gör anspråk på att vara de mänskliga rättigheternas bästa vän och försvarare - inte mer kraftfullt fördömer USA:s användning av tortyr. Europarådets kommisionär för de mänskliga rättigheterna, Thomas Hammarberg, skriver i Dagens Arena ett rasande inlägg under rubriken Pinsamt tyst om Bushadministrationens tortyr. Hammarberg - med oomtvistad integritet och trovärdighet - anklagar europeiska regeringar att inte våga tala klarspråk med USA i dessa frågor, av rädsla för att utestängas från det viktiga informationsutbytet med CIA.
Det må vara hur det vill med den saken. Men den svenska tystnaden är motbjudande. Dessvärre har den förra regeringen inte heller särskilt stor anledning att slå sig för bröstet i frågan. Även under Göran Perssons tid kännetecknades den svenska USA-politiken av underdånig tystnad i alltför många frågor. Låt oss hoppas att Urban Ahlin som talesman för (s) har modet och kraften att bryta den tystnaden i riksdagens utrikesdebatt den 13 februari.
Angående tortyr och barbari är det omöjligt att inte också nämna de två systrarna i Iran som för påstådd otrohet dömts att stenas till döds. Jag bläddrar förtvivlat på Carl Bildts blogg Alla dessa dagar, men hittar ingenting, varken om USA:s tortyr eller Irans stenings-domar.
Tystnad inför övergrepp är farlig. Tystnad är dörren till delaktighet.
2008-02-04
HIV och Expressen
Vissa ämnen säljer - HIV är ett sådant. I december 2007 berättade Alcazar-stjärnan Andreas Lundstedt att han var HIV-positiv, vilket väckte stor medial uppmärksamhet. Det är inget konstigt med det. Andreas Lundstedt är en känd och populär artist, och hans sjukdomsöde väcker ofrånkomligen ett stort intresse.
I dag intervjuades Andreas Lundstedt av Lotta Bromé i radioprogrammet P4 Extra. I ett starkt och berörande inslag berättar Andreas Lundstedt inte bara om sin sjukdom utan också om all den uppståndelse som följde på hans val att berätta om sjukdomen. När Lotta Bromé frågade om han hade räknat med all denna uppståndelse svarar Andreas Lundstedt först avvärjande ironiskt: Allt för pr. Därefter fortsätter han, med stort allvar, att berätta om sina känslor för det inträffade.
Andreas Lundstedts sekundkorta ironi gör Expressens nätupplaga till jätterubriken ANDREAS LUNDSTEDT SKÄMTADE OM HIV-SMITTAN, vilket skall få rubrikläsaren att tänka tanken att hela historien om Andreas Lundstets sjukdom kanske bara var ett dåligt skämt, och därigenom locka till läsning av artikeln.
Jag tillhör inte dem som brukar hacka på kvällspressen. Men detta var plumpt. Mycket plumpt.
OBS: I dag tisdag 5/2 blev jag uppringd av Expressen som beklagade den olyckliga formuleringen i rubriken och bedyrade att den inte var avsedd att tolka på det sätt som jag gjort. Därför valde Expressen också att ändra rubriken till den sakligt korrekta Andreas Lundstedts hiv-skämt i radio.
Heder åt Expressen som tillstod och tog ansvar för sitt misstag!
I dag intervjuades Andreas Lundstedt av Lotta Bromé i radioprogrammet P4 Extra. I ett starkt och berörande inslag berättar Andreas Lundstedt inte bara om sin sjukdom utan också om all den uppståndelse som följde på hans val att berätta om sjukdomen. När Lotta Bromé frågade om han hade räknat med all denna uppståndelse svarar Andreas Lundstedt först avvärjande ironiskt: Allt för pr. Därefter fortsätter han, med stort allvar, att berätta om sina känslor för det inträffade.
Andreas Lundstedts sekundkorta ironi gör Expressens nätupplaga till jätterubriken ANDREAS LUNDSTEDT SKÄMTADE OM HIV-SMITTAN, vilket skall få rubrikläsaren att tänka tanken att hela historien om Andreas Lundstets sjukdom kanske bara var ett dåligt skämt, och därigenom locka till läsning av artikeln.
Jag tillhör inte dem som brukar hacka på kvällspressen. Men detta var plumpt. Mycket plumpt.
OBS: I dag tisdag 5/2 blev jag uppringd av Expressen som beklagade den olyckliga formuleringen i rubriken och bedyrade att den inte var avsedd att tolka på det sätt som jag gjort. Därför valde Expressen också att ändra rubriken till den sakligt korrekta Andreas Lundstedts hiv-skämt i radio.
Heder åt Expressen som tillstod och tog ansvar för sitt misstag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)