I dag presenterades SCB-undersökningen Alliansseger, vilken är den första större redogörelsen för 2006 års valundersökning. Författare är docent Henrik Oscarsson och professor Sören Holmberg.
Det går att utläsa två huvudförklaringar till den borgerliga alliansens seger. Den första förklaringen är den högervind som präglade svenska väljare. Andelen väljare som placerade sig själva till höger på en vänster-högerskala upgick t ex till 46 procent, vilket är den högsta andelen sedan mätningarna påbörjades 1968.
Den andra förklaringen är att det i väljarkåren fanns en trötthet på socialdemokratin som regeringsparti. Bland de väljare som valde att byta från socialdemokraterna till ett borgerligt alliansparti är regeringströtthet en lika vanligt förekommande förklaring som ideologi eller konkreta sakfrågor (båda nämndes av 35 procent).
Det är värt att notera att partibytesmotiveringar med explicita hänvisningar till Göran Persson endast samlade 15 procent. Därigenom stärks bilden av att partiledareffekter i svensk politik i allmänhet är små.
Hur är det då med moderaternas bild av sig själva som ”det nya arbetarpartiet”? Ånej, där har partiet en bra bit kvar. Andelen arbetare som röstade på moderaterna var 13 procent, vilket inte är en högre andel än vid det förra borgerliga segervalet 1991. I stället var det bland tjänstemännen som moderaterna vann sina största valframgångar. Andelen lägre tjänstemän som röstade på moderaterna uppgick till 26 procent, och motsvarande andel bland högre tjänstemän uppgick till 39 procent.
Men en viktig fråga kvarstår. Hur skall vi givet resultaten från denna studie förstå den historiskt unika genomklappning i opinionen som alliansregeringen råkat ut för efter valet? När det gäller den ena förklaringsfaktorn - regeringströttheten - är det inte så svårt. Socialdemokratin med Göran Persson försvann från makten och nu pågår ett renoveringsarbete i partiet, med ny partiledare och genom rådslagsprocessen en delvis ny politik. Väljarkåren röstade mera mot den "gamla" socialdemokratin än för en borgerlig alliansregering.
Men när det gäller den andra förklaringsfaktorn - högervinden - är det svårare att förstå utvecklingen efter valet. Ideologiska värderingar är trögrörliga och förändras sällan genom tvära kast. Kan det ha att göra med mättekniken? En väljare som bestämt sig för att rösta på moderaterna har "lättare" att placera sig själv till höger på en vänster-högerskala, utan att det betyder att det är inplaceringen av sig själv på vänster-högerskalan som "orsakar" att man röstar på moderaterna.
En annan tolkning (som Marita Ulvskog för övrigt framförde i radion i dag - se nedan) är att Fredrik Reinfeldt och de nya moderaterna genom sin mjuka framtoning sänkt tröskeln för väljarna att positionera sig själva till höger. Väljarna har i så fall inte värderingsmässigt flyttat sig till höger - självplaceringen på vänster-högerskalan mäter något annat.
Dessa tolkningar är emellertid inte helt lätta att förena med det faktum att väljarkåren också gick åt höger i traditionella sakpolitiska vänster-högerfrågor (mer privat företagsamhet och marknadsekonomi, mer privat sjukvård, minska den offentliga sektorn etc). Så frågan kvarstår: Hur skall vi givet högervågen i den svenska väljarkåren förstå opinionsutvecklingen efter valet? Alla förslag på svar mottages tacksamt!
Lyssna också gärna på Henrik Oscarsson när han i Studio Ett i dag diskuterar rapporten med Marita Ulvskog och Per Schlingman.
2008-01-28
Hamas och den dramatiska händelseutvecklingen i Gaza
Händelseutvecklingen i Gaza har inneburit en stor propagandaseger för Hamas. TV-bilderna av palestinier som strömmar över gränsen till Egypten för att bunkra varor och förnödenheter har givit ett mänskligt ansikte åt dem som drabbats av Israels blockad. Hamas har genom rivandet av gränsbarriären stärkt bilden av att det inte går att komma runt organisationen om man menar allvar med försöken att nå en fredlig och varaktig lösning på konflikten.
Frågan om hur gränspassagen mellan Gaza och Egypten nu skall hanteras är inte helt lätt att reda ut. Den anarki som i dag råder blir snart ohållbar. Egypten förlorar prestige och utsätts för starka påtryckningar från USA att agera. Al Fatah och den palestinska myndigheten gör anspråk på att vilja ta över gränskontrollen, men har varken militär eller politisk kraft att göra detta utan Hamas medgivande. Israel har bitit i det sura äpplet och inser att blockaden av Gaza inte fungerade, samtidigt som Israel saknar effektivt värn mot de raketer som skjuts från Gaza.
Rivandet av gränsbarriären är ett "windows of opportunity" - ett möjligheternas fönster - för att upprätta den dialog mellan Hamas och Fatah som är absolut nödvändig för reella framsteg i fredsprocessen. Först när palestinierna har ett enat ledarskap utgör man en fungerande förhandlingspart med Israel. Frågan om gränskontrollen mellan Gaza och Egypten skulle kunna bli den konkreta fråga som tvingar Fatah att förhandla och sluta en politisk överenskommelse med Hamas.
Att det var dumt att försöka isolera bort den folkvalda Hamas-regeringen är i dag mer en allmän sanning än ett kontroversiellt påstående. Tidstypisk för dagens debattläge är Expressens ledarartikel från den 22 januari. Expressen har alltid varit en av staten Israels främsta vänner i Sverige, och ingen seriös debattör kan anklaga Expressen för att vara försonligt inställd till den militanta islamismen. Men så hör skriver tidningen idag - det är som om varje ord vore hämtat från min egen blogg:
Så även om man skulle vilja går det inte att tänka bort Hamas ur den israelisk-palestinska ekvationen. En mer realistisk väg vore därför att försöka tämja den militanta rörelsen genom att väva in den i den politiska processen. Ett första steg skulle kunna vara att pröva Hamas erbjudande om vapenvila och se om Gazaregimen verkligen skulle stå fast vid sitt ord. Hamas och Fatah måste också förr eller senare inleda en försoningsprocess som sätter punkt för uppdelningen i ”Fatahstan” och ”Hamastan”. I slutändan är det bättre även för Israel att ha en motpart som inkluderar bittra fiender i sina led än att förhandla med en vän som inte kontrollerar mycket mer än sitt eget högkvarter.
Frågan om hur gränspassagen mellan Gaza och Egypten nu skall hanteras är inte helt lätt att reda ut. Den anarki som i dag råder blir snart ohållbar. Egypten förlorar prestige och utsätts för starka påtryckningar från USA att agera. Al Fatah och den palestinska myndigheten gör anspråk på att vilja ta över gränskontrollen, men har varken militär eller politisk kraft att göra detta utan Hamas medgivande. Israel har bitit i det sura äpplet och inser att blockaden av Gaza inte fungerade, samtidigt som Israel saknar effektivt värn mot de raketer som skjuts från Gaza.
Rivandet av gränsbarriären är ett "windows of opportunity" - ett möjligheternas fönster - för att upprätta den dialog mellan Hamas och Fatah som är absolut nödvändig för reella framsteg i fredsprocessen. Först när palestinierna har ett enat ledarskap utgör man en fungerande förhandlingspart med Israel. Frågan om gränskontrollen mellan Gaza och Egypten skulle kunna bli den konkreta fråga som tvingar Fatah att förhandla och sluta en politisk överenskommelse med Hamas.
Att det var dumt att försöka isolera bort den folkvalda Hamas-regeringen är i dag mer en allmän sanning än ett kontroversiellt påstående. Tidstypisk för dagens debattläge är Expressens ledarartikel från den 22 januari. Expressen har alltid varit en av staten Israels främsta vänner i Sverige, och ingen seriös debattör kan anklaga Expressen för att vara försonligt inställd till den militanta islamismen. Men så hör skriver tidningen idag - det är som om varje ord vore hämtat från min egen blogg:
Så även om man skulle vilja går det inte att tänka bort Hamas ur den israelisk-palestinska ekvationen. En mer realistisk väg vore därför att försöka tämja den militanta rörelsen genom att väva in den i den politiska processen. Ett första steg skulle kunna vara att pröva Hamas erbjudande om vapenvila och se om Gazaregimen verkligen skulle stå fast vid sitt ord. Hamas och Fatah måste också förr eller senare inleda en försoningsprocess som sätter punkt för uppdelningen i ”Fatahstan” och ”Hamastan”. I slutändan är det bättre även för Israel att ha en motpart som inkluderar bittra fiender i sina led än att förhandla med en vän som inte kontrollerar mycket mer än sitt eget högkvarter.
2008-01-25
Pär Nuder och framtiden
Sakligt sett finns det igen dramatik i att en nyvald partiledare successivt byter ut sin föregångares medarbetare och bygger sig sin egen krets. Dramatiken i Nuder-affären ligger i stället i att det rör sig om ett så tungt uppdrag som ekonomisk-politisk talesman för landets överlägset största parti. Samt - naturligtvis - i de smått skandalösa former som nyheten läckte ut. Det är tyvärr inget gott tecken på hur partiet leds, när man tappar taget i ett så här viktigt och känsligt ärende.
Frågan är då vilken funktion Pär Nuder kommer att fylla i partiet i framtiden? Mona Sahlin sa idag att han bl a sagt nej till uppdraget som utrikespolitisk talesman för partiet.
Låt oss hoppas att det är ett nej som står sig. Visserligen är det sant att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle behöva förstärkning i utrikespolitiska frågor. Men Pär Nuders tidigare insatser på det utrikespolitiska fältet vittnar knappast om förnyelse av det slag som socialdemokratisk utrikespolitik behöver.
Jag har svårt att identifiera någon utrikespolitisk fråga där Pär Nuder agerat på ett sätt som skiljer sig från hur den borgerliga regeringen skulle agerat. Så skriver t ex Göran Persson i sina memoarer Min väg, mina val att Pär Nuder: hade exakt samma uppfattning som jag om behovet en ny Israelpolitik (s 264). Göran Perssons och Pär Nuders "nya Israelpolitik" tog sig bl a uttryck i att Göran Persson aldrig kritiserade Israel utan att också samtidigt kritisera palestinierna. Anna Lindh hade däremot inga problem att kritisera Israel utan att också kritisera palestinierna. Som finansminister och ekonomisk-politisk talesman har Pär Nuder också varit - för att uttrycka det behärskat - återhållsam i synen på en generös biståndspolitik och en restriktiv svensk vapenexport.
Pär Nuders allmänpolitiska kompetens och erfarenhet är obestridlig. Men att ge honom ansvar för utrikesfrågorna skulle riskera att fullständigt sudda ut gränsen mellan borgerlig och socialdemokratisk utrikespolitik.
Frågan är då vilken funktion Pär Nuder kommer att fylla i partiet i framtiden? Mona Sahlin sa idag att han bl a sagt nej till uppdraget som utrikespolitisk talesman för partiet.
Låt oss hoppas att det är ett nej som står sig. Visserligen är det sant att den socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle behöva förstärkning i utrikespolitiska frågor. Men Pär Nuders tidigare insatser på det utrikespolitiska fältet vittnar knappast om förnyelse av det slag som socialdemokratisk utrikespolitik behöver.
Jag har svårt att identifiera någon utrikespolitisk fråga där Pär Nuder agerat på ett sätt som skiljer sig från hur den borgerliga regeringen skulle agerat. Så skriver t ex Göran Persson i sina memoarer Min väg, mina val att Pär Nuder: hade exakt samma uppfattning som jag om behovet en ny Israelpolitik (s 264). Göran Perssons och Pär Nuders "nya Israelpolitik" tog sig bl a uttryck i att Göran Persson aldrig kritiserade Israel utan att också samtidigt kritisera palestinierna. Anna Lindh hade däremot inga problem att kritisera Israel utan att också kritisera palestinierna. Som finansminister och ekonomisk-politisk talesman har Pär Nuder också varit - för att uttrycka det behärskat - återhållsam i synen på en generös biståndspolitik och en restriktiv svensk vapenexport.
Pär Nuders allmänpolitiska kompetens och erfarenhet är obestridlig. Men att ge honom ansvar för utrikesfrågorna skulle riskera att fullständigt sudda ut gränsen mellan borgerlig och socialdemokratisk utrikespolitik.
2008-01-22
Nordic Battle Group och den svenska opinionen
Bör Sverige medverka i EU:s snabbinsatsstyrka Nordic Battle Group? I söndags gjorde SVT:s Agenda stor sak av att den svenska opinionen var emot ett deltagande. Men så enkelt är det inte.
Den senaste veckan har det publicerats två opinionsundersökningar i frågan, med helt olika reslutat. I den Sifo-undersökning som Agenda låtit genomföra är det 40 procent som är för och 49 procent som är emot att Sverige medverkar. Men i en motsvarande studie från Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF) är det hela 58 procent som är för och bara 16 procent som är emot. Som man frågar får man svar.
Sifo använder följande frågeformulering: Från och med årsskiftet deltar Sverige i Nordic Battle Group, en militär insatsstyrka som EU kan använda för att lösa internationella kriser. Det innebär att svenska soldater inte enbart kommer att försvara sig utan också kommer att kunna anfalla andra militära styrkor. Vad tycker du om Sveriges deltagande i Nordic Battle Group? Tycker du att Sverige skall delta eller tycker du man inte skall delta?
Allt som påstås i Sifos frågeformuleringen är sant, men lägg märke till ordvalen: "militär insatsstyrka", som "EU kan använda" samt "kommer att kunna anfalla andra militära styrkor". Sådana formuleringar drar ner andelen som tycker att Sverige skall delta.
SPF använder följande frågeformulering: Europeiska unionen utvecklar för närvarande snabbinsatsstyrkor för att med kort varsel kunna hjälpa FN att förebygga och stoppa konflikter. Sverige kommer från 2008 att ansvara för en sådan insatsstyrka med soldater också från Estland, Finland, Irland och Norge, Nordic Battle Group. Hur ställer du dig till att Sverige bidrar till EUs förmåga till snabba militära insatser?
Även i SPF:s frågeformulering är allt som påstås sant, men lägg märke till ordvalen: styrkan skall "kunna hjälpa FN" att "förebygga och stoppa konflikter". Sådana formuleringar drar upp andelen som tycker att Sverige skall delta.
När det gäller frågeformuleringar i opinionsundersökningar är det således bäst att travestera Bertolt Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!
Till TT kommenterar jag Sifos undersökning här.
Svensk opinion brukar vara positiv till att Sverige deltar i olika typer av internationella operationer. Nordic Battle Group är ett gränsfall, eftersom insatsstyrkan är en del av EU och inte en del av FN-systemet. Det massiva Nato-motståndet är således inte ett uttryck för isolationism, utan för strävan efter oberoende och handlingsfrihet. Vi vill själva välja när vi vill delta och på vilket sätt.
För övrigt överraskade försvarsminister Sten Tolgfors (m) med att i P 1 Morgon (tror jag det var) i morse entydigt ta avstånd från folkpartiets idé om att tillsätta en "oberoende" utredning om svenskt Nato-medlemskap. Frågan om svenskt Nato-medlemskap, sa Tolgfors, är inget men utreder. Det handlar om politisk vilja. Precis så är det.
Den senaste veckan har det publicerats två opinionsundersökningar i frågan, med helt olika reslutat. I den Sifo-undersökning som Agenda låtit genomföra är det 40 procent som är för och 49 procent som är emot att Sverige medverkar. Men i en motsvarande studie från Styrelsen för Psykologiskt Försvar (SPF) är det hela 58 procent som är för och bara 16 procent som är emot. Som man frågar får man svar.
Sifo använder följande frågeformulering: Från och med årsskiftet deltar Sverige i Nordic Battle Group, en militär insatsstyrka som EU kan använda för att lösa internationella kriser. Det innebär att svenska soldater inte enbart kommer att försvara sig utan också kommer att kunna anfalla andra militära styrkor. Vad tycker du om Sveriges deltagande i Nordic Battle Group? Tycker du att Sverige skall delta eller tycker du man inte skall delta?
Allt som påstås i Sifos frågeformuleringen är sant, men lägg märke till ordvalen: "militär insatsstyrka", som "EU kan använda" samt "kommer att kunna anfalla andra militära styrkor". Sådana formuleringar drar ner andelen som tycker att Sverige skall delta.
SPF använder följande frågeformulering: Europeiska unionen utvecklar för närvarande snabbinsatsstyrkor för att med kort varsel kunna hjälpa FN att förebygga och stoppa konflikter. Sverige kommer från 2008 att ansvara för en sådan insatsstyrka med soldater också från Estland, Finland, Irland och Norge, Nordic Battle Group. Hur ställer du dig till att Sverige bidrar till EUs förmåga till snabba militära insatser?
Även i SPF:s frågeformulering är allt som påstås sant, men lägg märke till ordvalen: styrkan skall "kunna hjälpa FN" att "förebygga och stoppa konflikter". Sådana formuleringar drar upp andelen som tycker att Sverige skall delta.
När det gäller frågeformuleringar i opinionsundersökningar är det således bäst att travestera Bertolt Brecht: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!
Till TT kommenterar jag Sifos undersökning här.
Svensk opinion brukar vara positiv till att Sverige deltar i olika typer av internationella operationer. Nordic Battle Group är ett gränsfall, eftersom insatsstyrkan är en del av EU och inte en del av FN-systemet. Det massiva Nato-motståndet är således inte ett uttryck för isolationism, utan för strävan efter oberoende och handlingsfrihet. Vi vill själva välja när vi vill delta och på vilket sätt.
För övrigt överraskade försvarsminister Sten Tolgfors (m) med att i P 1 Morgon (tror jag det var) i morse entydigt ta avstånd från folkpartiets idé om att tillsätta en "oberoende" utredning om svenskt Nato-medlemskap. Frågan om svenskt Nato-medlemskap, sa Tolgfors, är inget men utreder. Det handlar om politisk vilja. Precis så är det.
2008-01-19
Hur bemöta Sverigedemokraterna?
Socialdemokraterna bildar ett nätverk för politiker från de kommuner där Sverigedemokraterna har ett politiskt inflytande. Det kan nog vara bra. Sverigedemokraterna är inte enkla att hantera politiskt och om nätverket kan bidra till att utbyta erfarenheter, vässa argument och samordna strategier så är det gott och väl.
Det som gör mig orolig är att Mats Johansson (s), regionråd i Blekinge och demokratiansvarig i partistyrelsen säger att nu måste vi ”ta tag i debatten” och inte längre ”tiga ihjäl Sverigedemokraterna”.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen: Det är fel tänkt att socialdemokraterna ska ”ta debatten” med Sverigedemokraterna. Den relevanta frågan är inte om man skall ta debatten eller ej, utan hur man i så fall tar den.
Jag ser åtminstone tre riskmoment i den socialdemokratiska strategin:
1. Att "ta debatten" med Sverigedemokraterna blir ett egenvärde, ett mål i sig, för socialdemokraterna. I stället borde kraften läggas på strategiskt tänkande kring vad som är det operativa målet med debatten. Det finns inget egenvärde i en debatt mellan Sverigedemokraterna och (s).
2. Att debattera med Sverigedemokraterna innebär att man riskerar att bjuda partiet på en nationell plattform som partiet annars skulle få svårt att erövra. Sverigedemokraterna fick mindre än tre procent av rösterna i 2006 års riksdagsval. Andra småpartier bjuds inte på fribiljetter in i den nationella debatten.
3. Sverigedemokraterna vill i debatten gärna lägga ett invandringspolitiskt perspektiv på politiska sakfrågor som t ex sjukvård, skola och pensioner. På så sätt vill partiet få maximalt genomslag för sin egen profilfråga, d v s invandringspolitiken. För partiets motståndare gäller det att stå emot och i stället pressa Sverigedemokraterna på dess sakpolitik i frågor bortom invandringsproblematiken.
Dessa saker kommenterade jag i SVT:s Rapport i lördags samt i P1 Morgon under måndagen.
Det som gör mig orolig är att Mats Johansson (s), regionråd i Blekinge och demokratiansvarig i partistyrelsen säger att nu måste vi ”ta tag i debatten” och inte längre ”tiga ihjäl Sverigedemokraterna”.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen: Det är fel tänkt att socialdemokraterna ska ”ta debatten” med Sverigedemokraterna. Den relevanta frågan är inte om man skall ta debatten eller ej, utan hur man i så fall tar den.
Jag ser åtminstone tre riskmoment i den socialdemokratiska strategin:
1. Att "ta debatten" med Sverigedemokraterna blir ett egenvärde, ett mål i sig, för socialdemokraterna. I stället borde kraften läggas på strategiskt tänkande kring vad som är det operativa målet med debatten. Det finns inget egenvärde i en debatt mellan Sverigedemokraterna och (s).
2. Att debattera med Sverigedemokraterna innebär att man riskerar att bjuda partiet på en nationell plattform som partiet annars skulle få svårt att erövra. Sverigedemokraterna fick mindre än tre procent av rösterna i 2006 års riksdagsval. Andra småpartier bjuds inte på fribiljetter in i den nationella debatten.
3. Sverigedemokraterna vill i debatten gärna lägga ett invandringspolitiskt perspektiv på politiska sakfrågor som t ex sjukvård, skola och pensioner. På så sätt vill partiet få maximalt genomslag för sin egen profilfråga, d v s invandringspolitiken. För partiets motståndare gäller det att stå emot och i stället pressa Sverigedemokraterna på dess sakpolitik i frågor bortom invandringsproblematiken.
Dessa saker kommenterade jag i SVT:s Rapport i lördags samt i P1 Morgon under måndagen.
2008-01-16
Samkönade äktenskap - ja eller nej?
Debatten om samkönade äktenskap har tagit ny fart. Fredrik Reinfeldt säger till TT att regeringen tänker lägga fram en proposition om ny äktenskapslagstiftning, och tre av de fyra borgerliga allianspartierna är för samkönade äktenskap. Men kristdemokraterna är emot och har bundit sig hårt i frågan. I det "Garantibevis" som partiet spred före valet står det att Äktenskapet, som är den stabilaste samlevnadsformen, ska bevaras i nuvarande form.
Kristdemokraterna har knappast råd med ytterligare en svekdebatt. Partiledningen har redan fått hård kritik för att ha fubblat bort frågan om fastighetsskatten och sålt ut frågan om sänkt bensinskatt. (Beslutet att gå till val på frågan om sänkt bensinskatt var för övrigt ur ett kd-perspektiv oerhört märkligt och misslyckat. Jag undrar fortfarande vem som bär ansvaret för den allt annat än lysande idén.) I den senaste Demoskop-mätningen ligger kristdemokraterna på rekordlåga 3.0 procent. Avgrunden hägrar.
Fredrik Reinfeldt befinner sig således - igen - i en bekymmersam situation. Om han föreslår samkönade äktenskap kör han över regeringens just nu svagaste länk. Om han inte föreslår samkönade äktenskap så kommer oppositionen att göra det, och då tvingas sannolikt moderaterna, centern och folkpartiet ändå att rösta ja i riksdagen - men som eftertrupp istället som förtrupp. Det riskerar således att bli fel hur han än gör.
Själv är jag för samkönade äktenskap. Jag baserar min åsikt på kärleksargumentet. Om två vuxna människor älskar varandra och vill leva ihop vore det orättfärdigt att förneka dem äktenskapet.
Det finns två invändningar mot samkönade äktenskap som förtjänar en kommentar.
1. Om homosexuella tillåts gifta sig måste de också likställas med heterosexuella par när det gäller adoption. Eftersom det fortfarande finns negativa stämningar mot homosexuella i samhället riskerar barnen till ett homosexuellt par att fara illa. Ja - den risken finns. Men det vore orimligt att ge dessa stämningar vetorätt i frågan om samkönade äktenskap.
2. Om homosexuella människor får rätt att ingå äktenskap vore det också rimligt att tillåta polygami, det vill säga att låta fler människor än två ingå äktenskap med varandra. Här är jag inte så orolig. Jag tror på den tvåsamma kärlekens kraft och tror inte att det kommer att uppstå någon större efterfrågan på äktenskap mellan flera personer. Om jag har fel, ja, då får vi ta den diskussionen då.
Kristdemokraterna har knappast råd med ytterligare en svekdebatt. Partiledningen har redan fått hård kritik för att ha fubblat bort frågan om fastighetsskatten och sålt ut frågan om sänkt bensinskatt. (Beslutet att gå till val på frågan om sänkt bensinskatt var för övrigt ur ett kd-perspektiv oerhört märkligt och misslyckat. Jag undrar fortfarande vem som bär ansvaret för den allt annat än lysande idén.) I den senaste Demoskop-mätningen ligger kristdemokraterna på rekordlåga 3.0 procent. Avgrunden hägrar.
Fredrik Reinfeldt befinner sig således - igen - i en bekymmersam situation. Om han föreslår samkönade äktenskap kör han över regeringens just nu svagaste länk. Om han inte föreslår samkönade äktenskap så kommer oppositionen att göra det, och då tvingas sannolikt moderaterna, centern och folkpartiet ändå att rösta ja i riksdagen - men som eftertrupp istället som förtrupp. Det riskerar således att bli fel hur han än gör.
Själv är jag för samkönade äktenskap. Jag baserar min åsikt på kärleksargumentet. Om två vuxna människor älskar varandra och vill leva ihop vore det orättfärdigt att förneka dem äktenskapet.
Det finns två invändningar mot samkönade äktenskap som förtjänar en kommentar.
1. Om homosexuella tillåts gifta sig måste de också likställas med heterosexuella par när det gäller adoption. Eftersom det fortfarande finns negativa stämningar mot homosexuella i samhället riskerar barnen till ett homosexuellt par att fara illa. Ja - den risken finns. Men det vore orimligt att ge dessa stämningar vetorätt i frågan om samkönade äktenskap.
2. Om homosexuella människor får rätt att ingå äktenskap vore det också rimligt att tillåta polygami, det vill säga att låta fler människor än två ingå äktenskap med varandra. Här är jag inte så orolig. Jag tror på den tvåsamma kärlekens kraft och tror inte att det kommer att uppstå någon större efterfrågan på äktenskap mellan flera personer. Om jag har fel, ja, då får vi ta den diskussionen då.
2008-01-13
Moderaternas problem med försvarspolitiken
Moderaternas problem med försvarspolitiken accelererar. Nu pågår ett öppet gräl mellan försvarsminister Sten Tolgfors (m) och ÖB Håkan Syrén. Försvarets budget läcker som ett såll och Sten Tolgfors förnekar i SvD att han blivit informerad om krisen: Nej. Jag har inte sett vare sig precisa siffror på underskottet i driftbudgeten eller preciseringar av vad det får för konsekvenser. Skulden för den bristande informationen lägger han på försvaret. Det är dess ansvar att noggrant kommunicera med departementet om förändringar uppstår.
ÖB Håkan Syrén menar å sin sida att han vid upprepade tillfällen anmält att det sker en successiv fördyring. ÖB åberopar också pikant nog Sten Tolgfors företrädare förre försvarsministern Mikael Odenberg som sanningsvittne.
För moderaterna kommer tvisten med försvarsledningen olägligt. Försvarspolitiken är ett av de områden där partiet anses ha ett starkt stöd av sina egna väljare. Nu har dessa väljare under några månader först fått uppleva hur den moderate försvarsministern Mikael Odenberg avgått med buller och bång, anklagande sin statsminster för att låta budgetfrågor och inte säkerhetspolitiska bedömningar styra försvarspolitiken. Nu hamnar Odenbergs efterträdare Sten Tolgfors i öppet gräl med ÖB i en annan förtroendefråga - skötseln av försvarets ekonomi.
Moderaterna har inte utrymme att tappa ytterligare förtroende från väljarna. Dagens opinonsmätning från Demoskop visar på nya katastrofsiffror för den borgerliga alliansregeringen. Nu skiljer det nästan 20 procent (!) mellan blocken. Värst är det för moderaterna som tappat mer än fem procent, från 25.9 till 20.7, sedan förra mätningen. Moderaterna har därmed tappat uppemot varannan väljare sedan sommaren 2005, då partiet låg på över 35 procent i Demoskops mätningar.
Det är inte lätt att vara Fredrik Reinfeldt.
ÖB Håkan Syrén menar å sin sida att han vid upprepade tillfällen anmält att det sker en successiv fördyring. ÖB åberopar också pikant nog Sten Tolgfors företrädare förre försvarsministern Mikael Odenberg som sanningsvittne.
För moderaterna kommer tvisten med försvarsledningen olägligt. Försvarspolitiken är ett av de områden där partiet anses ha ett starkt stöd av sina egna väljare. Nu har dessa väljare under några månader först fått uppleva hur den moderate försvarsministern Mikael Odenberg avgått med buller och bång, anklagande sin statsminster för att låta budgetfrågor och inte säkerhetspolitiska bedömningar styra försvarspolitiken. Nu hamnar Odenbergs efterträdare Sten Tolgfors i öppet gräl med ÖB i en annan förtroendefråga - skötseln av försvarets ekonomi.
Moderaterna har inte utrymme att tappa ytterligare förtroende från väljarna. Dagens opinonsmätning från Demoskop visar på nya katastrofsiffror för den borgerliga alliansregeringen. Nu skiljer det nästan 20 procent (!) mellan blocken. Värst är det för moderaterna som tappat mer än fem procent, från 25.9 till 20.7, sedan förra mätningen. Moderaterna har därmed tappat uppemot varannan väljare sedan sommaren 2005, då partiet låg på över 35 procent i Demoskops mätningar.
Det är inte lätt att vara Fredrik Reinfeldt.
2008-01-09
George Bush i Mellanöstern
I dag påbörjade USA:s president George Bush sin veckolånga rundtur i Mellanöstern. De första dagarna tillbringar Bush i Israel ochpå Västbanken, därefter åker han till Bahrain, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och Egypten.
Det är första gången president Bush besöker Israel. Syftet är att visa engagemang och mana på parterna - israeler och palestinier - att gå vidare med de fredsförhandlingar som beslöts i Annapolis i slutet av november.
Det amerikanska engagemanget är välkommet, men kommer alldeles för sent. De misslyckade fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier i Camp David 2000 följdes av sju förlorade år för fredsprocessen. USA grävde sig fast i Irak i stället för att prioritera försöken att nå en lösning på Palestinakonflikten.
I sak är förutsättningarna för en lösning på konflikten goda. Aldrig förr har en amerikansk statsledning så ofta och med en sådan emfas talat om nödvändigheten av en palestinsk statsbildning. Israels premiärminister Olmert och den palestinske presidenten Abbas eftersträvar onekligen en kompromisslösning i de avgörande knäckfrågorna; den palestinska statens gränser (inklusive bosättningarna och Israels säkerhetsbehov), Jerusalems status och de palestinska flyktingarnas erkända rätt att återvända.
Men trots att parterna står ganska så nära varandra i sak så är förutsättningarna för framsteg i fredsprocessen dessvärre små. President Abbas kontrollerar inte sitt eget territorium, utan Gaza styrs av Hamas som klart vann det senaste palestinska parlametsvalet. Abbas kan därför inte med trovärdighet göra anspråk på att företräda hela det palestinska folket. Olmerts regering är ytterst svag, och hans möjligheter att i det israeliska parlamentet Knesset få igenom ett fredsavtal som innebär israeliska eftergifter måste betecknas som mycket små. George Bush har mindre än ett år kvar som president, och riskerar att allt mer framstå som en s k lame duck.
Men allt annat lika är det bra att parterna träffas och förhandlar. Förhandlingar tenderar att ha en återhållande inverkan på våldsanvändningen, och utan förhandlingar aldrig någon fred.
För att fredsförhandlingarna skall bli framgångsrika måste palestiniernas representanter ha legitimitet att företräda hela folket. Det kräver att president Abbas Fatah-rörelse hittar en överenskommelse med Hamas och att isoleringen av Gaza hävs. Ett fredsavtal måste också paketeras på ett sådant sätt att det israeliska folket i ett kommande nyval är motiverade att rösta fram en regering som har mandat att genomföra fredsavtalet.
Vägen dit är lång och svår. George Bush lär inte bli den president som inför fotoblixtar poserar med parterna när ett fredsavtal undertecknas. I bästa fall kan han bli den president som i alla fall bidrog till att få igång de förhandlingar som till sist ledde till den efterlängtade freden mellan israeler och palestinier.
Det är första gången president Bush besöker Israel. Syftet är att visa engagemang och mana på parterna - israeler och palestinier - att gå vidare med de fredsförhandlingar som beslöts i Annapolis i slutet av november.
Det amerikanska engagemanget är välkommet, men kommer alldeles för sent. De misslyckade fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier i Camp David 2000 följdes av sju förlorade år för fredsprocessen. USA grävde sig fast i Irak i stället för att prioritera försöken att nå en lösning på Palestinakonflikten.
I sak är förutsättningarna för en lösning på konflikten goda. Aldrig förr har en amerikansk statsledning så ofta och med en sådan emfas talat om nödvändigheten av en palestinsk statsbildning. Israels premiärminister Olmert och den palestinske presidenten Abbas eftersträvar onekligen en kompromisslösning i de avgörande knäckfrågorna; den palestinska statens gränser (inklusive bosättningarna och Israels säkerhetsbehov), Jerusalems status och de palestinska flyktingarnas erkända rätt att återvända.
Men trots att parterna står ganska så nära varandra i sak så är förutsättningarna för framsteg i fredsprocessen dessvärre små. President Abbas kontrollerar inte sitt eget territorium, utan Gaza styrs av Hamas som klart vann det senaste palestinska parlametsvalet. Abbas kan därför inte med trovärdighet göra anspråk på att företräda hela det palestinska folket. Olmerts regering är ytterst svag, och hans möjligheter att i det israeliska parlamentet Knesset få igenom ett fredsavtal som innebär israeliska eftergifter måste betecknas som mycket små. George Bush har mindre än ett år kvar som president, och riskerar att allt mer framstå som en s k lame duck.
Men allt annat lika är det bra att parterna träffas och förhandlar. Förhandlingar tenderar att ha en återhållande inverkan på våldsanvändningen, och utan förhandlingar aldrig någon fred.
För att fredsförhandlingarna skall bli framgångsrika måste palestiniernas representanter ha legitimitet att företräda hela folket. Det kräver att president Abbas Fatah-rörelse hittar en överenskommelse med Hamas och att isoleringen av Gaza hävs. Ett fredsavtal måste också paketeras på ett sådant sätt att det israeliska folket i ett kommande nyval är motiverade att rösta fram en regering som har mandat att genomföra fredsavtalet.
Vägen dit är lång och svår. George Bush lär inte bli den president som inför fotoblixtar poserar med parterna när ett fredsavtal undertecknas. I bästa fall kan han bli den president som i alla fall bidrog till att få igång de förhandlingar som till sist ledde till den efterlängtade freden mellan israeler och palestinier.
2008-01-07
Kriminaljournalistik och dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani
I dag kom domen i det uppmärksammade fallet med dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani på Kungsholmen i Stockholm den 6 oktober i år. Tre ungdomar dömdes av Stockholms tingsrätt till sluten ungdomsvård i tre år.
Domen får stor uppmärksamhet i massmedia. Det är inte så konstigt. Brottet har väckt starka känslor och fallet inrymmer principiellt svåra avvägningar om individuell respektive kollektiv skuld, eftersom det inte gått att styrka vem av ungdomarna som utdelade den dödande sparken.
Det finns en olycklig trend i svensk kriminaljournalistik. Allt oftare ombeds offrets anhöriga kommentera domen. I sin sorg och förtvivlan uppvaktas de anhöriga av journalister och avkrävs synpunkter på om straffet är rättvist. Så säger t ex Riccardos pappa till Aftonbladet idag att han önskar att de dömda ungdomarna stämplas som mördare.
I en artikel på DN Debatt den 22 januari 2000 (finns bara på Presstext - osäker om länken fungerar) uppmärksammade jag tillsammans med Marie Demker fenomenet i samband med Malexanderrättegången. En av de mördade polisernas anhöriga höll ett uppmärksammat och känslostarkt anförande i rättssalen. Kvällspressen fyllde efter domen på med löpsedlar och förstasidor där de mördade polismännens anhöriga fick utbrista DE FICK VAD DE FÖRTJÄNADE respektive HÅRDAST TÄNKBARA STRAFF ÄR VIKTIGT FÖR MIG.
De anhöriga har rätt till sin sorg och till sin vrede. Men tidningarnas vinklingar är motbjudande. Vinklingarna bidrar till en demonisering av brottslingen och ett uppammande av primitiva hämndkänslor. Media utsätter också de anhöriga för en press att uttrycka sin sorg offentligt, att låta sitt lidande bli en del av det makabra skådespel som spelas upp på den mediala arenan.
Kriminaljournalistikens utveckling är en del av samhällets individualisering, där fokus sätts på brottslingen och inte på brottet. Kriminaliteten knyts till enskilda individer. Om dessa individers ondska inte fanns skulle heller inte brottsligheten finnas. Tänk om det vore så enkelt.
Den mördade Riccardos pappa bär sin sorg med värdighet och hans uttalanden är på det stora hela återhållsamma. Jag noterar också att Aftonbladet dessbättre nu har ändrat i artikeltexten och tagit bort just den passus som önskade att ungdomarna skulle stämplas som mördare.
Domen får stor uppmärksamhet i massmedia. Det är inte så konstigt. Brottet har väckt starka känslor och fallet inrymmer principiellt svåra avvägningar om individuell respektive kollektiv skuld, eftersom det inte gått att styrka vem av ungdomarna som utdelade den dödande sparken.
Det finns en olycklig trend i svensk kriminaljournalistik. Allt oftare ombeds offrets anhöriga kommentera domen. I sin sorg och förtvivlan uppvaktas de anhöriga av journalister och avkrävs synpunkter på om straffet är rättvist. Så säger t ex Riccardos pappa till Aftonbladet idag att han önskar att de dömda ungdomarna stämplas som mördare.
I en artikel på DN Debatt den 22 januari 2000 (finns bara på Presstext - osäker om länken fungerar) uppmärksammade jag tillsammans med Marie Demker fenomenet i samband med Malexanderrättegången. En av de mördade polisernas anhöriga höll ett uppmärksammat och känslostarkt anförande i rättssalen. Kvällspressen fyllde efter domen på med löpsedlar och förstasidor där de mördade polismännens anhöriga fick utbrista DE FICK VAD DE FÖRTJÄNADE respektive HÅRDAST TÄNKBARA STRAFF ÄR VIKTIGT FÖR MIG.
De anhöriga har rätt till sin sorg och till sin vrede. Men tidningarnas vinklingar är motbjudande. Vinklingarna bidrar till en demonisering av brottslingen och ett uppammande av primitiva hämndkänslor. Media utsätter också de anhöriga för en press att uttrycka sin sorg offentligt, att låta sitt lidande bli en del av det makabra skådespel som spelas upp på den mediala arenan.
Kriminaljournalistikens utveckling är en del av samhällets individualisering, där fokus sätts på brottslingen och inte på brottet. Kriminaliteten knyts till enskilda individer. Om dessa individers ondska inte fanns skulle heller inte brottsligheten finnas. Tänk om det vore så enkelt.
Den mördade Riccardos pappa bär sin sorg med värdighet och hans uttalanden är på det stora hela återhållsamma. Jag noterar också att Aftonbladet dessbättre nu har ändrat i artikeltexten och tagit bort just den passus som önskade att ungdomarna skulle stämplas som mördare.
2008-01-04
Nato-utredning som politisk handling
Else-Marie Lindgren, kristdemokraternas ledamot i den parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningen, vill ha en "förutsättningslös utredning" om svenskt Nato-medlemskap.
Det är alltid intressant när politiker - oavsett partitillhörighet - argumenterar för en "förutsättningslös utredning" av en sakfråga. Vid en första anblick är argumentationen svår att gå emot - varför motsätta sig en utredning som kan ge ett bättre beslutsunderlag i frågan?
Men kravet på en "förutsättningslös utredning" kombineras ofta med att förslagställaren själv är allt annat än förutsättningslös i sin uppfattning. Så säger t ex Else-Marie Lindgren själv till Svenska Dagbladet att: vi är så involverade internationellt – då tycker jag det är klokt att vara med och påverka och ta beslut i den där alliansen. Hur trovärdig blir Else-Marie Lindgren i sin argumentation kring utredningens förutsättningslöshet när hon redan har svaret? Självklart förväntar hon sig i stället att utredningen skall presentera resultat som bekräftar hennes egen politiska uppfattning.
Det är ingen teknisk utredning utan ett säkerhetspolitiskt vägval, säger Håkan Juholt (s). Det är sant. En utredning om svenskt Nato-medlemskap skulle i dag inte främst fylla funktionen av att ge ett bättre beslutsunderlag i frågan, utan i stället bidra till att frågan kom högre upp på den politiska dagordningen.
Den borgerliga regeringen har lovat att inte väcka frågan om svenskt medlemskap i Nato under mandatperioden. Kravet på en "förutsättningslös utredning" kan ses som ett försök att kringgå det löftet.
Det är alltid intressant när politiker - oavsett partitillhörighet - argumenterar för en "förutsättningslös utredning" av en sakfråga. Vid en första anblick är argumentationen svår att gå emot - varför motsätta sig en utredning som kan ge ett bättre beslutsunderlag i frågan?
Men kravet på en "förutsättningslös utredning" kombineras ofta med att förslagställaren själv är allt annat än förutsättningslös i sin uppfattning. Så säger t ex Else-Marie Lindgren själv till Svenska Dagbladet att: vi är så involverade internationellt – då tycker jag det är klokt att vara med och påverka och ta beslut i den där alliansen. Hur trovärdig blir Else-Marie Lindgren i sin argumentation kring utredningens förutsättningslöshet när hon redan har svaret? Självklart förväntar hon sig i stället att utredningen skall presentera resultat som bekräftar hennes egen politiska uppfattning.
Det är ingen teknisk utredning utan ett säkerhetspolitiskt vägval, säger Håkan Juholt (s). Det är sant. En utredning om svenskt Nato-medlemskap skulle i dag inte främst fylla funktionen av att ge ett bättre beslutsunderlag i frågan, utan i stället bidra till att frågan kom högre upp på den politiska dagordningen.
Den borgerliga regeringen har lovat att inte väcka frågan om svenskt medlemskap i Nato under mandatperioden. Kravet på en "förutsättningslös utredning" kan ses som ett försök att kringgå det löftet.
2008-01-02
Alkoholfri representation?
Bör all representation som sker i riksdagens regi vara alkoholfri? Frågan ställs i dagens Svenska Dagbladet, i samband med ett intressant reportage kring riksdagens nykterhetsgrupp. Flera riksdagsledamöter vittnar om hur de dagligen erbjuds alkohol i olika former i samband med sin verksamhet i riksdagen eller vid olika externa tillställningar. Svenska Dagbladet citerar Sofia Arkelsten (m), som på sin blogg ger en inblick från livet som riksdagsledamot: Nu är det julfest med moderaterna i miljö- och jordbruks- utskottet. Fördrinken har börjat. Vi ska äta musslor och dricka öl. Klimatsmart och gott.”
Själv är jag är inte nykterist, men relativt återhållsam med alkohol. Jag noterar att min alkoholkonsumtion stiger en hel del när jag är på konferenser, externa seminarier eller motsvarande tillställningar. Visst ser jag svårigheterna med att kräva alkoholfri representation för riksdagen. Men det är absolut inte omöjligt. Jag instämmer med Gudryn Schyman, som i samma artikel säger att alkoholfri riksdagsrepresentation vore att ”statuera exempel som en politisk handling”.
IOGT-NTO är en av de få folkrörelseorganisationer i Sverige som växer i medlemsantal. Jag skulle gärna gå med som sympatisör eller stödmedlem om det vore möjligt, även om jag i dag inte är redo att ta steget till fullständig nykterism. Alkohol dödar och demoraliserar. Samhället bör därför utnyttja sina möjligheter att markera mot alkoholbruk i alla dess former.
Själv är jag är inte nykterist, men relativt återhållsam med alkohol. Jag noterar att min alkoholkonsumtion stiger en hel del när jag är på konferenser, externa seminarier eller motsvarande tillställningar. Visst ser jag svårigheterna med att kräva alkoholfri representation för riksdagen. Men det är absolut inte omöjligt. Jag instämmer med Gudryn Schyman, som i samma artikel säger att alkoholfri riksdagsrepresentation vore att ”statuera exempel som en politisk handling”.
IOGT-NTO är en av de få folkrörelseorganisationer i Sverige som växer i medlemsantal. Jag skulle gärna gå med som sympatisör eller stödmedlem om det vore möjligt, även om jag i dag inte är redo att ta steget till fullständig nykterism. Alkohol dödar och demoraliserar. Samhället bör därför utnyttja sina möjligheter att markera mot alkoholbruk i alla dess former.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)