År 2005 dömdes den då blott 22-åriga kvinnliga soldaten Lynndie England till tre års fängelse för tortyr av fångar i det ökända Abu Ghraib-fängelset i Irak. Lynndie England blev en symbol för för de många och grymma övergreppen i Abu Ghraib. Efter att ha avtjänat halva sitt straff är Lynndie England nu en fri kvinna, och uttalar sig om tortyren för bl a SVT Rapport.Lynndie England visar ingen ånger över sina handlingar. I stället betonar hon att hon "bara lydde order" och hon är bitter över att hon har fått bära skulden för övergreppen. Men oavsett vilka order som gavs kan individen aldrig avsvärja sig sitt personliga ansvar. Det är förstås inte så enkelt som att varje enskild person bara skall vägra lyda order som innebär övergrepp mot andra människor. Men varje enskild person har ett val att göra inför sådana order och med dessa val följer alltid ett ansvar. Och oavsett vilka order som gavs har jag svårt att se att de skulle inbegripa den typen av förödmjukande foton som Lynndie England och hennes kamrater tillsynes glatt medverkade i.
Som så många andra tog själv oerhört illa vid mig av fotografierna och även för mig blev Lynndie England en symbol för krigets destruktivitet. Jag hade hedersuppdraget att tala vid en s k fredsgudstjänst i Nikolai kyrka i Halmstad 24 oktober 2004 (arrangerad av S:t Nikolai församling och Halmstads FN-förening). Jag väljer att återge delar av mitt anförande nedan.
Det är inte så många veckor sedan som nyhetsrapporteringen dominerades av bilder på amerikanska soldater – oftast unga pojkar och flickor – som plågade och förödmjukade irakiska fångar i det ökända Abu Ghraib-fängelset i Bagdad, Irak. Förutom hugg och slag bestod tortyren av låtsas-avrättningar, skrämsel med hundar, förhindrande av sömn samt sexuella övergrepp av olika slag.
I centrum för debatten – och för medierapporteringen – stod den endast 21-åriga amerikanska kvinnliga soldaten med namnet Lynndie England. På bild efter bild syntes hon leende och till synes triumferande posera framför de irakiska fångarna. På en bild släpade hon omkring en naken irakisk fånge i ett hundkoppel. På en annan bild pekade hon hånfullt och överlägset mot en naken irakisk fånges könsorgan.
Bilderna på Lynndie England och på de övergrepp och den tortyr som hon och hennes soldatkollegor gav ett ansikte skakade om och provocerade. Inte för att bilderna i sig var värre än de vi då och då ser i TV och i tidningar – där krigets grymheter allt som oftast skildras med kuslig noggrannhet och detaljrikedom. Nej, det skrämmande med bilderna från Abu Ghraib-fängelset i Bagdad var att de personer som genomförde tortyren och övergreppen bar ansikten som påminde om våra egna. Här kunde man inte skylla övergreppen på ociviliserade barbarer, på fanatiska och fundamentalistiska muslimer eller på soldater från icke-demokratiska regimer. I stället var det ”vanliga” unga pojkar och flickor, från det som vi ibland kallar för västerlandets främsta och mest framstående demokrati, som nyttjade sitt överläge som fångvaktare till att plåga och förödmjuka de människor som de var satta att ansvara för.
Det talas ibland om det högteknologiska kriget, det rena kriget, precisionskriget, utan övergrepp och nästan utan döda, åtminstone utan döda civila – en krigets nollvision om man så vill. Men det kriget är just bara en myt. Till syvende och sist handlar kriget om liv och död, om att låta leva och låta dö, där dödandet, det fysiska förintandet, av motståndaren blir ett avgörande medel för att nå sina mål.
Kriget rör i bokstavlig mening våra liv och vår död. Kriget river därför av oss civiliseringens fernissa, och gör det möjligt för oss att begå handlingar som vi inte ens i våra värsta mardrömmar anade att vi skulle kunna förmå oss till att begå. Kriget tar bort det mänskliga i oss – oavsett om vi kommer från västerländska demokratier eller från andra delar av världen. Kriget tar bort det som gör oss till människor, och lämnar kvar vilddjuret – besten.
Kanske finns det situationer då användandet av militärt våld åtminstone i stunden framstår som det enda sättet att undvika något ännu värre, som t ex folkmord eller andra former av massutrotning av människor. Men allt annat lika är kriget ohyggligt, allt annat lika bidrar kriget till att deformera människor och lämnar svarta hål i våra själar. Det, om inte annat, visar de plågsamma bilderna på Lynndie England och hennes kollegor i Abu Ghraib-fängelset i Irak. Att banalisera kriget, att förneka krigets fruktansvärda konsekvenser, är därför en av vår tids – eller snarare en av alla tiders – största ogärningar.
*
"Vad våldet må skapa är vanskligt och kort – det drar som en stormvind i öknen bort", skaldade en gång Esaias Tegnér i sin klassiska dikt ”Det eviga”. Det må väl vara lite hur det vill med den saken. Även om det som våldet skapar är ”vanskligt och kort” så kan man heller aldrig göra ogjort det våldet en gång har ställt till med. De irakiska fångar som för några månader sedan plågades av Lynndie England och hennes kollegor i Abu Ghraib-fängelset kommer alltid att få leva med den skräck och den smärta som de åsamkades. Och Lynndie England själv – endast 21 år gammal och som just fött sitt första barn – kommer att dömas i rättegång och kommer alltid att få leva med de minnen, det straff och den skam som hennes handlingar medförde. Krigets destruktivitet skonar inte någon – varken bödel eller offer.
Det är därför vi avskyr kriget och det är därför vi brinner för freden. Inte för att vi är fega, inte för att vi är passiva eller likgiltiga, och kanske inte heller för att vi med nödvändighet alltid tar avstånd från alla former av våld och våldsanvändning. Nej, vi avskyr kriget och vi brinner för freden därför att krigets skadeverkningar är så allvarliga och river upp sådana sår att de som drabbats av dem aldrig riktigt blir människor på samma sätt igen. Och om vi verkligen menar allvar – om vi verkligen vill göra vårt yttersta för att ta vara på vår broder – det som kanske allting handlar om egentligen – då vet vi att det finns knappast något bättre sätt att göra det på än att försöka utplåna krigen från jordens yta och alltid, i alla stunder, ifrågasätta krigets legitimitet.
