Går det att rädda Svenska Akademien?

I dag meddelade tre ledamöter av Svenska Akademien (Peter Englund, Kjell Espmark, Klas Östergren) att de inte längre tänker delta i dess verksamhet. Orsaken uppges vara en konflikt om vilka konsekvenser bör bli av den utredning om advokatbyrån Hammarskiöld & Co arbetat fram om Akademiens kopplingar till den så kallade Kulturprofilen och den klubbverksamhet han bedrev.

Redan tidigare har ledamöterna Kerstin Ekman och Lotta Lotass valt att lämna Svenska Akademiens arbete. Av arton ledamöter återstår just nu endast tretton. En Akademikollaps? Ständige sekreteraren Sara Danius har en hel del att stå i, om man säger så.

Svenska Akademien är en fantastisk institution. Den är högstämd och folkkär på samma gång, som jag tror författaren Sigrid Combüchen uttryckte det tidigare i dag.

Men Akademiens organisationsform är föråldrad, och blir ett hinder för dess arbete. Jävsreglerna är suddiga, den bristande transparensen är olycklig, det är heller inte rimligt att en ledamot inte kan få lämna Akademien. Jag skulle också gärna se ett system där ledamöterna inte utsågs på livstid, utan på långa mandatperioder, till exempel två gånger åtta år. Akademiens stadgar är underbar läsning. Men jag är övertygad om att en kung så modern och så engagerad i samhällsutvecklingen som Gustav III aldrig skulle acceptera att över 200 år gamla stadgar skulle stå i vägen för en Akademi för sin tid.