Jag tillhör inte dem som vill beskriva 2015 som ett "skitår". I stället väljer jag att glädjas åt att så många människor förmådde lämna krig, förtryck och fattigdom i sina hemländer och söka sig en fristad i Europa. Jag gläds också åt att Sverige välkomnat fler flyktingar än någonsin tidigare och sammantaget under 2015 är det land i Europa som tagit emot flest flyktingar per capita. I ett sådant land vill jag leva och i ett sådant land vill jag göra allt jag förmår för att värna öppenheten, friheten och jämlikheten.
Det talas om "flyktingkris" i Europa och i Sverige. Dumheter, säger jag. Det är de enskilda flyktingarna som befinner sig i en krissituation. Hade EU fungerat som det var tänkt hade det inte varit något problem att tillsammans välkomna och ge plats åt de flyktingar som sökt sig hit, och som kommer att fortsätta söka sig hit. Skall vi tala om kris så skall vi tala om en "EU-kris". Hur är det egentligen med den gemensamma värdegrunden - finns det en sådan? Den danske polisman som intervjuas i DN i dag gestaltar allt det jag inte vill att EU skall, eller kan, vara: Om de så säger att vi ska dra ut guldplomberna på flyktingar så gör jag det. Som polis kan jag inte ha någon åsikt, utan följer bara vad lagen säger. Även utvecklingen i t ex Polen och Ungern väcker stark oro inför framtiden.
Den rödgröna regeringens repressiva åtgärder i migrationspolitiken hastades fram, och jag har protesterat mot flera av dem. Jag har också med sorg betraktat det intellektuella förfallet på några av landets borgerliga ledarsidor, där skribenter ylat med vargarna och försökt skapa en stämning av att landet står inför sin undergång. Heder till alla de liberala ledarskribenter (ingen nämnd och ingen glömd) som förmått stå emot, och fortsatt värna optimism, liberala ideal om öppenhet och alla människors lika värde.
*
Det politiska läget i Sverige kännetecknas av en parlamentariskt svag regering och en politiskt svag opposition. De rödgröna partierna har stora svårigheter att driva en offensiv politik, eftersom allianspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna såväl 2016 som 2017 kan välja att rösta ned regeringens budget. Samtidigt är allianspartierna splittrade i regeringsfrågan och i flyktingfrågan och de vill utnyttja mandatperioden till att profilera sina respektive partier och till att utveckla sin egen politik. Moderaterna och Kristdemokraterna tycks vara i rörelse högerut och frågan är hur mycket som är kvar av de "Nya" Moderaterna när vi närmar oss valrörelsen 2018. Kommer de borgerliga partierna verkligen att kunna samlas i en lika enad och spänstig Allians 2018 som inför maktövertagandet 2006?År 2016 kan bli avgörande för valrörelsen 2018. Om den rödgröna regeringen trots allt lyckas utnyttja Sveriges starka ekonomi till att bredda den politiska dagordningen, minska arbetslösheten och få fart på byggandet så läggs grunden till ny valseger. Om det rödgröna regeringen inte redan i år lyckas med dessa föresatser kan valresultatet för de rödgröna partierna 2018 bli synnerligen dystert. Så nu gäller det för den rödgröna regeringen att gå från ord till handling: Hic Rhodus - Hic Salta! (Här är Rhodos - här kan du hoppa!)
