Ett foto som föreställer civilminister Ida Karkiainen som 15-16-åring med armen höjd till något som skulle kunna vara en heil-hälsning har väckt debatt. Vi vet inte så mycket om bakgrunden till fotot. Ida Karkiainen själv säger att hon inte minns att hon skulle ha utfört en heil-hälsning, men att om hon gjort det så har det varit som en ironi, för att håna och förlöjliga nazismen. Ingen tror heller att Ida Karkiainen som ung hyst högerextrema sympatier.
– Om det stannar vid det här, att det inte kommer mer, då tror jag att det kommer att blåsa över ganska fort, säger jag till TT.
*
Ida Karkiainen har också fått frågor om sin sambos band Raubtier. Expo:s Jonathan Leman beskriver bandet som "inte renodlat högerextremt", men att det ändå "finns en implicit högerextremism och konspirationism i vissa av deras texter". Bandet hyllas också då och då i högerextrema kretsar. Den amerikanska sydstatsflaggan pryder väggen i Rautbiers repetitionslokal.
Må så vara. Men en minister kan inte ställas till ansvar för vad hens sambo har för sig. Det vore i så fall att röra sig på sluttande plan. Däremot borde Ida Karkiainen ha varit tydligare när hon i en intervju med Expressen ombads kommentera sydstatsflaggan. I ett senare inlägg på Facebook är Ida Karkiainen självkritisk och menar att hon skulle markerat avstånd från sydstatsflaggan eftersom den uttrycker rasism.
*
Däremot gör den pågående debatten om fotot på Ida Karkiainen i stunden det svårare för Socialdemokraterna att kritisera Sverigedemokraterna för dess nazistiska rötter eller Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för dess vilja att samarbeta med ett parti som förknippas med rasism. De som försvarar samarbetet med Sverigedemokraterna anför nu två olika argument. Antingen hävdar de att Socialdemokraterna kastar sten i glashus eftersom partiet accepterar en minister som fotograferats med armen höjd i en heil-hälsning. Eller så hävdar de att det är ointressant vad Ida Karkiainen gjorde som tonåring och att det är lika ointressant vad dagens Sverigedemokrater gjorde för tio-femton år sedan - det viktiga är om det finns förutsättningar för sakpolitiskt samarbete.
Jämförelsen är naturligtvis orättvis. Ida Karkiainen har såvitt vi vet aldrig haft några högerextrema åsikter. Jimmie Åkesson valde däremot att gå med i ett rasistiskt parti och stannade sedan kvar. Men politiken och den politiska debatten är sällan rättvis. Fotot på Ida Karkiainen blir en retorisk smitväg för de som försvarar SD-samarbetet.
Det är viktigt att Ida Karkiainen nu är så transparent som möjligt, för att på så sätt värna sin trovärdighet och sin ställning som minister.
4 kommentarer:
Den Anderssonska regeringens start påminner om inledningen av Reinfeldt 1. Men orsakerna skiljer sig åt. Om jag minns rätt var då orsakerna ”typiskt moderata”: svart arbetskraft och obetald TV- och eller radiolicens.
Gäller det nu typiskt socialdemokratiska? Inte riktigt. Sexuella anklagelser leder snarare tankarna till centern och sverigedemokraterna. Men Strandhälls obetalda räkningar leder förstås tankarna till Mona Sahlin. Karkiainens eventuella ungdomssynder skulle knappast väckt någon större uppmärksamhet om det inte blivit ett skott i foten sett till S höga svansföring mot SD. Hon försvaras av Magdalena Andersson som jämför med Åkesson som enligt henne sagt att han aldrig kommer att ta avstånd från sina rötter, underförstått nazismen. Det senare är förstås inte sant, dvs att Åkesson varit en ren nazist. Men jag är ändå inte förvånad över uttalandet. Det stämmer överens med min bild av Anderssons retorik. Kanske borde hon lyssna på sin partisekreterare som nyligen konstaterat att nazistkortet varit verkningslöst. (It´s the migration, stupid!)
Själv tycker jag att anklagelserna mot Karkainen är trams och jag gissar att Eneroth inte döms för sexuella trakasserier. Dock har han skaffat sig uppenbara problem i sitt hemlän.
Med Strandhäll förhåller det sig annorlunda. Hon har ju uppenbarligen inte blivit miljöminister pga sin sakkunskap. Det är ju mycket pinsamt att Strandhäll trodde att vi stängt av två kärnkraftsreaktorer och har tre i drift när vi har stängt av 6(!) och har 6(!) i drift. Att hon inte talat sanning om sina betalningsanmärkningar är ju uppenbart. Hennes förklaringar om en turbulent tid kombineras med att maken skötte familjeekonomin. Den första förklaringen kan jag möjligtvis köpa, men det förklarar inte alla obetalda räkningar. Jag är också förvånad över att ordföranden för S-kvinnorna överlåter sin ekonomi till en man. Strandhäll lär sitta kvar- hon fick ju inte jobbet pga sin sakkunskap utan snarare pga sin ”agitationsförmåga” - bör dock hennes arrogans ha fått sig en allvarlig knäck.
Jag som har några år på nacken ler åt ”Karkainenskandalen” . Jag minns de revolutionära kommunister jag debatterade med på sent 60-tal och tidigt 70-tal och som sedan gjort karriär inom socialdemokraterna och/ eller det privata näringslivet.
Till slut. Det är glädjande att MP lämnat regeringen. Nu visar det sig vilken bromskloss detta 4-%parti har varit i regeringen. Men det är illavarslande att Ygeman är den som fått huvudansvaret för att bryta segregation och utanförskap. Hans tidigare uppdrag har ju inte varit särskilt framgångsrika.
Klas Bengtsson
Ja, hur oförargligt är inte K:s
beteende om man jämför med den sd-
kvinna som beslogs med att ha burit
armbindel med naziswastika på en
maskerad! Hon gjordes snabbt omöjlig av alla rättänkande i alla
sammanhang. /GW
Detta Heilande, är som det är,
det finns så många bottnar, och
går egentligen inte att dra några generella slutsatser alls.
Det är:
ibland väldigt obehagligt
ibland extremt roligt/skrattretande (heilandet är per se så dumt att det är humor)
ibland tragiskt, om det tolkas fel
och ibland mest obegripligt.
Dick Harrison sätter det hela i kontext,
det är tacksamt med bildning och historia.
Hur blev heilandet nazistiskt?
https://www.svd.se/hur-blev-heilandet-nazistiskt
Nazisterna var inte direkt först ut med att heila. Hitler apade efter dumheterna, som så mycket annat, av Mussolini, som i sin tur missuppfattat det hela, sannolikt omedvetet,
när han skulle rekonstruera den Italienska storheten från Romartiden, som Adolf kopierade det med. Romarvurmen är än idag föremål för beundran. I själva verket hittade man på Heilandet inom konstens och filmens värld, där den ursprungliga idén kom från en målare. Den förlängda armen finns inte i något känt romerskt konstverk eller skulptur eller text. Det antas vara Jacques-Louis David som först gestaltat "romersk hälsning, i en målning från 1784 Oath of the Horatii.
Gesten och dess koppling till antika Rom spred sig till fransk nyklassisk konst. 1892 introducerade Francis Bellamy; American Pledge of Allegiance, som var en visuellt liknande hälsningsgest, (Bellamysalut). En liknande armgest användes i den amerikanska teaterproduktionen av Ben-Hur 1899 och följde med i dess filmatisering 1907. Sedan plockade fascisterna upp dumheterna, som sedan spred sig till de sannolikt helt obildade nazisterna. Hälsningen var dessutom ifrågasatt, som varandes otysk, av de bildade, eftersom hälsningen uppenbart hade kopierats från de töntiga Italienerna.
Men på något märkligt vis användes gesten internt för att visa Adolf lojalitet. Wehrmacht fnyste naturligtvis åt stolligheterna. Det finns en halvrisig artikel på Wiki, om romersk hälsning, om man inte kommer åt Harrisons urmärkta artikel i SvD.
https://www.svd.se/hoger-eller-vanster-resultatet-blev-katastrof
S.W
Tiden 75 - 79 sammanföll med punk och en massa andra saker.
Mig veterligen var ingen som heilade i närheten av Nazist, men svastikan förekom.
- Det var dumheter, nazisterna, det bara förstod alla, utan värdegrundskunskap,
- Det var ingen direkt framgångsfaktor, om man ville få respekt eller bli något,
men att kunna skämta och utmana, har alltid varit framgångsrik, uppmärksamhet sannolikt.
- De få som var skin-heads, 3 killar totalt på hela högstadiet, föreföll mest vara det för att nischa en identitet, en slags provokation. Och Heilade de, vilket de inte gjorde, så var det självmål. Jo, någon gång kunde man så lite fulla skins i gamla stan,
som stod och heilade, sannolikt för att de inte hade något annat att komma med, dvs tristess, man kan kunde faktiskt inte ta ens skinsen på allvar, i vart fall inte om de heilade. Det är, om det inte är ironi, något som inte går att ta på allvar. Att det sedan finns "riktiga" nazister, som heilar, känns mer som en saga, kan di va så jävla domma.
Det fanns flera sätt att göra sig bemärkt, punkare, mods, syntare (ingen var dock raggare) och så glamrockarna och hårdrockarna. Storheten med ideologilösa ACDC förstod vi tyvärr inte på 70-talet, utan långt senare. och så var det New Wave, med Talking heads och Devo, som inte passade in i ngt fack.
Några av punkarna hade ett tag hak-kors som målat på någon jacka, även om rörelsen sedermera övergav flörtandet med det mest förbjudna, och det var ju bra att den riktningen bara upphörde småningom, även om ingen med bestämdhet kan säga var gränsen gick mellan ironi, protest och allvar.
Ingen var så klart bekännande nazist, nog inte ens skinsen, men nog fan heilades det, för att det var så jävla dumt. Förbjudna dumheter var extra roliga. Som små barn som säger bajskorv. Men det var då - att exakt komma ihåg vad och varför är naturligtvis omöjligt. Däremot kommer man ihåg själva heilandet, och att allt som luktade lite uppror var intressant, och man brukar komma ihåg sina dumheter. S.W
Skicka en kommentar