100 dagar till valet. Hur ska det gå för Socialdemokraterna?

I dag är det 100 dagar kvar till valet. Socialdemokraterna samlar ihop sig efter några turbulenta veckor. Vägen till framgång ligger nu i att synliggöra konflikten mellan vänster och höger och skapa politisk nerv i välfärdsfrågorna. Det är alls ingen omöjlig uppgift. Handlingsplanen för trygga jobb som partiet presenterade för några dagar sedan fick bra genomslag i debatten och är ingenting som Alliansen kan triangulera. Nu pågår debatten om vinst i välfärden, en debatt där Socialdemokraterna har förutsättningar att mobilisera den opinion som vill ha ett vinststopp. Ytterligare välfärdsreformer är förstås att vänta inför valmanifestet

På tisdag i nästa vecka kommer SCB:s viktiga väljarundersökning. I just den mätningen brukar Socialdemokraterna ligga ganska högt. Med tanke på att partiet i andra mätningar på senare tid legat på omkring 25 procent behövs det inte särskilt höga tal i SCB-mätningen för att den ska fungera som en intern vitamininjektion. I partiet finns också en äkta och djupt känd övertygelse om att en moderatledd regering, beroende av Sverigedemokraternas aktiva eller passiva stöd, skulle drabba de svaga grupperna i samhället väldigt hårt. Den övertygelsen har en stark mobiliserande kraft i partiet.

Alliansen har de senaste veckorna befunnit sig i en medieskugga. Ljuset har riktats mot Socialdemokraterna, mot Sverigedemokraterna och i viss mån mot Moderaterna och Ulf Kristersson. Men Alliansen är politiskt försvagad jämfört med valrörelserna 2006, 2010 och 2014. Tre av fyra allianspartier visar svaga opinionsresultat (alla utom Centerpartiet) och Alliansen är djupt splittrad i två av valets viktigaste frågor - migrationspolitiken och regeringsfrågan.

Så 100 dagar före valet finns här ett momentum Nu är det dags för Socialdemokraterna att utnyttja läget till att med kraft synliggöra konflikten mellan en vänsterpolitik och en högerpolitik i välfärdsfrågorna. Misslyckas partiet har man inget att skylla på, utom den egna förmågan. Nu gäller det att visa mod och beslutsamhet. Som Karl Marx uttryckte det - Hic Rhodos, hic Salta! ("Här är Rhodos, ta språnget!", ur Aisopos fabler.)

Marie d'Agoult och kampen mellan kungamakt, folkmakt och mänskliga rättigheter

Genom Sven-Eric Liedmans utmärkta biografi om Karl Marx har jag kommit i kontakt med Marie d'Agoult, eller The Rebel Countess som hon ibland kallas. Marie d'Agoult publicerade sig i 1800-talets Frankrike under pseudonymen Daniel Stern och särskilt hennes arbeten om revolutionen 1848 har väckt intresse.

Marie d'Agoult levde ett dramatiskt liv, där hon lämnade make och barn och en ställning vid franska hovet för att i stället inleda en kärleksförbindelse med Frans Liszt. Marie d'Agoult och Frans Liszt fick tre barn tillsammans innan relationen tog slut. I mitten av 1800-talet arrangerade Marie d'Agoult salonger, där många ur den franska radikala, kulturpolitiska eliten var trogna gäster. På Josef Danhausers målning nedan ses från vänster till höger Alexandre Dumas, Victor Hugo, George Sand, Niccolò Paganini, Gioacchino Rossini, Frans Liszt och Marie D'Agoult. Även Karl Marx tillhörde gästerna.

Genom att följa Marie d'Agoults liv och gärning får vi möjlighet att analysera och förstå Frankrikes dramatiska historia från revolutionen med början 1789 till republikens slutgiltiga seger efter det fransk-tyska krigets slut 1870. Under dessa 80 år böljade kampen mellan kungamakt och folkmakt, mellan monarki och republik, fram och tillbaka. Åtminstone två "kejsardömen" och tre "republiker" avlöste varandra i denna sociala och politiska kamp. (För en analys av Frankrikes politiska historia rekommenderar jag varmt denna bok.)

I dag står inte kampen i Europa mellan kungamakt och folkmakt. Den parlamentariska demokratin har segrat i de flesta länder, och i en parlamentarisk demokrati är just "folkviljans förverkligande" ett grundvärde. I stället tycker jag mig se en starkare spänning mellan folkmakt (folkviljans förverkligande) och individens rättigheter (mänskliga rättigheter), där individens rättigheter de senaste decennierna stärkt sin ställning på folkmaktens bekostnad.

Normen om de mänskliga rättigheterna övertriumfar normen om att folkviljan genom majoritetsbeslut skall styra politiken. I huvudsak tycker jag att det är en positiv utveckling, men inte utan risker. I förlängningen hotar en juridifiering av politiken och en maktöverföring till experter utan möjlighet till politiskt ansvarsutkrävande.

Därutöver har parlamentarikernas beslutsmakt tunnats ut, genom att många av vår tids viktiga politiska frågor avgörs utanför parlamenten. Var finns egentligen folkmakten i EU? Vem utkräver politiskt ansvar av bank- och finanskapital? Med vilken trovärdighet kan de politiska partierna påstås representera folket i dag?

I morgon går jag på en liten vallfärd till rue Lafitte, där Marie d'Agoults salonger ägde rum. Något säger mig att hennes namn inte dykt upp för sista gången i denna blogg.

Går 1990-talet i repris? Som tragedi eller som fars?

Karl Marx hävdade att historien upprepade sig - den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. För oss som var med på 1990-talet är det svårt att se något farsartat i det som nu händer, så risken är väl att vi befinner oss i tragedi-fasen.

I början av 1990-talet upplevde vi ökade flyktingströmmar, i huvudsak från Balkan. Flyktingförläggningar brändes. Ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti - Ny demokrati - skördade framgångar och tog plats i riksdagen. Den så kallade Lasermannen mördade en person och skottskadade ytterligare tio - motiven var att han hatade invandrare. Bert Karlsson, nöjesprofil och partiledare för Ny demokrati, var så hatisk mot folkpartiledaren Bengt Westerbergs liberala inställning i flyktingfrågan att han sa att han skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter HIV-smittad av en flykting.
 
I dag upplever vi ånyo ökade flyktingströmmar. Flyktingförläggningar bränns. Ett nationalkonservativt, främlingsfientligt parti skördar framgångar och har etablerat sig i riksdagen. I Trollhättan mördade en ung vit man två personer och skadade allvarligt ytterligare personer - motiven var sannolikt att han hatade mörkhyade invandrare. På nätet flödar hatet och det är inte svårt att hitta hyllningar till den person som begick morden i Trollhättan.

Det finns indikationer på att det vi ser idag till och med är värre än det vi upplevde i början av 1990-talet. Sverigedemokraterna har sina rötter i nazistiska kretsar och partiet har etablerat sig i riksdagen på ett sätt som Ny demokrati aldrig förmådde. I nätets undervegetation frodas under anonymitetens skydd en rasistisk diskurs och mobilisering som inte var möjlig för ett par decennier sedan. I början av 1990-talet fanns det visioner om framåtskridande. Diktaturerna i Östeuropa och Sovjetunionen hade fallit samman. Berlinmuren revs, människor återförenades. I dag präglas politiken snarare av brist på visioner och på stora, visionära berättelser. Framstegstanken ersätts av dystopier.

Men det finns också en del skillnader mellan situationen i dag och då som pekar i en ljusare riktning. Svenska folkets inställning till invandrare och till flyktingmottagning har konsekvent blivit mer positiv sedan början av 1990-talet. Sverige är fortfarande det land i Europa - ja, kanske i hela världen - där inställningen till invandrare och flyktingmottagning är mest positiv. Den antirasistiska normen har stärkts. Bert Karlssons ohyggliga uttalande om Bengt Westerbergs dotter är en omöjlighet i dag - inte ens Jimmie Åkesson skulle få för sig att uttala sig på det viset. Samhällets accelererande individualisering har stärkt rättighetstänkandet och de mänskliga rättigheternas ställning i debatten och i politiken. Vi har förhoppningsvis också lärt oss en del av det som hände i början av 1990-talet - både vad det gäller att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och att ta hand om de människor som söker sig hit.

Det gäller att hålla i. Stå emot. Ta fasta på det positiva i den antirasistiska normens starka ställning i Sverige och den vilja till partipolitiskt samarbete som finns för att hantera den uppkomna situationen. Jag har uttryckt kritik mot enskilda inslag i den blocköverskridande uppgörelsen om flyktingpolitiken. Jag är ändå glad att de demokratiska partierna tillsammans håller garden uppe mot Sverigedemokraternas människofientliga politik.

Läs gärna Ola Larsmo i DN igår. Och delta i manifestationerna "Inga fler kristallnätter!" den 9 november.

Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 3. Klassanalys

Socialdemokraternas programkommission har presenterat sitt förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter diskuterar jag förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. Texten om programförslagets demokratisyn återfinns här och texten om programförslagets frihetssyn återfinns här. I texten nedan kommenterar jag den klassanalys som kommer till uttryck i förslaget.

*

Vi lever i en individualiserad tid. För ett parti som Socialdemokraterna - som uppstod i samband med industrisamhällets framväxt och motsättningen mellan arbete och kapital (vänster-höger) - innebär individualiseringen nya utmaningar. Det är sedan länge inte längre självklart att arbetare röstar vänster och tjänstemän höger. Andelen LO-anställda som röstar på Socialdemokraterna sjunker och närmar sig 50-procentsgränsen. Sambandet mellan klasstillhörighet och partival är fortfarande starkare i Sverige än i de flesta jämförbara länder. Men klassröstningen minskar, liksom andelen arbetare (i traditionell mening) av befolkningen.


Socialdemokraterna i Sverige beskrivs ibland som världens mest framgångsrika demokratiska parti, baserat på långvarigt regeringsinnehav och förmåga att sätta varaktiga politiska avtryck i samhällslivet. Den socialdemokratiska framgångssagan hade bl a sin grund i den lyckosamma koalitionen mellan arbetarklass och medelklass under efterkrigstiden. Men vem och vad är medelklass i dagens individualiserade samhälle? Vem är det som den minskande arbetarklassen skall gå i förbund med? Förvirringen är stor.


Programförslaget tar ett steg fram genom att lyfta upp kunskap och kreativitet som allt viktigare produktivkrafter under informationssamhället: Den nya produktionsordning som växer fram genom den tekniska utvecklingen och drivs på av globaliseringen, bygger i mycket på hanteringen av information. Informationsflödena har aldrig varit så omfattande som idag. (...) Men den makt som kunskap ger handlar inte bara om tillgång till information utan lika mycket om förmåga att tolka informationen (s 39).


Programförslaget borde kunna ta ett steg framåt till, genom att peka ut att den kommunikationsteknologiska revolutionen också skapar nya sociala grupper (klasser). Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.

Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda.

I informationssamhället utspelar sig en kamp kring två typer av kunskapsobjekt: det första objektet är kunskap vars användning syftar till ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft. Det andra objektet är kunskap vars användning syftar till ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där gamla värden och normer håller på att luckras upp. Kunskapsobjekten genererar två grupper av fria logotyper. Den ena gruppen drivs av en strävan efter självförverkligande medan den andra gruppen drivs av en strävan efter att förbättra världen. Självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda, medan världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga.

Vilken är då den sociala bas som skiljer dessa två grupper av fria logotyper åt? Självförverkligare har i första hand privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening maximera vinsten (politisk, ekonomisk eller kulturell) för den som betalar deras arbete. Vinstmaximeringsprincipen gör dessa självförverkligare till ideologilösa fixare, som är beredda att arbeta med olika saker, beroende på kompetens och intresseområden. Världsförbättrare har i huvudsak offentliga arbetsgivare eller ideella avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomi, politik och kultur. De väljer verksamhet med utgångspunkt i sin kompetens och i vilka värden de vill främja. Självförverkligare återfinns främst i yrkesgrupper som t ex ekonomer, revisorer, programmerare, egna företagare, säljare och marknadsförare. Världsförbättrare återfinns främst i yrkesgrupper som t ex journalister, biblioteks- och arkivarbetare, lärare på högre nivåer, forskare, socialarbetare, präster och offentliga jurister.


Det finns åsikts- och värderingsskillnader inom de fria logotyperna som grupp, d v s mellan självförverkligare och världsförbättrare. Självförverkligare står längre till höger och har en mer negativ inställning till flyktingmottagning och bistånd. Självförverkligare är mindre politiskt engagerade än världsförbättrare. Självförverkligare handlar mer sällan miljömärkta varor, är mer sällan medlemmar i politiska partier, miljöföreningar och skänker mer sällan pengar till hjälporganisationer än vad världsförbättrare gör. Självförverkligare värderar njutning och självförverkligande högre än vad världsförbättrare gör. Dessutom är självförverkligare mer positivt inställda till att prioritera ett samhälle med hög ekonomisk tillväxt, lag och ordning och med internationell inriktning, samt mer negativt inställda till att prioritera ett samhälle baserat på kristna värden än vad världsförbättrare är.

De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Karl Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.

Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.

Det är "världsförbättrarna" inom gruppen fria logotyper som Socialdemokraterna måste attrahera och i sin politik gifta ihop med den i bred mening traditionella arbetarklassen. Först genom att identifiera gruppen och skilja ut den från "självförverkligarna", därefter genom att utforma en politik som tilltalar både den och den traditionella arbetarklassen. På så sätt kan Socialdemokraterna lägga grunden för långvarigt regeringsinnehav och göra varaktiga politiska avtryck - baserade på frihet, jämlikhet och solidaritet - även i 2000-talets informationssamhälle. Är man ett framtidsparti så är man.

Delar av denna text har tidigare varit publicerad på Programkommissionens blogg.

Kvällens utfrågning med partiledarkandidaterna för V. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?

Uppdatering måndag kl 22.10 nederst i texten!

I kväll följde jag utfrågningen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - på plats i en välfylld kongressal i Folkets Hus i Göteborg. Stämningen var upprymd och det var en riktig partifest. Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang.

Innehållsligt kännetecknades tillställningen av att de fyra kandidaterna gjorde sitt bästa för att inte skrämma bort någon presumtiv kongressombudsröst. Likheten mellan kandidaterna var stor, och de instämde allt som oftast med varandra. Det var lite synd. En viktig del av politiken är att identifiera skiljelinjer och förhålla sig till dessa. Nu fick publiken närmast kremlologiskt utforska om det fanns några sakpolitiska skillnader mellan kandidaterna eller ej.

Utfrågningen leddes av Kajsa Ekis Ekman på ett mycket professionellt sätt, men hon lyckades bara sporadiskt få kandidaterna att avvika från varandra. På frågan om Sverige skulle lämna EU svarade alla fyra ja, med tillägget att beslutet skulle föregås av en folkomröstning. På frågan om det var rätt att Sverige deltog i Libyen-aktionen svarade alla ja, med tillägget att det var olyckligt att insatsen överskridit FN-mandatets ramar. På frågan om vilken stat som var mest demokratisk, USA eller Kuba, duckade alla fyra eller vägrade svara (med motiveringen att både USA och Kuba bryter mot de mänskliga rättigheterna och så snart man börjar rangordna brott mot mänskliga rättigheter så rör man sig på ett sluttande plan). På frågan om hur många klasser det finns i det svenska klassamhället var det ingen som vågade sig på en kvantifiering.

Jag tycker att Ulla Andersson var kvällens vinnare. Hon var tung i sin argumentation och kombinerade pragmatism med en ideologisk riktning i sina ställningstaganden. Hon fick också flest applåder (åtta stycken, mot sex för Hans Linde och Jonas Sjöstedt och endast två för Rossana Dinamarca).

Jag har tidigare sagt att jag ser Jonas Sjöstedt som den store favoriten att bli ny partiledare för Vänsterpartiet. Min bedömning kvarstår. Men om kvällens tillställning var typisk för de utfrågningar som genomförs så har Ulla Andersson en starkare ställning än vad jag hade trott. Vi vet ju ännu inte heller om det blir en partiledare eller ett delat ledarskap. Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?

*

Uppdaterat kl 22.10 Vänstra Stranden påpekar stillsamt att Jonas Sjöstedt visst kvantifierade antalet klasser i Sverige: De superrika, A-laget (människor med fast anställning och som kanske t o m fått ett litet jobbskatteavdrag), B-laget (människor med tillfälliga anställningar, timanställningar, i arbetsmarknadens utkant) samt C-laget (långtidsarbetslösa, bulgariska lastbilschaufförer som jobbar för 5 000 kr i månaden, "illegala" invandrare etc). Fyra stycken, således. Hm, undrar vad Karl Marx hade sagt om det.

Det har också blivit viss turbulens kring att ingen av de fyra kandidaterna ville svara på frågan om USA eller Kuba var mest demokratiskt. Debatten påminner om den då Lars Ohly och Göran Hägglund grälade om huruvida Ohly skulle ha sagt att han föredrog Iran framför Israel. Problemet för Vänsterpartiets kandidater är att om de inte svarar på frågan så framställs de som diktaturkramare. Om de svarar på frågan riskerar de att uppfattas som att de urskuldar USA:s många folkrättsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag skulle ha svarat att USA var mer demokratiskt än Kuba, och därefter uppehållit mig vid de företeelser där jag var djupt kritisk mot USA. Men nu är jag ju heller inte partiledarkandidat för Vänsterpartiet.

Andreas Malms märkliga sätt att ställa sociala medier mot de "arabiska massornas" kamp

En uppdatering återfinns längst ned i posten!

Demokratirevolterna i Nordafrika har utlöst en märklig kulturdebatt. Etablerade vänsterskribenter som Andreas Malm och Åsa Linderborg känner sig manade att betona att det inte är sociala media (som t ex Facebook, SMS eller Twitter) utan "de arabiska massorna" eller "arbetare och andra obemedlade" som utlöst upproren.

Så skriver Andreas Malm i Aftonbladet (1/2): Västerländska kommentatorer tycker om tanken på en twitter- eller facebookrevolution: fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med den om vår teknik. (...) I verkliga livet handlar det alltså om något från västerländska medier så bannlyst som arbetarkamp, antänd av privatiseringar och flexibiliseringar, först i den kvinnodominerade textilarbetarsektorn och sedan i allt fler delar av ekonomin. (...) De arabiska massorna visar vägen.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg fyller på: ...berömmer väst sig själv för revolutionen: Det är tack vare twitter och facebook som allt blev möjligt! (...) Demonstrationerna i Kairo och överallt i landet är kulmen på arbetaruppror som dunkat i åratal, utan att vi i väst brytt oss ett vitten - det är klasskamp i dess renaste form, den som brukar avhånas som död och gammaldags. (...) Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring. Den arabiska revolution som nu rullar upp framför våra televiserade ögon är möjlig för att arbetare och andra obemedlade bildat en allians med medelklassen och de intellektuella.

Låt mig bortse från den lite påfrestande revolutionsromantiska jargongen ("De arabiska massorna visar vägen"). Men det förvånar mig att Andreas Malm och Åsa Linderborg som vänster inte förmår formulera en traditionell historiematerialistisk analys, där den kommunikationsteknologiska utvecklingen omdanar de rådande produktionsförhållandena och därigenom förändrar spelplanen även för den revolutionära kampen.

Informationssamhället vilar visserligen på kapitalistisk grund, men till skillnad från under industrisamhället definieras dagens ekonomi av den immateriella produktionens hegemoni, för att anknyta till Michael Hardts och Antonio Negris begreppsvärld. Det immateriella arbetet intar en hegemonisk position genom att påtvinga andra former av arbete sin egen tendens och impregnera dessa andra former av arbete med sitt eget mönster och sin egen logik. På samma sätt förändras förutsättningarna för den politiska kampen.

Det är därför absurt att diskutera demokratirevolten i Nordafrika i termer av om huruvida det är sociala medier eller arbetarklassen som orsakar upproren. Klasskampen påverkas alltid, för att hålla fast vid ett historiematerialistiskt perspektiv, av produktivkrafternas utveckling. Det ena är inte möjligt att förstå utan det andra. Den språngartade kommunikationsteknologiska utvecklingen ändrar betingelserna för demokratikampen genom att möjliggöra en mobilisering som i sin snabbhet och flexibilitet inte har någon motsvarighet tidigare i historien. Men medaljen har också en baksida. En mobilisering genom sociala medier riskerar att bli för spontanistisk och dölja oenigheter inom motståndet som kan uppenbara sig först i kritiska skeden av kampen.

Så låt oss inte spilla tid och kraft på en märklig debatt om det är folket eller de sociala medierna som skall hedras. Demokratikampen (eller klasskampen, om man så vill) i Nordafrika kan inte förstås utan att man ser både folket och de sociala medierna som en del av samma helhet.

Uppdatering 4/2 kl 17.40: Under eftermiddagen har jag fått många reaktioner på texten. Jag vill gärna föra debatten vidare genom att slå fast två saker. För det första: Ingen kan veta om demokratirevolten brutit ut om sociala medier inte hade funnits, eller hur den i så fall hade gestaltat sig. Historien är inte förutbestämd. Det vi vet är att sociala medier finns och att de spelade en central roll i mobiliseringen. För det andra: Kritiken mot Malm och Linderborg går inte ut på att de hävdat att sociala medier inte spelade någon roll alls. Kritiken går ut på att de reducerar sociala medier till ett kommunikationsmedel vilket som helst, och inte inser att den digitala revolutionen förändrat förutsättningarna för motstånd överhuvudtaget. Det vore illa om liberalerna bär denna insikt, medan vänstern förnekar den.