I kväll följde jag utfrågningen av Vänsterpartiets fyra partiledarkandidater - Ulla Andersson, Rossana Dinamarca, Hans Linde och Jonas Sjöstedt - på plats i en välfylld kongressal i Folkets Hus i Göteborg. Stämningen var upprymd och det var en riktig partifest. Jag blev genuint avundsjuk när jag såg hur det går att hantera ett partiledarval genom en process som kombinerar öppenhet med ett starkt medlemsengagemang.
Innehållsligt kännetecknades tillställningen av att de fyra kandidaterna gjorde sitt bästa för att inte skrämma bort någon presumtiv kongressombudsröst. Likheten mellan kandidaterna var stor, och de instämde allt som oftast med varandra. Det var lite synd. En viktig del av politiken är att identifiera skiljelinjer och förhålla sig till dessa. Nu fick publiken närmast kremlologiskt utforska om det fanns några sakpolitiska skillnader mellan kandidaterna eller ej.
Utfrågningen leddes av Kajsa Ekis Ekman på ett mycket professionellt sätt, men hon lyckades bara sporadiskt få kandidaterna att avvika från varandra. På frågan om Sverige skulle lämna EU svarade alla fyra ja, med tillägget att beslutet skulle föregås av en folkomröstning. På frågan om det var rätt att Sverige deltog i Libyen-aktionen svarade alla ja, med tillägget att det var olyckligt att insatsen överskridit FN-mandatets ramar. På frågan om vilken stat som var mest demokratisk, USA eller Kuba, duckade alla fyra eller vägrade svara (med motiveringen att både USA och Kuba bryter mot de mänskliga rättigheterna och så snart man börjar rangordna brott mot mänskliga rättigheter så rör man sig på ett sluttande plan). På frågan om hur många klasser det finns i det svenska klassamhället var det ingen som vågade sig på en kvantifiering.
Jag tycker att Ulla Andersson var kvällens vinnare. Hon var tung i sin argumentation och kombinerade pragmatism med en ideologisk riktning i sina ställningstaganden. Hon fick också flest applåder (åtta stycken, mot sex för Hans Linde och Jonas Sjöstedt och endast två för Rossana Dinamarca).
Jag har tidigare sagt att jag ser Jonas Sjöstedt som den store favoriten att bli ny partiledare för Vänsterpartiet. Min bedömning kvarstår. Men om kvällens tillställning var typisk för de utfrågningar som genomförs så har Ulla Andersson en starkare ställning än vad jag hade trott. Vi vet ju ännu inte heller om det blir en partiledare eller ett delat ledarskap. Jag skulle tro att Vänsterpartiet väljer en lösning med en enskild partiledare, men med en vice ordförande (eller motsvarande) med specifika ansvarsområden och med en betydligt starkare ställning än vad en vice ordförande brukar ha. Jonas Sjöstedt + Ulla Andersson = Sant?
*
Uppdaterat kl 22.10 Vänstra Stranden påpekar stillsamt att Jonas Sjöstedt visst kvantifierade antalet klasser i Sverige: De superrika, A-laget (människor med fast anställning och som kanske t o m fått ett litet jobbskatteavdrag), B-laget (människor med tillfälliga anställningar, timanställningar, i arbetsmarknadens utkant) samt C-laget (långtidsarbetslösa, bulgariska lastbilschaufförer som jobbar för 5 000 kr i månaden, "illegala" invandrare etc). Fyra stycken, således. Hm, undrar vad Karl Marx hade sagt om det.
Det har också blivit viss turbulens kring att ingen av de fyra kandidaterna ville svara på frågan om USA eller Kuba var mest demokratiskt. Debatten påminner om den då Lars Ohly och Göran Hägglund grälade om huruvida Ohly skulle ha sagt att han föredrog Iran framför Israel. Problemet för Vänsterpartiets kandidater är att om de inte svarar på frågan så framställs de som diktaturkramare. Om de svarar på frågan riskerar de att uppfattas som att de urskuldar USA:s många folkrättsbrott och brott mot de mänskliga rättigheterna. Jag skulle ha svarat att USA var mer demokratiskt än Kuba, och därefter uppehållit mig vid de företeelser där jag var djupt kritisk mot USA. Men nu är jag ju heller inte partiledarkandidat för Vänsterpartiet.
