Därför bör Socialdemokraterna ta Spotify-grundarnas kritik på allvar!

I dag skriver grundarna av musiktjänsten Spotify Daniel Ek och Martin Lorentzon ett öppet brev till svenska politiker. De önskar en förändring av bostadspolitiken (fler hyresrätter, framför allt i Stockholm), utbildningspolitiken (få in programmering i lägre årskurser) och skattepolitiken (bättre möjligheter att göra personal till delägare).

Skattefrågan har jag svårt att bedöma. Men när det gäller bostadspolitiken och utbildningspolitiken tycker jag de har helt rätt.

Daniel Ek och Martin Lorentzon gör sig i artikel till talespersoner för den sociala grupp som vi med Richard Floridas terminologi kallar för den kreativa klassen. (Jag och Marie Demker har i andra sammanhang benämnt samma grupp som "fria logotyper".) Denna klass konstitueras av personer som arbetar med kunskapsproduktion och tillhandahåller kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Denna klass har ett intresse i rörlighet och flexibilitet, utbildning samt frihetlighet och rättigheter. Det är en klass i växande, en klass i vardande.

Jag har länge argumenterat för att Socialdemokraterna borde intressera sig mer för denna grupp - identifiera den, formulera dess intressen och utveckla en politik för den. Politikutvecklingen bör ske på ett sätt som skapar en allians - eller åtminstone utformar gemensamma intressepunkter - mellan den kreativa klassen och traditionella socialdemokratiska väljargrupper. Ungefär på samma sätt som Socialdemokraterna en gång lyckades bygga en politik som attraherade både arbetare och tjänstemän.

Kraven på fler hyresrätter i storstadsområdena och tidigare IT-undervisning (i det här fallet programmering) i skolan är utmärkta exempel på frågor som ligger såväl i arbetarväljarnas som den kreativa klassens intresse. Ytterligare exempel är åtgärder som underlättar för individer att flytta, byta jobb och möjligheter till livslångt lärande.

Socialdemokraterna bör ta sig an denna uppgift, och göra det nu! Annars är risken stor att något annat parti gör det. Jag skulle bli mycket förvånad om till exempel inte Centerpartiet redan låg i startgroparna.

Anna Kinberg Batras tal och behovet av en ny syn på "arbete"

Anna Kinberg Batras tal i Almedalen präglades av lågmäld återhållsamhet. Talet var fjärran från Annie Lööfs brinnande marknadsliberala appeller och från Ebba Busch Thors aggressiva konservatism. Visst, här fanns lite Nato-vurmande och en tendens att falla tillbaka till Alliansregeringens "låna till skattesänkningar"-strategi. Men i huvudsak kan Anna Kinberg Batras tal klassificeras som ett slags (S) Light.

En stor del av talet kretsade kring "första jobbet", det vill säga första gången en människa får ett arbete. Anna Kinberg Batra valde att illustrera fenomenet utifrån egna erfarenheter från när hon sommarjobbade i kiosk. Valet av exempel var lite märkligt. När jag tänker på mitt "första jobb" var det när jag 1978 heltidsanställdes som sjukvårdsbiträde på Kallebäcks sjukhem i Göteborg, ett arbete som jag behövde för att försörja mig. Jag tänker inte på mitt sommarjobb 1974 i Angels kiosk i Båstad, ett arbete jag behövde för att dryga ut studiebidraget (eller om det var veckopengen).

Överhuvudtaget tycker jag att de politiska partiernas syn på och retorik kring "arbete" är daterad. Det är väckarklockor hit och karensdagar dit. Utgångspunkten för debatten om arbete är en norm där människan förväntas arbeta åtta timmar om dagen, och där den människa som inte tycker att en 40-timmarsvecka är livets mening stigmatiseras för brott mot "arbetslinjen".

Det är hög tid att på allvar ifrågasätta 40-timmarsveckans primat. Projekt- och korttidsanställningar blir allt fler, digitalisering och robotar gör manuella och analoga arbeten obsoleta. Vi ser nya sociala grupper i fria, kreativa yrken växa fram - "den kreativa klassen" för att tala med Richard Florida eller "fria logotyper" för att tala med Ulf Bjereld och Marie Demker. Att mäta arbete i timmar och minuter blir i framtiden en ganska meningslös sysselsättning.

Vilket parti blir först med att på allvar utmana industrisamhällets syn på arbete? (Ja, jag vet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet arbetar i den riktningen.) Är tiden ännu inte mogen? Det parti som blir först med att skapa en modern syn på och en modern politik kring "arbetet" skapar sig ett försteg inför framtiden.

Nytt socialdemokratiskt partiprogram. 3. Klassanalys

Socialdemokraternas programkommission har presenterat sitt förslag på nytt partiprogram. Förslaget kommer, efter en intern remissrunda, att föreläggas den socialdemokratiska partikongressen i april 2013. I tre texter diskuterar jag förslaget, med avseende på demokrati, frihet och klass. Texten om programförslagets demokratisyn återfinns här och texten om programförslagets frihetssyn återfinns här. I texten nedan kommenterar jag den klassanalys som kommer till uttryck i förslaget.

*

Vi lever i en individualiserad tid. För ett parti som Socialdemokraterna - som uppstod i samband med industrisamhällets framväxt och motsättningen mellan arbete och kapital (vänster-höger) - innebär individualiseringen nya utmaningar. Det är sedan länge inte längre självklart att arbetare röstar vänster och tjänstemän höger. Andelen LO-anställda som röstar på Socialdemokraterna sjunker och närmar sig 50-procentsgränsen. Sambandet mellan klasstillhörighet och partival är fortfarande starkare i Sverige än i de flesta jämförbara länder. Men klassröstningen minskar, liksom andelen arbetare (i traditionell mening) av befolkningen.


Socialdemokraterna i Sverige beskrivs ibland som världens mest framgångsrika demokratiska parti, baserat på långvarigt regeringsinnehav och förmåga att sätta varaktiga politiska avtryck i samhällslivet. Den socialdemokratiska framgångssagan hade bl a sin grund i den lyckosamma koalitionen mellan arbetarklass och medelklass under efterkrigstiden. Men vem och vad är medelklass i dagens individualiserade samhälle? Vem är det som den minskande arbetarklassen skall gå i förbund med? Förvirringen är stor.


Programförslaget tar ett steg fram genom att lyfta upp kunskap och kreativitet som allt viktigare produktivkrafter under informationssamhället: Den nya produktionsordning som växer fram genom den tekniska utvecklingen och drivs på av globaliseringen, bygger i mycket på hanteringen av information. Informationsflödena har aldrig varit så omfattande som idag. (...) Men den makt som kunskap ger handlar inte bara om tillgång till information utan lika mycket om förmåga att tolka informationen (s 39).


Programförslaget borde kunna ta ett steg framåt till, genom att peka ut att den kommunikationsteknologiska revolutionen också skapar nya sociala grupper (klasser). Richard Florida talar om den kreativa klassen, vars medlemmar konstitueras av sin egenskap som tillhandahållare av kreativitet. Florida menar att den kreativa klassen i USA i dag uppgår till cirka 40 miljoner människor, vilket motsvarar över 30 procent av arbetskraften. Sociologen Manuel Castells benämner gruppen informationella producenter. Dessa informationella producenter är kunskapsalstrare och informationsbehandlare vars kreativitet och kompetens skapar vinster och värden för samhälle och näringsliv.

Tillsammans med Marie Demker har jag i andra sammanhang valt att använda termen fria logotyper för att namnge denna nya grupp. Fria, eftersom de går in och ut i olika nätverk. De kan visserligen ha fasta anställningar och trygga jobb, men deras arbetsuppgifter och intressen är sådana att de som personer och individer är intressanta och relevanta. Logotyper, eftersom de är unika och inte utbytbara. Fria logotyper besitter specialkunskaper av olika slag, men framför allt är de rika på kreativitet och entreprenörsanda.

I informationssamhället utspelar sig en kamp kring två typer av kunskapsobjekt: det första objektet är kunskap vars användning syftar till ”vinstmaximering”, d v s den kompetens som är nödvändig för produktivitet och konkurrenskraft. Det andra objektet är kunskap vars användning syftar till ”meningsskapande”, d v s den kompetens som är nödvändig för att skapa mening och sammanhang i en värld utan auktoriteter och där gamla värden och normer håller på att luckras upp. Kunskapsobjekten genererar två grupper av fria logotyper. Den ena gruppen drivs av en strävan efter självförverkligande medan den andra gruppen drivs av en strävan efter att förbättra världen. Självförverkligarna drivs av en strävan efter att få sina individuella behov tillgodosedda, medan världsförbättrarna drivs av grundläggande värden som de vill förverkliga.

Vilken är då den sociala bas som skiljer dessa två grupper av fria logotyper åt? Självförverkligare har i första hand privata arbetsgivare eller avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening maximera vinsten (politisk, ekonomisk eller kulturell) för den som betalar deras arbete. Vinstmaximeringsprincipen gör dessa självförverkligare till ideologilösa fixare, som är beredda att arbeta med olika saker, beroende på kompetens och intresseområden. Världsförbättrare har i huvudsak offentliga arbetsgivare eller ideella avnämare och deras arbetsuppgifter präglas av att i någon mening tolka världen och skapa sammanhang i det som sker inom ekonomi, politik och kultur. De väljer verksamhet med utgångspunkt i sin kompetens och i vilka värden de vill främja. Självförverkligare återfinns främst i yrkesgrupper som t ex ekonomer, revisorer, programmerare, egna företagare, säljare och marknadsförare. Världsförbättrare återfinns främst i yrkesgrupper som t ex journalister, biblioteks- och arkivarbetare, lärare på högre nivåer, forskare, socialarbetare, präster och offentliga jurister.


Det finns åsikts- och värderingsskillnader inom de fria logotyperna som grupp, d v s mellan självförverkligare och världsförbättrare. Självförverkligare står längre till höger och har en mer negativ inställning till flyktingmottagning och bistånd. Självförverkligare är mindre politiskt engagerade än världsförbättrare. Självförverkligare handlar mer sällan miljömärkta varor, är mer sällan medlemmar i politiska partier, miljöföreningar och skänker mer sällan pengar till hjälporganisationer än vad världsförbättrare gör. Självförverkligare värderar njutning och självförverkligande högre än vad världsförbättrare gör. Dessutom är självförverkligare mer positivt inställda till att prioritera ett samhälle med hög ekonomisk tillväxt, lag och ordning och med internationell inriktning, samt mer negativt inställda till att prioritera ett samhälle baserat på kristna värden än vad världsförbättrare är.

De fria logotyperna – eller hur vi nu väjer att benämna dem – är ännu bara en klass ”i sig” och inte en klass ”för sig” som Karl Marx skulle ha uttryckt det. Men de växer i antal och de spelar redan en central roll i samhällets ekonomiska och politiska liv.

Denna nya grupp – oavsett om vi kallar den för den kreativa klassen, informationella producenter eller fria logotyper – är i växande. Beroende på hur den definieras omfattar den 20-30 procent av den arbetande befolkningen. Det är denna sociala grupp som ofta döljer sig bakom det vaga och otydliga uttrycket ”medelklassen i storstäderna”.

Det är "världsförbättrarna" inom gruppen fria logotyper som Socialdemokraterna måste attrahera och i sin politik gifta ihop med den i bred mening traditionella arbetarklassen. Först genom att identifiera gruppen och skilja ut den från "självförverkligarna", därefter genom att utforma en politik som tilltalar både den och den traditionella arbetarklassen. På så sätt kan Socialdemokraterna lägga grunden för långvarigt regeringsinnehav och göra varaktiga politiska avtryck - baserade på frihet, jämlikhet och solidaritet - även i 2000-talets informationssamhälle. Är man ett framtidsparti så är man.

Delar av denna text har tidigare varit publicerad på Programkommissionens blogg.

Twitteruniversitetet - Föreläsning om nya politiska skiljelinjer

I ett alltmer individualiserat och destabiliserat samhälle uppstår nya sociala skiljelinjer i samhället. Den kommunikationella revolutionen som fick sitt genombrott i slutet av 1960-talet har alltsedan dess omskapat samhällsgemenskapen och därmed också gett upphov till nya potentiella och sannolika politiska konflikter, rotade i de nya skiljelinjerna. En växande grupp medborgare som vi valt att kalla de fria logotyperna är centrala i mobilisering och artikulering av dessa nya skiljelinjer.

Den kommunikationella revolutionen och dess konsekvenser för makt och demokrati var temat för min och Marie Demkers twitterföreläsning tidigare i kväll. Twitterföreläsningen anordnades av Svenska Twitteruniversitetet, en plats där föreläsare (till exempel forskare och akademiker) twittrar om intressanta idéer från sin verksamhet. Föreläsningen får vara maximalt 25 tweets lång, och varje tweet är som vanligt begränsad till 140 tecken. Vid sidan av de enskilda tweetarna kan följarna kommentera föreläsningen och ställa frågor, på vilka vi förstås svarar.

Twitterföreläsningen var väldigt rolig att genomföra och Twitteruniversitetet är en kreativ idé som kan bära långt. Hela föreläsningen är dokumenterad och kan läsas här.

Vår föreläsning baserade sig förstås på våra tre böcker I Vattumannens tid? 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (2005), Kampen om kunskapen. Informationsamhällets politiska skiljelinjer (2008) samt Den nödvändiga politiken. Makt och motstånd i en individualiserad tid (2011).

Berit Andnor: Våga öppna upp processen kring val av ny partiledare för S

Berit Andnor, nyvald ordförande för Socialdemokraternas valberedning, vill inte ha någon öppen omröstning i partiet om vem som ska bli ny partiledare. Det är ingen Idol-tävling det här, säger hon. Nej, det är det förstås inte. Men det är konstigt att avfärda diskussionen om valprocessen genom att jämföra med Idol. Tilltron till medlemmarnas förmåga att låta sakpolitiken styra även i personfrågorna tycks vara något begränsad hos Berit Andnor, för att uttrycka det milt.

I Aftonbladet skriver i dag jag och Björn Fries om vikten av att öppna upp valprocessens slutna rum, för att den vägen bidra till förnyelsearbetet. Ett utdrag ur artikeln fölner nedan.

Socialdemokraternas valberedning med Berit Andnor i spetsen får en oerhört viktig roll i partiets förnyelsearbete. Valet av ny partiledare blir en möjlighet för Socialdemokraterna att påbörja en modernisering av sin mossiga partiorganisation och göra upp med den bunkermentalitet som aldrig helt har städats ut. Därför är det viktigt att Berit Andnor vid sidan av personfrågor också vågar öppna upp valprocessens slutna rum. De personer som vill eller kan tänka sig att bli partiledare bör förmås att träda fram och valet av partiledare bör ske i ljuset av en öppen debatt om partiets framtida politik.

Har Berit Andnor och hennes valberedning mod och kraft att driva processen i en sådan riktning? Vi hoppas det, även om den föreslagna valberedningens sammansättning kan inge farhågor. Samtliga av de föreslagna är eller har varit heltidspolitiker och ingen är under 30 år. Valberedningen avspeglar den rådande maktbalansen i partiet, och därför finns det också en risk att dess förslag blir utslätade och alltför kompromissbetonade.


Socialdemokratins viktigaste politiska uppgift är att formulera en lösning på hur vi raderar ut de nya klassgränserna. Mellan de som är har jobb och de som är utan. Mellan de som bor i områden med över 50 procent arbetslöshet och de med nästan ingen arbetslöshet alls. Mellan skolor som ger nästan alla barn möjligheter att gå vidare till högre utbildning och de där hälften av eleverna inte får behörighet till vidare studier. Att trovärdigt, långsiktigt och kunskapsbaserat ta sig an de strukturella orättvisorna är inte bara ekonomiskt, socialt och demokratiskt nödvändigt, utan ger också Socialdemokraterna möjlighet att skapa en modern politik för storstäderna.

Om socialdemokratin skall lyckas göra lika starka avtryck i samhällslivet under 2000-talet som under 1900-talet måste partiet bejaka det nya, individualiserade informationssamhället och anpassa sin organisation därefter. Annars riskerar de viktiga gemenskapsvärden om frihet, jämlikhet och solidaritet som partiet vill värna att gå förlorade.

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, ledamot förbundsstyrelsen Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen

Björn Fries, mottagare av Olof Palme-priset 1999, tidigare kommunalråd i Karlskrona, S-debattör

Manuel Castells nya bok: Var finns makten i det globala nätverkssamhället?

För nu mer än tio år sedan slog sociologen Manuel Castells igenom med sin trilogi Informationsåldern. I trilogin byggde Castells en samhällsteori där den kommunikationsteknologiska utvecklingen skapat en nätverkslogik som strukturerar samhället. I trilogin lyfte Castells också fram övergången från en industriell till en informationell ekonomi, styrd av strävan efter produktivitet och konkurrenskraft. Produktivitet uppstår genom kreativitet och innovation, konkurrenskraft genom flexibilitet.

Castells hyllades och kritiserades - några kallade honom för den nye Marx. Jag och Marie Demker inspirerades i våra böcker I Vattumannens tid? Om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag (Hjalmarson & Högberg, 2005) respektive Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer (Hjalmarson & Högberg, 2008) främst av hur Castells ur den kommunikationsteknologiska utvecklingen härleder framväxten av en nya klass av informationsproducenter. Men vi valde att kalla dessa informationsproducenter för fria logotyper, och menade att de egentligen inte var en grupp utan två - självförverkligare och världsförbättrare - vars sociala vara betingades av deras respektive ställning i kunskapsproduktionsprocessen.

Nyligen utkom Manuel Castells med sitt första större, samlade arbete efter trilogin. I boken Communication Power” (Oxford University Press, 2009) söker Castells svaret på frågan var makten egentligen tar vägen i det globala nätverkssamhället. Vad händer med nationalstaternas förutsättningar att utöva makt, när det territorium som utgör grunden för nationalstaternas suveränitet minskar i betydelse i en värld av gränsöverskridande kommunikation? Kapitalets makt anonymiseras, när miljardstora transfereringar äger rum i ett tempo mätt i mikrosekunder. Den representativa demokratins ramar urholkas när de politiska partiernas medlemsantal sjunker och medborgarnas politiska engagemang i stället kommer till uttryck i löst organiserade nätverk.

Makt, menar Castells, baseras i dag på kontroll av kommunikation och information, och den yttersta formen av makt utgörs av förmågan att forma människors sinne och tankar. Militär makt, ekonomisk makt, politisk makt – allt reduceras i det globala nätverkssamhället till en fråga om hur makten konstrueras i kommunikationsprocesserna. Den avgörande frågan blir därför, menar Castells, hur en sådan maktutövning går till och vilka sociala aktörer som blir bärare av makten.

Värdet i Castells bok ligger inte i hans strävan att förlägga makten till de aktörer som kontrollerar kommunikationsprocessen. Värdet ligger i stället i hans förmåga att begreppsliggöra företeelser i den ”nya värld” som växer fram i den kommunikationella revolutionens spår. Begreppen är kanske inte alltid så exakta och deras användbarhet återstår i och för sig att bevisa. Men de utmanar tanken och skapar därigenom nya insikter om kommunikationens betydelse i dagens samhälle. Jag skall ge ett par exempel.

För det första identifierar Castells en historiskt ny form av kommunikation, vilken han kallar mass self communication ("mass-själv-kommunikation"). Det är en masskommunikation eftersom den har potential att nå en global publik. Men det är också en själv-kommunikation eftersom produktionen av budskapet är själv-genererad, riktningen är själv-konstruerad och mottagandet av dessa budskap är själv-valt. Internet är inte ett massmedium. Internet är något som möjliggör mass-själv-kommunikation, vilket i sin tur får vida konsekvenser för möjligheten att kontrollera kommunikationsprocesserna och därigenom utöva makt.

För det andra hävdar Castells att makten i det globala nätverkssamhället kan spåras till två grupper. De som har förmågan att starta och ”programmera” olika nätverk, s k programmers, respektive de som har förmåga att länka eller koppla olika nätverk till varandra, s k switchers. Dessa programmerare och omkopplare är inte enskilda personer utan t ex institutioner, företag, eller regeringar. För att lokalisera makten i det globala nätverkssamhället måste vi därför identifiera dessa programmers och switchers. Castells lyfter fram exemplet Rupert Murdoch och hans mediekoncern News Corporation som bl a inrymmer det amerikanska tv-nätverket Fox Broadcasting Company, tv-företaget Sky samt den brittiska tabloiden The Sun.

Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan Olof Petersson 1990 presenterade den statliga Maktutredning som hade till uppgift att ”fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige”. Kanske vore det dags för en ny?